Kejsaren av USA. Om fartblindhet

Det var så många andra som bloggade om det amerikanska presidentvalet att det kändes förmätet att bara vara en till i högen. Och nej, jag är inte överraskad av utfallet. Däremot är jag en smula förvånad över att människor med vanligtvis nykter syn på verkligheten verkar ha dragits med i ett formligt moras av känslor. För somliga är det inte Barack Obama som vunnit, det är nära nog Messias själv.
Ett hastigt axplock ger vid handen att Johan Sjölander, liksom många andra, tror att Obama är en vänsterkandidat. Enligt amerikanska mått mätt kan det kanske vara så, fast jag personligen nog skulle vilja ha honom mer i mittfåran av det politiska fältet. Om någon minns den elake krönikören Struve i Aftonbladet (en genial skapelse av Gunnar Fredriksson och Dieter Strand) som på sin tid var okrönt mästare i politiska förolämpningar och snabbanalyser, så hade han varit närvarande när Hubert Humphreys (vilken jag åkt hiss med i dåvarande Leningrad men det är en heeelt annan historia), som varit amerikansk demokratisk vicepresident, beskrev sig själv som socialdemokrat, varpå Struve nyktert konstaterade att då var nog Gösta Bohman det också.
Detta är helt överförbart även idag.
Under en vansinnig natt där jag mot rim och reson sov tre timmar för att kunna följa dramat, hade jag kontakt med många vänner på andra sidan Atlanten, och jag vidhåller att Obama inte är en vänsterkandidat. Den alltför tidigt bortpolletterade John Edwards kan med nöd klassas som sådan, men inte Obama och definitivt inte Hillary Clinton.
Jag trodde inte heller att rasfrågan skulle bli avgörande - Obama borde rimligen ha drabbats av Bradleyeffekten redan under primärvalen, men han stärkte istället sina siffror kontra opinionsundersökningarna. Frågan är om han inte istället gynnades av den debatten.
McCain hade alltför mycket emot sig från början - han var förknippad med Bush, han visade knappast beslutsamhet i samband med finanskrisen, han stöder Irakkriget (som faktiskt är djupt impopulärt, vilket man verkar glömma), han utsåg Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat, vilket kan ge upphov till andra frågor.
Uppenbarligen var Amerika moget för en svart - nåja - president. Men Amerika är näppeligen moget för en kvinnlig president. Det är en aspekt som verkar ha försvunnit sedan Hillary Clinton klev av banan, men som ni kanske minns debatterades det om den saken på den tiden. I våras.
Jag tror att rätt många faktiskt valde mannen före kvinnan, utan att lägga större värde vid åsikterna. Lika mycket kommer det att visa sig att försöken att koppla Obama till militanta muslimer och terrorism kanske istället hjälpte honom.
Men framförallt valde Amerika efter ålder. Ålder var viktigare än ras, och eventuell erfarenhet var en icke-fråga. McCain har suttit en massa år i det av honom så förhatade Washington - frågan är vad han hade lärt sig. Att han varit en hyfsat trogen Bushsupporter kunde han knappast sticka under stol med, fast han gjorde sitt bästa för att distansera sig från honom.
Det är också en smäll mot de neokonservativa. Den uttalade nyliberalism som drivits från Vita Huset, exemplifierad med en rent avskyvärd hantering av Katrinakatastrofen, och den uppnebara förslumning som stora delar av USA nu drabbas av, faller hårt tillbaka på Bush. Och därmed på det republikanska partiet.
Se där ett smakprov på åsikter från de som faktiskt röstade.
Det finns också en tendens i Sverige att se den sittande presidenten som Ledaren för sitt parti. Och så är det inte. Även om demokraterna nu har majoritet i kongressen betyder inte det att det kommer att gå som en dans. Kongressledamöter har rykte om sig att vara olydiga, och en republikansk kongressman från New Hampshire kan mycket ofta vara avsevärt radikalare än en demokrat från djupaste Södern.
Inte så lite av problematiken ligger naturligtvis i hur det representativa systemet är konstruerat i USA, där intet får ändras av vad förfäderna slog fast. Resultatet har blivit en rent horribel byråkrati och ett valsystem som är rena lotteriet emellanåt. Och svårt att kontrollera
Facket i USA har investerat hårt i Obama, inte för att han varit den idealiske kandidaten - det hade varit John Edwards -men för att McCain/Palin varit rena skräckkabinettet (läs Dagens Arena här!) Det har också funnits en stor okunskap i Sverige om hur det faktiskt kan vara att engagera sig fackligt i stora delar av USA.
Om nu Obama skulle kunna få igenom bara ett par av förslagen som fått den amerikanska fackföreningsrörelsen att stödja honom, så är det små steg på en stenig väg, men det är ingen som sagt att det ska vara enkelt att vara den folkvalde kejsaren av USA.
Han ärver en massa historia, och det är inte det lättaste att förvalta. Världen kanske inte blir en bättre plats på en gång med Obama i Vita Huset, men det finns i varje fall hopp.

I amerikansk politik symboliserar sedan länge åsnan det demokratiska partiet och elefanten gör samma sak för det republikanska