När krig blir inrikespolitik...om Israel och Gaza

Den israeliska attacken mot Gaza, och mot fundamentalisterna i Hamas, styrs naturligtvis i större utsträckning av inrikespolitiska hänsyn än man vid första anblicken kan tro. Gaza har fler likheter med gigantiska fängelser i Sydamerika, där det faktiskt finns fungerande infrastrukturer, där hela familjer bor innanför murarna, och nöden precis som vanligt etablerat ett rättskipningssystem baserat på godtycke, än med sin systerstat Västbanken, som istället styrs av Fatah.
I Israel vinner den valet som vinner krigen. Den förlorar som får hem liksäckarna. Så har det varit mycket länge, och den inställningen genomsyrar hela staten. Militärmakten får icke ifrågasättas. För att inte tala om att krigsmakten tar en helt oproportionerligt stor del av den israeliska ekonomin.

Till detta kommer att Israel idag till stor del befolkas av judar från det forna östblocket, människor som inte alls har nån särskild uppfattning om demokrati, för att inte tala om att de verkar stå mycket främmande för de socialistiska idéer som faktiskt skapade just Israel. Begreppet aldrig igen har utökats till att bli en ursäkt för att bara lösa frågan med våld.
Nu när Israel väljer att gå in med marktrupp visar de att de åter tror på våldet som enda lösning. Och man frestas ju att påminna om att de testat det här tidigare, och det har inte lyckats då heller. Ockupationen av Beirut och södra Libanon i början 1980-talet kan inte betraktas som en seger, inte heller de tidigare ingreppen i Gaza och Västbanken. Det enda detta lett till är tusentals döda. Det finns inget land som kan vinna en ockupation - vi behöver bara titta på USA, men det finns långt fler andra exempel.
Det man kan vara överens om är att andra världskriget inte var ett typiskt krig, och att de ockupationer som följde därefter inte heller var typiska. I själva verket är Sovjetunionens ockupation av Afghanistan, eller Indokina eller Irak, långt mer typiska. Och Gaza kommer att bli ytterligare ett exempel.
Dessutom spelar israelerna ett högt spel - samtidigt som man går in i Gaza kan man säkert förvänta sig att Hizbollah - stärkta av sin seger 2006 (jo, det var en seger) - kommer att börja mullra i södra Libanon, och att Fatah- det förhatliga PLO! - som idag verkar vara Israels enda förtrogna i regionen, kommer att försvagas av ursinniga medborgare på Västbanken, som sörjer sina döda släktingar. Det måste ses som en reell fara att Hamas kommer stärkas även på Västbanken.
Den helt vettlösa proportionaliteten i hämnden gör det ju allt lättare för Hamas att få anhängare. Och är det inte Hamas kan jag lova det finns andra religiösa grupperingar som villigt tar emot kandidater för de självmordbombningar som oundvikligen kommer att följa...

Och allt detta måste ju sättas i sjön i det politiska vakuum som nu finns innan Barack Obama tillträder. Jag tror att de israeliska hökarna vill ställa honom inför ett blodigt kaos, där den enda utvägen är att fortsätta stödja just israelisk aggression. Ett scenario där regionen riskerar att störtas i ett nytt storkrig, och som i slutänden kommer ha målat in Obama i ett hörn, där han inte kan göra annat än fortsätta den traditionella amerikanska politiken.

Frågan är hur stor sannolikheten för detta är. Obama kommer inte vara en lika okritisk supporter till Israel som George Bush varit, och han har minst lika mycket målat in sig i ett hörn där han lovar en ny syn på problemet, vilket naturligtvis stressat de israeliska hökarna enormt.

Naturligtvis måste Hamas raketer sluta falla över israeliska stater, men det är inte så lätt att genomföra detta. Genom att under många år ha skjutit sönder den palestinska infrastrukturen har också Israel effektivt slagit undan benen för vilken administration som helst att enkelt stoppa det hela.
Det finns ingen Hamasregering som bestämmer vilka raketer som ska falla. Det är inte Hizbollah vi talar om här, som är en armé med strukturer. Inom Hamas finns ett antal små, ytterst autonoma grupper med en beväpning som varierar från sofistikerade missiler till slangbellor, från fullt stridsdugliga soldater till grabbar med sjal för ansiktet - alla är de Hamas. Det var ju detta som gjorde det omöjligt för den tidigare Fatah-administrationen att på den tiden stoppa regnet av raketer. Det fanns ju ingen man kunde ringa och säga "stopp" till. Det fanns bara ett rent bottenlöst hat...

Därför kan man inte hävda att man dödat en militär chef som orsakat stor skada, när man spränger ett hus och alla där dör, barn, gamla - lika lite som man ska tro att ett eventuellt infångande av Usama bin laden skulle vrida gadden ur al-Qaida.
Idéen med dessa grupperingar är ju just att de ska vara ledarlösa, och suveräna. Men i traditionell västerländsk underrättelseanalys, för att inte tala om strategi, finns det en tro på att det finns befälsordning, grader och centralstyrning. Och därför återkommer man hela tiden till att vilja slå ner alla dessa spikar med en allt större hammare, alldeles utan en tanke på att det kommer att komma upp nya spikar precis där man redan slagit.


Bilden från The Daily Banter