Tidningen Fäderneslandets afslöjade hemligheter

Fäderneslandet hette en svensk tidning som utkom en smula oregelbundet mellan 1830 och 1933, med ett avslutande försök i början av femtiotalet. Med tanke på den mängd tryckfrihets-, förtals-, ärekränknings- och diverse andra mål som både tidningen och dess ägare och medarbetare drogs till rätt för, är det märkligt att ingen på senare år brytt sig om att forska kring den. Under en lång tid var Fäderneslandet faktiskt mer förekommande som begrepp än som tidning
På många sätt förebådar Fäderneslandet en utveckling som vi kanske ser idag - att ingenting skall förtigas, att inget är heligt och att alla har rätt att säga vad de vill, och ta del av allt. Precis som med alla andra såna stolta formuleringar visade det sig snart att männen bakom tidningen - det var företrädesvis män - inte heller drog sig för att idka utpressning mot skvalleroffer, eller låta publicera rena lögner.


Tidningen Fäderneslandet och dess redaktion
Så heter en liten märklig pamflett som jag kommit över, utgiven 1871, som inte är annat än Uppdrag Granskning modell äldre. Sida upp och sida ner ger man sig anonymt på de som dels var ägare och redaktion, men också de som var huvudsakliga uppgiftslämnare. Vem som ligger bakom den här pamfletten är för mig okänt, men det är väl inte orimligt att det är en annan tidnings medarbetare, med något högre moral, som producerat den. Man kan ju också tänka sig att det kan vara någon utpekad som ger tillbaka med besked.
Här kan man t ex lära att tryckeriägaren Hagström, som ledde och ägde Fäderneslandet, "hafver haft en mängd rättegångar, förutom tryckfrihetsmålen, och alla af den mest smutsiga beskaffenhet." Man drar sig inte för personangrepp kan man lugnt säga. "Vi tveka verkligen om vilken af alla hans rättegångar som varit den skamligaste".
Den innehåller också en noggrann genomgång av alla de släktförhållanden som tidningens medarbetare har. Och konstaterar kallt att en bror till en skribent är upptagen i "kyrkoboken såsom tjuf" Älskarinnor, buksvågrar, oäkta barn - inget missar den upprörde skribenten.

Och efter det är man ju rätt nyfiken på vad Fäderneslandet egentligen ställde till med. Wikipedia ger bara rudimentär information, och jag har hittills bara läst ett nummer - i och för sig fyllt med smaskigheter för 1860-talets tidningsköpare kanske, men jag vet inte hur mycket information det egentligen ger att "demimonden Frk A-n, som tidigare erhållit så kallat underhåll av speditören Hr W-holm, kunde av Stockholms Rådhusrätt icke annat än dömas till böter för missfirmelse av sin rival, den kända skådepelerskan Frk R-g...."
Förmodligen satt flertalet av Fäderneslandets skribenter ofta i rätten och antecknade - det här var ju i början av det vi kan kalla boulevardpressens era, och det fanns naturligtvis då som nu, ett stort sug efter att frossa i andras elände och missdåd.
Man måste komma ihåg att avrättningar och andra straff ofta skedde med publik. Våldet och skammen var mer vanligt förekommande då, och framförallt mer offentligt. Tyvärr känns det ju som den sortens beteende är på väg tillbaka idag.

Jag hör till dem som kan känna en viss vämjelse inför namnpubliceringar eller fotografier av dömda missdådare. Jag har svårt att se ett eventuellt värde i att veta exakt vem pedofilen eller mördaren var - inte minst för att det idag, på nätet, betyder ett omänskligt gatlopp för den dömdes närmaste. Och där har jag svårt att förstå poängen - det är ju inte de som dömts, men det är de som får ta smällen. Har man dessutom ett mer ovanligt efternamn kan man ju tänka sig hur det blir, och jag har svårt att se att informationsbehovet alltid måste vara det som går först.
Fäderneslandets saga slutade med att de uteslöts från distributionskedjan; ett öde som rätt mycket kan påminna om vad som skulle kunna hända diverse mer eller mindre obskyra internetsajter. Att de stoppas från webhotellen måste ju idag vara samma sak. Då skedde det genom att kloka människor genomskådade redaktionen, och inte minst för att delar av Fäderneslandets metoder och stil redan hade inkorporerats i den tabloidpress som dyker upp i början av 1900-talet, men också att intresset faktiskt dog.
I takt med en ökad bildningsgrad försvann behovet av att frossa i andras elände. Inte helt men delvis. Detta kan också spåras i den kampanj mot skräplitteratur som kom att symboliseras som Nick Carterböcker. Faktum är att kampen mot de här kulturyttringarna stod högt upp på arbetarrörelsens agenda...
Det skapades en förståelse för att det måste finnas en privat sfär, vilket också gjort att svensk veckopress generellt varit snällare än t ex brittisk eller tysk, där absolut inget betraktas vare sig som heligt eller hemligt. Vad vi nu ser, i den heliga konkurrensens namn, är att den gränsen luckras upp, och givetvis också till följd av att vi idag har nåt vi kan kalla kändisindustri.
Så Fäderneslandets metoder dog aldrig på riktigt. De tog bara en paus. Man får hoppas att det kommer finnas kloka människor i framtiden som säger ifrån en gång till, eller i varje fall frågar sig om yttrandefriheten alltid är den heligaste av friheter.