Roberto Saviano och Salman Rushdie


För den som missat det har både Salman Rushdie och Roberto Saviano besökt Stockholm, för att tala i Kulturhuset på onsdagskvällen. Vilket jag missat naturligtvis. Däremot har det varit radioinslag (här och här) och artiklar i pressen och här. Jag får skylla på att sista veckorna i stort sett helt för mig har handlat om Lissabonfördraget...
Det är synd att både Saviano och Rushdie och deras respektive historier knuffas undan till kultursidorna; de har bägge, trots olika utgångspunkter, historier som är långt mer allmängiltiga än att bara behandlas i samma andetag som man nämner Horace Engdahl (och Akademins hantering av Rushdieaffären var då rakt inget att yvas över). Frågan om yttrandefriheten, om demokratin, måste föras på mer framskjuten plats.
Rushdie ansågs kränka islam, vilket fick skäggen i Iran att utfärda en fatwah över honom. Saviano var en av de första som öppet namngav de som kan anses vara ledare för den napolitanska camorran - hoppsan, det var visst annars respektabla affärsmän! - och han satte dessutom in camorran i ett större sammanhang, rentav globalt, vilket inte alls uppskattades av den italienska staten.
Därför lever de bägge idag under mycket konkreta hot, och skyddas av livvakter.
Saviano - underbar stilist dessutom - beskriver i Gomorra egentligen sinnebilden för den oreglerade kapitalismen. Inte som den beskrivs av moderna teoretiker, utan hur den faktiskt kommer att se ut, om den släpps utom all kontroll. Och som Peter Loewe säger i Studio Ett - finanssystemets kollaps innebär att de tre stora inofficiella maktspelarna i Italien, dvs Camorran, maffian och 'Ndranghetan, också har stärkts oerhört.
Respekten för de skrivna ordet är ansatt lite överallt. Och man funderar ju på hur ens egna anspråkslösa bloggande kommer att ses i framtiden. Kommer det att vara en belastning eller bara en rolig grej? Vem vet vem man retar upp?


Bilden föreställer ett bokbål. En gärning som ofta också kombineras med att man tar livet av författaren.