Gomorra. Om att inte orka hela vägen...

Jo, jag har sett Gomorra. Filmen som löst baserar sig på Roberto Savianos bok om det kriminella Neapels strukturer. Det är populärt att kalla Camorran för maffia, men purist som jag är anser jag att det kan fortsätta beteckna de kriminella klanerna på Sicilien. Camorran är något annat.
Precis som Johanna beskriver det är Camorran en ytterligt affärsmässig sammanslutning som inte alls omfattas av de konservativa värderingar som hjälpt just maffian att överleva. I Neapel är man snabb att hitta nya marknader, nya produkter och målgrupper.
Filmen består av fem parallella historier, som alla kan vara tagna ur Savianos bok - där den mest tragiska är den om den trettonårige killen som är fast besluten att bli en camorrista. Och som också blir det - en nybörjare men fast besluten att ta sig upp. Och han kommer att klara sig, till skillnad från de två vildhjärnorna som vill göra sin egen grej, och som utmanar hierarkin.
Filmen har naturligtvis gjort succé överallt, och det är den värd. Det är en bild av ett samhälle där brottsligheten ersätter samhället, men där just kriminaliteten sedan så länge är så sammanblandad med det dagliga livet, att den knappast anses som brottslig. I de helt makabra förorter där Camorran har sin huvudsakliga bas, är det inte den italienska staten som står för tryggheten, utan den lokale bossen. Och som Saviano också säger det " är det en bild av ett idealt marknadsstyrt samhälle". Ja, minus våldet då naturligtvis, men för camorristen är det ett fullständigt normalt sätt att lösa affärsbekymmer. Man skjuter folk. För i Neapel, i Gomorra, handlar det sällan om hedersbegreppet. Här handlar det om pengar.
Vad jag kan sakna i filmen är kopplingen till det civila samhället. Camorran skulle aldrig kunna överleva i denna skala utan mycket starka band till politiken, eller till media. Och det är väl här man kan ana att producenterna fick kalla fötter. Rapporter säger att camorran är lite smickrad över att behandlas på det här viset - eftersom inget som är hemligt kommer ut. Allt som sker i filmen är redan känt för väldigt många utanför Neapel, inte minst genom Savianos böcker och artiklar - men i filmen namnges inga personer, här avslöjas inga företagsledare som camorristas, här kritiseras inte den italienska staten.
Roberto Saviano gjorde allt detta och därför lever han nu med ständiga hot - vilket jag skrivit om här - men filmen Gomorra kan, hur märkligt det än kan låta, också ses som nån slags reklamfilm för Camorran. Ungefär som när medlemmarna i Sopranosfamiljen satt och toktittade på Gudfadern - under glada skratt. Ta en kaka till och berätta om ditt senaste mord.
Ibland skadar det inte att titta på världen med ett par icke-svenska glasögon, och då upptäcker man att saker som i Sverige skulle betraktas som korruption knappt ses med annat än en axelryckning i större delen av världen. Att guvernören i Illinois skulle vara korrupt kan knappast komma som en överraskning - med tanke på hur tidigare guvernörer i Illinois burit sig skulle motsatsen vara häpnadsväckande. I Italien styr Berlusconi över ett okritiskt medieimperium, och ser noggrant till att lagstiftningen är på hans sida, och på samma sätt förhåller det sig i stora delar av världen.
Jag vill raskt påpeka att jag inte alls tror att Sverige skulle vara felfritt, utan tvärtom lite stillsamt påminna om att världen ser annorlunda ut. I stora delar av Europa ses snarast förmågan att berika sig själv som en merit - en driftig, smart, duglig person som också då borde kunna göra en massa nytta för samhället. Ungefär så.
Den aspekten berör man inte i Gomorra. Något säger mig att den vinkeln kanske hade kunnat uppröra bossarna lite mer. Å andra sidan sitter jag i ett land där jag rätt väl kan räkna med ett starkt personligt skydd, där jag kan utgå från att rättsväsendet är hyfsat opartiskt, och där ingen spränger mina kära och nära i luften om jag är obekväm.
Och med det perspektivet är naturligtvis Gomorra en storslagen film

Bilden från Aftonbladet.Sophanteringen är en av de traditionella inkomstkällorna för Camorran. Den napolitanska landsbygden är idag en av de mest förgiftade i hela Europa; här begravs industriavfall från hela världen, och nästan alltid med myndigheternas tysta medgivande. Och när den italienska staten försökte få kontroll över detta bröt allt samman och sopbergen växte rent astronomiskt på gatorna.
Hur det är idag? Man har lagt ner den kampanjen och camorristas kör sopbilarna. Punkt.

Roberto Saviano och Salman Rushdie

För den som missat det har både Salman Rushdie och Roberto Saviano besökt Stockholm, för att tala i Kulturhuset på onsdagskvällen. Vilket jag missat naturligtvis. Däremot har det varit radioinslag (här och här) och artiklar i pressen och här. Jag får skylla på att sista veckorna i stort sett helt för mig har handlat om Lissabonfördraget...
Det är synd att både Saviano och Rushdie och deras respektive historier knuffas undan till kultursidorna; de har bägge, trots olika utgångspunkter, historier som är långt mer allmängiltiga än att bara behandlas i samma andetag som man nämner Horace Engdahl (och Akademins hantering av Rushdieaffären var då rakt inget att yvas över). Frågan om yttrandefriheten, om demokratin, måste föras på mer framskjuten plats.
Rushdie ansågs kränka islam, vilket fick skäggen i Iran att utfärda en fatwah över honom. Saviano var en av de första som öppet namngav de som kan anses vara ledare för den napolitanska camorran - hoppsan, det var visst annars respektabla affärsmän! - och han satte dessutom in camorran i ett större sammanhang, rentav globalt, vilket inte alls uppskattades av den italienska staten.
Därför lever de bägge idag under mycket konkreta hot, och skyddas av livvakter.
Saviano - underbar stilist dessutom - beskriver i Gomorra egentligen sinnebilden för den oreglerade kapitalismen. Inte som den beskrivs av moderna teoretiker, utan hur den faktiskt kommer att se ut, om den släpps utom all kontroll. Och som Peter Loewe säger i Studio Ett - finanssystemets kollaps innebär att de tre stora inofficiella maktspelarna i Italien, dvs Camorran, maffian och 'Ndranghetan, också har stärkts oerhört.
Respekten för de skrivna ordet är ansatt lite överallt. Och man funderar ju på hur ens egna anspråkslösa bloggande kommer att ses i framtiden. Kommer det att vara en belastning eller bara en rolig grej? Vem vet vem man retar upp?


Bilden föreställer ett bokbål. En gärning som ofta också kombineras med att man tar livet av författaren.

Roberto Saviano, Camorran och Italien

Eftersom jag under många år intresserat mig för organiserad brottslighet och de mekanismer som de både drar fördel av och också skapar, är det naturligt att jag läst in mig en del på historien om maffian - både den nord-amerikanska och den sicilianska - och även om Camorran, det nätverk som företrädesvis finns runt Neapel. Det har skrivits hyllmetrar i ämnet, men mycket sällan råkar man på en sån gudabenådad skribent som Roberto Saviano. Sånt händer emellanåt, dock.
Ett annat exempel är den brittiske generalen Edward Spears, som formligen chockade sin omvärld med att skriva en enastående prosa i sina strategiverk om första världskriget. Som Jolo skrev om honom, "Blott några förbluffade och överrumplade läsare, som vanligen inte läste sådant, visste om att Spears skrivit böcker som uppenbarligen var tänkta som tråkiga strategiska utredningar, med massor av bifogade dokument, men att samme Spears av någon anledning skrev, inte som en gammal general, utan snarare som Marcel Proust".

Att vara journalist är nämligen inte en garanti för att man kan skriva livskraftiga texter. Snarare är nog motsatsen vanligare (för övrigt vet jag att förr i världen kunde unga journalister faktiskt ha förebilder, idoler, som de ville efterlikna - jag undrar om det förekommer alls idag)
Istället kan journalistik vara förödande enahanda, och då är det bara att sitta tillbaka och njuta när Roberto Saviano beskriver elände i de napolitanska slumkvarteren, hur det luktar i de illegala skrädderierna, eller hur kineserna - en icke oviktig grupp i den napolitanska handeln - lagar kollektiv mat i sina trånga uthyrningsrum.
Det finns ju i Sverige, och för övrigt i resten av världen också, en tendens att slå samman allt vad organiserad brottslighet heter till att bara vara maffia. Och det kanske kan vara rätt, om man sätter likhetstecken mellan kriminellt entreprenörskap och ordet maffia. Men man gör gruvligt fel om man grötar ihop det familje- och provinsbundna Cosa Nostra på Sicilien med den i stort sett marknadsorienterade inofficiella statsmakten i regionen Kampanien.
Saviano gör det inte, utan han gör de kopplingar mellan etablissemang och skurkar som är ack så välkända, men oj så farliga att skriva om. Han har också blivit hårt ansatt i lokalpressen i Neapel, där det förekommer att olika överhuvuden faktiskt skriver artiklar och redogör för varför de råkat vara tvungna att ta till våld! Vilket får ses som minst lika besvärande för pressfriheten i Italien, som det faktum att Saviano nu har trampat på lite för många tår, och därmed riskerar sitt liv...
Den napolitanska Camorran följer inte alls de strukturer som vi lärt oss existerar inom Cosa Nostra, där man genom giftermål, gamla släktband och en myriad av traditioner, är bundna till varandra - vilket också varit en bidragande orsak till att det maffiavälde vi lärt känna på Sicilien idag fått byta skepnad (att påstå att det skulle vara knäckt är rent fåfängt). Istället drivs Camorran av ett vinstintresse, istället för begrepp som heder eller ära.
Saviano beskriver rentav Camorran som en marknadsliberal företeelse - man ska vara försiktig med att beskriva det som en organisation - som helt enkelt tillhandahåller tjänster som efterfrågas. Att dessa tjänster sedan - prostitution, narkotika, svart arbetskraft, spel etc - strider mot italiensk lag är i sammanhanget ointressant. Och eftersom det inte finns lagar som reglerar verksamheten skapar man egna lagar, och sätter kraft bakom orden om det behövs.
I samma takt som omvärldsbetingelserna förändras förändras också Camorran. Ett slut på inbördeskriget i Colombia kommer med största sannolikhet innebära att regeringarna i norra Sydamerika kan lägga större kraft på att bekämpa kokainproduktionen, vilket skulle innebära sämre vinster och hårdare konkurrens på den europeiska narkotikamarknaden. Vilket i sin tur skulle medföra intressekonflikter i Neapel med omnejd - och här betyder intressekonflikter inte att man sätter sig vid ett bord. Det innebär att man skjuter varandra.

Det pågår ett inbördeskrig i Neapel, senast manifesterat i konflikterna kring sophanteringen. Här har hundratals människor dött under de senaste åren, i en stämning som närmast kan liknas vid den som rådde i Nord-Irland före fredsstilleståndet, fast med fler döda, Komplett med tungt beväpnad militär, och hela stadsdelar där myndighetsföreträdare kan förvänta sig att bombarderas med skräp och stenar.
Någonstans är också denna oregerliga del av Italien ett allvarligt problem för den italienska centralregeringen - under många år har den pumpat in miljarder i södra Italien, men med avsaknad av en hållbar strategi har dessa summor bara försvunnit i ett svart hål verkar det som; ytterst lite har gett påtagliga resultat. En bidragande orsak till detta är naturligtvis den existerande korruptionen, men också den alltmer repressiva polisiära taktik som regeringen använder sig av.
I ett land som faktiskt inte är så gammalt som nationalstat, där folk fortfarande identifierar sig mer som region-, provins- eller rentav bybor (utom när det gäller landslaget i fotboll) och där det italienska språket inte alls är en självklarhet, ses naturligtvis Rom som den naturliga fienden, och i synnerhet när Roms budskap ackompanjeras av smått rasistiska brösttoner från Lega Nord. Allt detta företrätt av en premiärminister som är så förföljd av korruptionsrykten att han nära nog är paralyserad - vilket inte ger hans sak bättre anseende i de områden han attackerar just för korruption.
Tomas Lappalainen, som bättre än de flesta satt sig in i ämnet, och som nog kan ses som den som introducerade Saviano i Sverige, har säkert helt rätt när han anser att konflikten mellan södra och norra Italien är en odetonerad bomb som kan brisera åt vilket håll som helst. Lappalainen har för övrigt skrivit en egen bok om just Camorran - läs hos Svensson!
Det pågår en maktkamp i Italien mellan det av tradition fattiga Södern och det lika traditionsenligt rika Nord. Inte minst för att just det fattiga Södern med sina horder av billig arbetskraft är en förutsättning för till exempel modehusen i Milano, eller för att tåglaster med farligt avfall transporteras nattetid söderut från de nordliga industrierna för att begravas på okänd mark i Södern - och allt detta genererar naturligtvis pengar som måste skyddas, till varje pris.
Att Roberto Saviano är en stilist som förtjänar större läsekrets är en sak. Viktigare är att han faktiskt satt ljuset på hur livet fungerar i Camorraland, och dessutom namngett de som länge, i kraft av sin våldsamhet och rikedom, kunnat vara anonyma. Det är lovvärt att som DN kräva ett försvar för journalistiken, men lika mycket måste man ju kunna angripa det medlöperi som italienska tidningar under många år pysslat med. Och som Roberto Saviano nu får klä skott för.