Julen som vi känner den är inget urgammalt svenskt fenomen. Det borde vara rätt självklart men är det uppenbarligen inte. Inte så att det saknas upplysning i frågan, tvärtom. Varje jul sitter det folk - Jan-Öjvind Swahn och Ebbe Schön är två som brukar dyka upp regelbundet - och berättar att den svenske tomten egentligen var en liten barsk figur som hade mer med den traditionella svenska väsensvärlden att göra än med den Hohohohoande rödklädde tjockis vi fått vänja oss vid.
Istället är det mesta kring julen idag rätt färska seder, i varje fall om vi ställer det i relation till vad julen egentligen handlade om. Om vi bortser från att det fortfarande finns en del människor som firar Jesu födelse - det finns visst såna - så är julen i sig ett bevis på att man kan förändra hela nationella beteenden oerhört snabbt. Som vi känner den - med julmat, ringdans, gran, klappar etc - är julen i de breda folklagren knappt äldre än förra sekelskiftet.
Det är ju den växande medelklassens vanor och värderingar som kommit att bli norm för hur julen ska firas, vilket gör att en figur som julbocken, som med mask för ansiktet mer påminner om en skräckfigur, kom att ersättas på bred front av en fryntlig gubbe, vars ankomst sammanföll med att far i huset skulle ut och köpa tidningen
Själva julfirandet - att fira jul - är en tradition som är tusenårig, men oavsett om den avdracks som det beskrivs av Frans G Bengtsson i Röde Orm (vilket historiskt sett kan ses som tveksamt, men som utan tvivel ändå format generationers bild av hur det hedniska julfirandet tillgick) så har midvintersolståndet förmodligen uråldriga traditioner.
I övrigt är det nog inte fel att tro att julätandet i stort styrdes av tillgången på mat; somligt var tvunget att ätas upp i slutet av december, efter att ha sparats sedan sommaren. Alltså ställde man till med kalas. Att detta då tidsmässigt sammanföll med årets längsta natt var antagligen mer en slump än planerat - vi har svårt att hitta dessa matorgier bundna till midvintersolståndet i varmare länder.
På samma sätt styrdes ju julbordets gåvor av vad man kunde lagra, för att inte tala om att det fanns regionala skillnader. Om vi bara vänder oss till uppräkningen av mat i Astrid Lindgrens klassiska Stora tabberaset i Katthult så ser man att fisken saknas. Det finns sillsallad men intet annat - och idag skulle näppeligen något få kallas julbord utan en rejäl sillsektion.
Julklappsutdelandet har för mig alltid varit kopplat till De Tre Vise Männen som släpade med sig myrra och rökelse till Jesusbarnet (jag är rejält skolad både i Kristendom och söndagsskola) men jag hittar inget stöd för detta i källorna, vilket synes märkligt. Men det var ju inte att förundras över att köpmännen tackade och tog emot för denna skänk, i takt med att det i framförallt städerna växte fram en kommersiell bas där inköp av julklappar blev en nog så viktig inkomst. Och dessutom med stöd i Bibeln, kan man tänka sig...
Det är rätt lite av julen som idag kan sägas vara genuint. I varje fall inte om man ska sätta in det i ett kronologiskt perspektiv. Det betyder egentligen att mycket få av våra traditioner är så gamla att de inte skulle kunna ersättas rätt snabbt utan att någon skulle bry sig. Och det kanske man ska vara tacksam för.
Tomten ovan är illustrationen till Victor Rydbergs klassiska tomtedikt, och julbocken är tagen från Wikipedia
1 kommentarer:
Joooooo *drar ut på det* nog skulle man kanske kunna koppla klappar till de vise männen, om man tar i lite, men prova med offertanken, stämmer inte den bättre? Den galna konsumtionen, dessa måsten måsten måsten och pliktpresenterna för åtminstone mina tankar tillbaka till offer, där vi numera offrar till varandra istället för till bortglömda gudar. Så ser det ut i mina ögon, men som du säger, traditioner som bara är hundra år och rent spårat ur behöver ju faktiskt inte vara förankrade varken här eller där.
Skicka en kommentar