Listor 2008 - vart tog kidzen vägen?

Jag har nu vid ett flertal tillfällen blivit beskylld, eller i vart fall beskriven, som "ung" byggnadsarbetare. Vilket jag alltså inte är. Jag är yngre än de som ser mig som ung men det måste ju finnas nån slags ordning också. Jag är medelålders, har halvvuxna barn, och min eventuella ungdomlighet kan säkert bero på att jag jobbar med yngre personer, och inte tycker jag klär i manchesterkavaj och blåvitrutig skjorta...
Däremot får det mig att fundera på vart ungdomarna tog vägen. I tidskriften Fokus årliga lista över de 100 mest inflytelserika makthavarna i Sverige är det en rent förödande övervikt för de som liksom jag kan kallas medelålders. Om de inte t o m kan kallas gamla. I vissa fall är ju också åsikterna ålderstigna men det kan vi lämna därhän just nu.
Vi får vänta till plats 40 för att hitta någon född på 70-talet. Tanten Birgitta Ohlsson. Sen hittar vi på 48 Jimmie Åkesson, som inte fyllt trettio än. Vilket både kan förklara Sverige-Demokraternas historielöshet men kanske också en del av deras framgångar hos yngre. Kolla listan själva - vart tog föryngringen vägen???
Jag är medveten om att detta ska vara en lista över de som har möjlighet att t ex skapa lagar, eller initiera debatter som kan ge långtgående följder, men det gör ju det hela än mer skrämmande - det finns knappt några unga personer som har fått positioner varifrån de kan påverka. Till skillnad från 68-rörelsen, som tog sig plats.
Och just det ja, nu är det samma rörelse som sitter kvar.

Lika illa är det på Fokus andra lista - om de som skapade 2008. Även fast man kastar in lite musik och mediefolk så är det fortfarande sällsynt med de unga. Så vad ska vi vänta på - att de unga kommer att ta till andra medel för att synas? Hört talas om nätet och bloggar...???

Man ska inte alls underskatta betydelsen av att få fram unga människor som vågar engagera sig, men som också ges möjlighet att påverka. Avhoppen från politiken bland de yngsta är rent förskräckande, och lika illa är det inom facket. Om det sedan handlar om nya arbetsformer, eller om att politiken idag kräver mer än förr låter jag vara osagt. Men i mitt umgänge upplevs ju den reella möjligheten att påverka som mycket liten.
Det kan handla lika mycket om intern partidemokrati, som om formell hantering. Det är ju lite halvknäppt att om jag som medlem i en socialdemokratisk förening har ett förslag, är jag tvungen att ta den formella vägen via föreningsmöte, behandling i arbetarkommunstyrelsen, behandling på arbetarkommunmötet, därefter ska någon i fullmäktigegruppen ta upp frågan å mina vägnar, och sedan ska förvaltning yttra sig och därefter ska fullmäktige behandla det hela....
...när jag som vanlig medborgare har möjlighet att lämna ett medborgarförslag direkt till fullmäktiges presidie - OBS, detta är ungefär så det går till i min hemkommun - och få ärendet på bordet mycket fortare. På det viset blir ju både medlemskap och engagemang i de traditionella partierna relativt onödigt för de som brinner för frågor. Och ofta just en fråga.
Inom arbetarrörelsen har man idag rationaliserat bort SSU. Dels för att organisationen sysselsatt sig med att bråka inbördes, dels för att man haft bleka företrädare, men också för att dagens partielit alltsomoftast tagit med sig ungdomsfrågorna och drivit dem själva.
Vilket slitit undan mattan för ungdomsförbundet. Och det är märkligt vilket ointresse våra företrädare verkar ha av att det finns ett aktivt ungdomsförbund. I synnerhet när medelåldern har höjts åtskilligt de senaste åren.
Det är oerhört viktigt att de unga kommer fram i debatten. Det finns inte en chans att en man i yngre medelåldern kan appellera till dem utan att bli pinsam. För visst finns det ungdomsfrågor - det gäller bara att låta ungdomarna driva sina egna frågor.


Bilden snodd från Kvällsposten. Så kan det gå när man tappar bort ungdomsfrågorna