Fredens dag 1918. Om ett lunchuppehåll

Kl elva den elfte november 1918 upphörde första världskriget. Kanonerna tystnade varefter budskapet spreds efter fronterna. Det var en smått obegriplig tystnad kunde de berätta som haft kanonmullret som närmaste granne i flera år, och ingen vågade resa sig i skyttegravarna. På andra ställen blev det jubel, för att inte tala om i städerna.
Den politiska kartan i Europa ritades om, och kanske inte på det bästa viset. En fransk general konstaterade att man skapat ett tjugoårigt uppehåll till nästa krig, för detta var han övertygad om skulle komma. Det gjorde det också. I de efterföljande fredsförhandlingarna vägrade de oförsonliga fransmännen ge de överlevande tyskarna någon som helst misskund; och drev också fram en kris som i slutänden kom att ge spelrum och möjligheter för just det som många anade skulle komma - det andra världskriget.
Knappt ett år efter krigsslutet kallade den brittiske reportern Charles Repington på Times det som dittills bara hade varit "kriget" för just det första världskriget, och i dagarna är det aktuellare än på länge.
Inte bara Peter Englund har skrivit en ny bok om det - vilken recenseras här t ex, och som jag själv ivrigt väntar på - utan flera andra. Detta oaktat att det redan finns en rad lysande böcker om det hela. Nämnas kan Jolos trilogi om det, eller Edward Spears böcker. Även Eric Hobsbawm har behandlat ämnet - som vanligt lysande. Man kan fråga sig varför så många böcker om just första världskriget inte bara är faktaspäckade tabeller, utan faktiskt stor litteratur?
I radion diskuterades varför det blivit så populärt att skriva just om det kriget just nu. Faktum är ju att även om vi ser en liten litteraturboom i ämnet just nu, så är det en rännil om man jämför med vad som produceras om andra världskriget.
Jag tror att det beror på att första världskriget fortfarande utgör en utmaning för den historieintresserade - det ligger för långt bort för att ha dokumenterats av vare sig rörliga bilder, eller av modern journalistik. För att kunna förstå det måste man faktiskt gå till källorna, läsa strategidokument, fundera själv och ändå kunna se varför detta krig, som i sin begynnelse skulle ha varit en fortsättning på de romantiserade bilderna av krig, istället blev en chock för de som deltog.
Det blev ett krig där de tappra kavalleristerna bokstavligen red in i den moderna krigföreningen, brutalt demonstrerad av taggtråd, löpgravar och kulsprutor med oanad eldhastighet. Istället för att föras av gentlemän och kavaljerer, fördes det av konduktörer, masugnsarbetare och skollärare. På det viset blev det rejäl knäck åt det gamla ståndsamhället, och spolade isen för de jämlikhetssträvanden som också blev verklighet efter krigsslutet.
Hobsbawm talar om det långa artonhundratalet, inlett 1789 och avslutat 1914. Inte som en daterad angivelse naturligtvis, utan som en temperamentsbeskrivning av hur världen såg ut. Det var en statisk värld, styrd av kungar och generaler. I sin direkta påverkan på den världen är det frågan om någon annan händelse kunde ha varit så stor. Kanske immigrationen till USA men det är tveksamt om ens den hade samma genomslag.
Det första världskriget hade mycket större betydelse för världsutvecklingen än det andra - en urganmmal och älskad tant till mig sa vid ett inspirerat tillfälle att världen vändes upp och ner på fyra år. De förändringar som sker under 1910-talet är långt mer omvälvande än de som kan sägas äga rum under hela efterkrigstiden - till priset av tjugo miljoner döda.
De döda var för sista gången också till största delen stridande soldater - i fortsättningen har civilbefolkningen varit de stora förlorarna i alla krig, men i Flandern, vid Isonzo eller Dardanellerna dog det soldater. Utskickade efter en artonhundratalstaktik, som innebar att man gick i god ordning över Död mans land, gärna ackompanjerade av trummor eller säckpipor, så marscherade man mot väntande kulsprutor och granateld. Och man fortsatte med detta även sedan verkligheten alldeles fruktansvärt påtagligt visat att det var lönlöst.En mentalitet som också den var en frukt av en värld som skulle försvinna.

Man gick, och dog. Och generationer av lovande ungdomar försvann, så till den milda grad att man diskuterade om det var en infrielse av Darwins tes, om att de bästa dog först. Och en del av dem - som Rupert Brooke, mer eller mindre geniförklarades. Vem minns honom idag?

Många av de som sedan skulle få framträdande roller under det andra världskriget genomled också det första, som en skola inför vad som komma skulle. Rommel var vid Verdun, Patton i Frankrike, Mussolini, och naturligtvis den böhmiske korpralen. Och många, många andra...

Det är bra att det skrivs mer om Första Världskriget. Det finns en myt som säger att det skulle ha blivit ett krig vare sig Gavrilio Princip hade skjutit tronföljarparet i Sarajevo, eller inte. Eller att ett efter kriget 1870 revanschistiskt Frankrike skulle ha provocerat fram ett krig med Tyskland. Eller att kriget var oundvikligt när Schlieffenplanen satts i sjön. Eller nånting annat.
Vi vet inte. Det är ett lätt sätt att förklara det som skedde under sommaren 1914, men någonstans under hela kriget fanns alltid möjligheten att välja mellan krig eller fred. Frågan är ju varför man valde krig.

Bilden - den brittiska krigskyrkogården Tyne Cot med fallna från Slagen vid Ypres