När nöjen blir farliga för oss alla

Eric Gandinis film Videocracy, som visades på SvT i tisdags, aspirerar nog på att vara en av de viktigaste tv-dokumentärer jag sett på länge. Jag visste i och för sig att den förorsakat rabalder i Italien (censurerade trailern här), men den lämnade en djup och beklämmande dålig smak i munnen.
Det var flera som såg den, trots att den (precis som vanligt) visades i stort sett mitt i natten. Vad är det med de där programplanerarna? De har inga problem med att lägga ex och våld på bästa sändningstid men viktiga program, som kunde ge en smula eftertanke - de hamnar alltid nånstans med starttid 2200 eller senare. Märkligt.
Vid fikabordet kom vi naturligtvis ihop oss om den - det var de som bara suckade och sa " det där händer bara i Italien, och aldrig här" och de som sa "det är redan här".
Nånstans tror jag det är så - vi har det redan här. Jag träffar dagligen unga människor som inte ser nyheter, som inte läser tidningar, som inte vet ett skit om den politiska debatten i Sverige. Men de glor på TV väldigt mycket. Det värsta är att det är inte bara unga människor - jag träffar också vuxna, till och med övervuxna, som belåtet konstaterar att de inte behöver veta nånting mer nu - de ser sporten och lite underhållning och sen är det bra.
Men de får ju välja själva, detta jävla fria val.
I Berlusconis Italien krymper valdeltagandet. För mig är det en hyfsad självklar konsekvens - egentligen undrar jag om det inte går att se ett direkt samband mellan TV-tittande och valdeltagande. I varje fall mellan mängden skräp-TV och framgångar för populistiska partier, och för de som ligger bakom.
Italien är en bananrepublik, där korruptionen är gigantisk, och där ekonomin skulle falla som ett korthus utan organiserad brottslighet. Man kan fråga sig varför de ska ha nån slags frisläng inom EU, när man sätter en jättetumme i ögat på långt mindre länder. Men det vet knappt italienarna om - jag har kompisar med italienska rötter som berättar att deras släktingar i södra Italien sitter förstummade när de får höra om hur deras hemland beskrivs i världen.

Nu handlar det ju kanske inte så mycket om Italien, som om att det är där slask-TV på allvar skapat ett gigantiskt demokratiskt underskott. Som kan vara deras nästa exportvara. Som vi inte redan hade tillräckligt av sånt - "vi bryter reklamen för lite nyheter", som någon träffande beskrev TV4. Där jag för övrigt häromdagen fick se en generad Bengt Magnusson presentera en köpt reklamfilm för Mads Mikkelsens vikingafilm - i Nyheterna!!!
Vi har en sanslös mediekoncentration även i Sverige, men den har ju än så länge legat i händerna på människor med liberala värderingar, vilket man får vara evigt tacksam för. Man kan ju om man vill vara elak, och det vill man ju, se sista tidens haussande av hur poppis Reinfeldt är gentemot Sahlin, som nån slags utslag av politiseringen av medierna (eftersom det är en skitfråga), men än har vi inte sett Tv3 upplåta plats för statsministern att fritt få breda ut sig om sin egen förträfflighet. Men det kommer säkert, sanna mina ord.

Det är inte tal om annat än att de fria medierna - Svt och SR - kommer att attackeras hårt av marknadsliberalerna om borgarna vinner valet. Och då försvinner de sista kritiska och opartiska rösterna. Där man kan ha kvar smala program som inte är ekonomiskt attraktiva för annonsörer, och knappt det, som bara har ett litet fåtal lyssnare eller tittare, men som kan vara oerhört viktiga för samhällsdebatten.
Vänner säger att de inte orkar med nyheterna längre, att de blir deprimerade, att det är tråkigt! Minns ni när man sa till ungarna "det är nyttigt att ha tråkigt" när de gnällde? Nå, idag får man säga det till sina vuxna vänner - måste de verkligen hända något hela tiden?
Jag vet inte. Vad som skrämmer mig är att nöjen och distraktions-TV tar allt mer plats, och att saker som faktiskt borde spela roll, blir marginaliserade.
Nu vet jag att jag kommer få mothugg - kanske av reklamare, för de är ena cyniska jävlar - och det finns säkert nån som kan visa på precis motsatsen, och att det som händer i Italien aldrig kommer hända här. Jag vet inte. Vad jag känner är att det man kan kalla Ullareds-Sverige inte alls är så långt borta som en bildad och engagerad samhällsklass tycks tro.

Peter Andersson skriver om hur märkligt det är att sjunkande siffror för Sahlin är en "sjunkbomb" men bara för henne - när det sjunker för de borgerliga partiledarna är det inte så. Que?

För er som inte sett Videocracy - titta här, den finns kvar till 30 april


Bilden? Liksom sinnebilden för hur omvärlden ser på Silvio. Och vad Silvio själva ser

Roberto Saviano, Camorran och Italien

Eftersom jag under många år intresserat mig för organiserad brottslighet och de mekanismer som de både drar fördel av och också skapar, är det naturligt att jag läst in mig en del på historien om maffian - både den nord-amerikanska och den sicilianska - och även om Camorran, det nätverk som företrädesvis finns runt Neapel. Det har skrivits hyllmetrar i ämnet, men mycket sällan råkar man på en sån gudabenådad skribent som Roberto Saviano. Sånt händer emellanåt, dock.
Ett annat exempel är den brittiske generalen Edward Spears, som formligen chockade sin omvärld med att skriva en enastående prosa i sina strategiverk om första världskriget. Som Jolo skrev om honom, "Blott några förbluffade och överrumplade läsare, som vanligen inte läste sådant, visste om att Spears skrivit böcker som uppenbarligen var tänkta som tråkiga strategiska utredningar, med massor av bifogade dokument, men att samme Spears av någon anledning skrev, inte som en gammal general, utan snarare som Marcel Proust".

Att vara journalist är nämligen inte en garanti för att man kan skriva livskraftiga texter. Snarare är nog motsatsen vanligare (för övrigt vet jag att förr i världen kunde unga journalister faktiskt ha förebilder, idoler, som de ville efterlikna - jag undrar om det förekommer alls idag)
Istället kan journalistik vara förödande enahanda, och då är det bara att sitta tillbaka och njuta när Roberto Saviano beskriver elände i de napolitanska slumkvarteren, hur det luktar i de illegala skrädderierna, eller hur kineserna - en icke oviktig grupp i den napolitanska handeln - lagar kollektiv mat i sina trånga uthyrningsrum.
Det finns ju i Sverige, och för övrigt i resten av världen också, en tendens att slå samman allt vad organiserad brottslighet heter till att bara vara maffia. Och det kanske kan vara rätt, om man sätter likhetstecken mellan kriminellt entreprenörskap och ordet maffia. Men man gör gruvligt fel om man grötar ihop det familje- och provinsbundna Cosa Nostra på Sicilien med den i stort sett marknadsorienterade inofficiella statsmakten i regionen Kampanien.
Saviano gör det inte, utan han gör de kopplingar mellan etablissemang och skurkar som är ack så välkända, men oj så farliga att skriva om. Han har också blivit hårt ansatt i lokalpressen i Neapel, där det förekommer att olika överhuvuden faktiskt skriver artiklar och redogör för varför de råkat vara tvungna att ta till våld! Vilket får ses som minst lika besvärande för pressfriheten i Italien, som det faktum att Saviano nu har trampat på lite för många tår, och därmed riskerar sitt liv...
Den napolitanska Camorran följer inte alls de strukturer som vi lärt oss existerar inom Cosa Nostra, där man genom giftermål, gamla släktband och en myriad av traditioner, är bundna till varandra - vilket också varit en bidragande orsak till att det maffiavälde vi lärt känna på Sicilien idag fått byta skepnad (att påstå att det skulle vara knäckt är rent fåfängt). Istället drivs Camorran av ett vinstintresse, istället för begrepp som heder eller ära.
Saviano beskriver rentav Camorran som en marknadsliberal företeelse - man ska vara försiktig med att beskriva det som en organisation - som helt enkelt tillhandahåller tjänster som efterfrågas. Att dessa tjänster sedan - prostitution, narkotika, svart arbetskraft, spel etc - strider mot italiensk lag är i sammanhanget ointressant. Och eftersom det inte finns lagar som reglerar verksamheten skapar man egna lagar, och sätter kraft bakom orden om det behövs.
I samma takt som omvärldsbetingelserna förändras förändras också Camorran. Ett slut på inbördeskriget i Colombia kommer med största sannolikhet innebära att regeringarna i norra Sydamerika kan lägga större kraft på att bekämpa kokainproduktionen, vilket skulle innebära sämre vinster och hårdare konkurrens på den europeiska narkotikamarknaden. Vilket i sin tur skulle medföra intressekonflikter i Neapel med omnejd - och här betyder intressekonflikter inte att man sätter sig vid ett bord. Det innebär att man skjuter varandra.

Det pågår ett inbördeskrig i Neapel, senast manifesterat i konflikterna kring sophanteringen. Här har hundratals människor dött under de senaste åren, i en stämning som närmast kan liknas vid den som rådde i Nord-Irland före fredsstilleståndet, fast med fler döda, Komplett med tungt beväpnad militär, och hela stadsdelar där myndighetsföreträdare kan förvänta sig att bombarderas med skräp och stenar.
Någonstans är också denna oregerliga del av Italien ett allvarligt problem för den italienska centralregeringen - under många år har den pumpat in miljarder i södra Italien, men med avsaknad av en hållbar strategi har dessa summor bara försvunnit i ett svart hål verkar det som; ytterst lite har gett påtagliga resultat. En bidragande orsak till detta är naturligtvis den existerande korruptionen, men också den alltmer repressiva polisiära taktik som regeringen använder sig av.
I ett land som faktiskt inte är så gammalt som nationalstat, där folk fortfarande identifierar sig mer som region-, provins- eller rentav bybor (utom när det gäller landslaget i fotboll) och där det italienska språket inte alls är en självklarhet, ses naturligtvis Rom som den naturliga fienden, och i synnerhet när Roms budskap ackompanjeras av smått rasistiska brösttoner från Lega Nord. Allt detta företrätt av en premiärminister som är så förföljd av korruptionsrykten att han nära nog är paralyserad - vilket inte ger hans sak bättre anseende i de områden han attackerar just för korruption.
Tomas Lappalainen, som bättre än de flesta satt sig in i ämnet, och som nog kan ses som den som introducerade Saviano i Sverige, har säkert helt rätt när han anser att konflikten mellan södra och norra Italien är en odetonerad bomb som kan brisera åt vilket håll som helst. Lappalainen har för övrigt skrivit en egen bok om just Camorran - läs hos Svensson!
Det pågår en maktkamp i Italien mellan det av tradition fattiga Södern och det lika traditionsenligt rika Nord. Inte minst för att just det fattiga Södern med sina horder av billig arbetskraft är en förutsättning för till exempel modehusen i Milano, eller för att tåglaster med farligt avfall transporteras nattetid söderut från de nordliga industrierna för att begravas på okänd mark i Södern - och allt detta genererar naturligtvis pengar som måste skyddas, till varje pris.
Att Roberto Saviano är en stilist som förtjänar större läsekrets är en sak. Viktigare är att han faktiskt satt ljuset på hur livet fungerar i Camorraland, och dessutom namngett de som länge, i kraft av sin våldsamhet och rikedom, kunnat vara anonyma. Det är lovvärt att som DN kräva ett försvar för journalistiken, men lika mycket måste man ju kunna angripa det medlöperi som italienska tidningar under många år pysslat med. Och som Roberto Saviano nu får klä skott för.