Idédebatten och facket....

Det socialdemokratiska studentförbundet (en samling akademiker som jag alltid betraktat med en viss misstänksamhet) har initierat en bok som handlar om hur man ska kunna få en vettig debatt kring ideologi och idéer, i ett förändrat samhällsklimat. Även om temat är en smula defaitistiskt - man är väl märkt av en samhällsdebatt som för länge sen förpassat arbetarrörelsen till kulisserna - är det bra grejor som förs fram i antologin Från smedja till sambandscentral: Var finns plats för idédebatt?
Bara en sån sak som att den uppenbart korkade Per Gudmundson i SvD - högre utbildning har aldrig varit en garanti för smartness - stressas till att ta upp den visar på en bra slagkraft i det hela.
Därför tog jag mig iväg på releaseseminarium i ABF-huset, med det för många tydligen provocerande namnet Vinna valet eller sätta dagordningen?, och fick lyssna på en radda kloka funderare. Referat av debatten finnes hos Enn Kokk (här), men eftersom den fråga jag ställde och som återges där - ung byggnadsarbetare??? - inte riktigt fick de svar jag önskade finns det anledning att ta upp den igen.

Jag och många med mig är livrädda för att de amerikanskinspirerade kommunikatörer som nu ska bedriva valrörelse kommer att vara så taktiska att de slår knut på sig själva. Förmodligen är det något sådant som ligger bakom partiledningens vansinniga hantering av Lavaldomen - man ska inte reta upp väljargrupp 3B (som tydligen är yngre medelklass). Och kan ni sluta drömma om en Obamavalrörelse i Sverige???

Och vad händer när man börjar göra marginalgruppernas spikter till spjutspetsfrågorna? Så jävla lydiga är vi inte, vi som är arbetardelen i arbetarpartiet. Och faktum är att frågor om arbetsmiljö, löner, arbetsvillkor, jänlikhet och rättvisa fortfarande har stor plats i de diskussioner som förekommer vid fikaborden på arbetsplatserna. En sak är säker - lvckas man inte övertyga kärngrupperna kan man titta sig i månen efter valseger 2010.
Det här handlar också om en facklig debatt som tyvärr lyst med sin frånvaro under de senaste åren, när alltför mycket kommit att handla om löner, istället för om delaktighet, och om fackföreningsrörelsens möjlighet att påverka skeendet i samhället. För den som tycker att facket inte ska pyssla med politik vill jag bara stillsamt berätta att vår motpart - förkroppsligat av Arbetsgivarföreningen, eller Svenskt Näringsliv som de numer måste heta (SAF är väl för blodbesudlat antar jag) - lägger enorma pengar och resurser på att just bedriva politik.
Vid seminariet beskrev Olle Sahlström hur en spännande idédebatt förs i sydeuropeiska och brittiska fackföreningar, och han efterlyste den sortens debatt även i Sverige. jag kan hålla med honom, men man kanske ska tillägga att just de fackföreningarna är små och splittrade, mycket för att debatten är det enda som sker där. Jag tycker däremot att just demokratidelen i det dagliga arbetet är en underskattad del av det hela. Fram för fler medlemsomröstningar!
Jag och många, många andra skulle vilja få möjligheten att direkt påverka t ex Byggnads avtalsarbete. Genom nätet är det dessutom löjligt enkelt att anordna sånt - det gamla argumentet om hanterbarheten föll samtidigt som muren ungefär.

Framförallt måste facket ta tillbaka partet. Emellanåt upplever jag att de våra som ska föra fram de fackanslutnas åsikter i allt för stor utsträckning blir en slags gisslan och alibi. Wanja Lundby-Wedin och Hans Tilly verkar ha som främsta uppgift att föra ut och förankra partistyrelsens beslut. Skit är det. Minns vilkas mandat ni sitter på - jag lockas mer och mer av att vara den som röstar NEJ nästa gång en kongressordförande frågar om valet är enhälligt. Ingen ska sitta på ett sånt mandat i fortsättningen.
Som jag skrivit och tjatat om i massor av inlägg - nätet innebär en möjlighet att få en levande debatt även inom fackföreningsrörelsen. Teknikaliteter går att lösa.
Men givetvis innebär detta också ett hot, och nu kommer jag efter en massa kringelikrokar - i vanlig ordning - till den fråga jag ställde på seminariet, och som - medvetet? - missförstods av panelen, om strategerna kommer tillåta en levande debatt, när målsättningen verkar vara att sitta i båten och stryka alla medhårs....

Lika mycket handlar det ju om att den som har åsikter också framför dem, och fortsätter vara obekväm (eller ifrågasättande) även om man inser att det kommer kosta dem ett schyst jobb inom rörelsen, eller kanske ett riksdagsuppdrag. Det var länge sen vi såg några ideologiska kamikazepiloter, som faktiskt riskerade något, inom vare sig parti eller fack. Och, som en senkommen replik till Enn Kokk - han svarar förmodligen på sin egen blogg - , jag tror att den allmänrådande stämningen, om att valet är viktigare än värderingar, fungerar lika bra som brandfilt över debatten som vilket centralt påbud som helst. Vem vill vara den som tappade bort valsegern, liksom????


Andra om ämnet Morian, Arvid Falk, Ingerö,