Politik och jobb och fackligt och kultur och historia och vuxenliv och barnuppfostran och träning och en massa annat i en salig röra. Skrivet på alldeles egen hand
Man undrar ju hur många byggarbetsplatser moderaterna varit på. Nån byggjobbare som brukar fika vid klockan tre? Om man inte går skift? Eller så är det som rörisen Lasse sa: "Det är väl den enda rasten de har i alliansens Sverige..."'
Sätt inte kaffet i fel strupe nu, men av olika anledningar har musik varit på tapeten på sistone. I form av olika listor - umgänget kräver sånt! - och jag är faktiskt rätt road av det. I synnerhet av de där listorna över låtar man önskar att man inte kunde texten till. För vi var alla lättlurade då det begav sig - och även övervintrade rockers med kajal och leopardtights har setts gnola med i Yes sir I can boogie. Fast bara när de tror att de är osedda. Redan på den tiden - yngre delen av stenåldern som Arvtagarna föraktfullt kallar det - pumpades vi fulla av slagdängor. Eller rättare sagt, det var på den tiden då detta verkligen skedde. Idag sker det ju inte på samma sätt - vi samlas inte kring Svensktoppen, eller Tio-i-topp, eller Kvällstoppen (och det gjorde knappt jag heller; det hör en äldre generation till, precis som Radio Luxemburg eller Radio Nord) eller Discorama och Poporama, med Kaj Kindwall.
Man kunde helt enkelt texterna - för det var inte mycket musik på radion på den tiden. Inte riktigt så där som med Grammofontimmen, men nästintill. Det hette Melodiradio, där nån hårt prövad person satte ihop en fullständigt sanslös spellista, med Erik Frank och Novelty Accordion, följt av Big Noise From Winnetka (som INTE låter som nåt annat från trettiotalet; världens första drum'n'base månne) och därefter något outhärdligtmed James Last Orchestra. Och vi präglades av detta - vi, i meningen generationen född i början av sextiotalet. Vi är en viktig generation, eftersom det är vi som brutit med konvenansen, och gör saker som femtiotalisterna inte gör. Det är vi som inte vill bli vuxna, remember? Ta vilket karaokeparty som helst - jävlar vad det ska sjungas Vad har du under blusen Rut, eller Det bultar och det bankar, eller Jag vill vara din Margareta. Och det är där Tyrolerhatten kommer in. Den som sitter i ryggmärgen - när alkoholhalten stigit förbi texten till Born to lose, när man snubblar i Stairway to heaven - då är det bara Östen kvar.... Vi kan de där texterna - även om vi sätter upp dem på Skämslistan när vi gör Spotifylistor (fast det är mest mest skämmigt om man hade köpt skivan själv). Jag minns grannfamiljer som hade samling med kaffe och kakor kring Svensktoppen. På samma vis som Fridéns gjorde med Schlagerfestivalen, när det faktiskt var Schlager det handlade om.
Dansbanden ska vi knappt tala om - det uppväxande släktet kan bara föreställa sig hur illa det faktiskt var, hur illa det lät och hur hemskt det såg ut. Det blir dessutom inte häftigt i backspegeln, hur gärna en del lantisar än vill det... Och sen tog det slut. Nånstans i mitten av åttiotalet slutar man sjunga med i svensktoppslåtarna. Helt plötsligt suddas gränsen ut mellan banaliteter och hårdsatsande rockers. Man får sjunga på engelska i schlagerfestivalen (dålig engelska är för övrigt Sveriges näst största språk...) och det blir helt enkelt inte lika kul att kunna grötrim och nödrim utantill - för vi är inte bra nog på engelska för att garva ihjäl oss åt Gessles hemkokade, eller ens åt Rolling Stones nödlösningar.
Tack vare Melodiradion - och en del andra radioprogram, som Sveriges Bilradio (!!!!) eller Hallå Trafikant, med blandade "musikaliska godbitar -kan man ju också tyvärr ett par strofer påI en roddbåt till Kina, eller Jag är ute när gumman min är inne (jag älskade att min mormor tyckte Ernst Rolf var larvig, och att hon hade dansat charleston istället), och får flashbacks till ett stugkök i Katrineholmstrakten, där kaffehurran stod på, och radiomöbeln hade spännande stationer som man kunde veva fram till på AM-bandet. Lukten av såpa, trasmattor, och krattad grusgång, med en fet katt som låg och jäste på förstukvisten. Faktum är att det musikaliska arvet är långt mer viktigt för oss än vi kanske vill tro, och kanske också långt mer generationsskiljande än vi skulle vilja veta. När jag nån gång - motsträvigt naturligtvis - tittar på Allsången, är det uppenbart att från trettiofem och uppåt kan man slagdängorna. Man vet att man sjunger "dig" i Calle Schewen för att det ska rimma på "blig" (sjung för h-e inte "dej" - då måste man ju böla "blej" i rimmet...), och man vet när man ska andas i Tyrolerhatten. De som är yngre försöker följa med i textbladet, men faktum är att de knappt kan Dover-Calais. Försöken att få fram nya örhängen verkar gå lite hackigt dessutom - men det ska bli spännande den dagen 800 grader stäms upp av husbandet på Solliden... Idag kommer de undan Den Svenska Sångskatten, och det vette fasen om det är så bra. Det är faktiskt rätt charmigt att sitta i en större församling medelålders män och kvinnor och veta att alla i varje fall kan refrängen. Vi är ju rätt många badrumssångare i landet - vi som bedömer badrum utifrån sångbarheten, en funktion som byggföretagen totalt nonchalerar vid byggnation. Akustik och resonans är viktiga för själens välbefinnande, vilket man kanske inte alltid kan säga om de där låtarna som man inte vill erkänna att man kan. Jag satt häromveckan och vidgick (se där ett ord som inte används så ofta) en del musikaliska synder, till glada skratt. För vi hade alla en hel del i bagaget som inte var så snyggt. Typ minne från Ålandskryssning eller Folkpark med Dans I Kväll... Och ändå är det ju sånt som liksom limmar ihop oss - som ger oss våra gemensamma referensramar. Hur gärna vi än vill fortsätta vara odödliga, tatuera oss och skaffa tung motorcykel i femtioårsåldern, eller envisas med korta kjolar trots åderbråcken... Efter ett tag var det ju naturligtvis nån som var tvungen att harkla sig och säga - det här var ju egentligen rätt bra.. Och så var det ju - vi var lika unga och prestigebundna då som Arvtagarna är idag, och då är det svårt att erkänna att ABBA faktiskt hade kvaliteter, medan Slade knappast hade det. Fast vilka som var häftigast då var det ju liksom inte nåt att snacka om. Coolhetsfaktorn mäts som bekant i kvalitet. Som gemensam nämnare kan knappast musiken överskattas - den binder samman generationen, vare sig det är Owe Thörnqvist - och han är totalt underskattad som bärare av tidig svensk rock'n'roll - eller Sweet. Man hörde det samtidigt, ingen kom undan. Och så hade vi det fram till reklamradion dundrade in, nischade sig och gjorde urvalet smalare och dummare. Jag vet inte om jag tycker det är bra att man kan stänga ute allt som inte passar. Risken är ju alldeles överhängande att vi bara väljer det som är bekvämt och hemtamt och lättsmält - nånstans behöver man kasta in nån sorts tuggmotstånd. Vilket mina Arvtagare naturligtvis gör när de spelar - på för hög volym, bara en sån sak - en del låtar som jag betraktar som skräp. Vårt nationella arv finns ju där - djupt ner i Dans på Brännö brygga, eller i Trollmors Vaggsång eller till och med Häng med på party. För att inte tala om Idas Sommarvisa. Och i Yellow Submarine eller i Brown Sugar. Och nån som inte hört Rosen.... Listor är bra - man upptäcker att man faktiskt har ett gemensamt förflutet, något som kanske kan snudda vid en slags identitet. Gemensamma minnen är långt bättre för gemenskap än hudfärg eller dammiga reliker eller en flagga. Och mycket roligare. Faktum är att töntlåtarna, de där på skämslistan är bra mycket roligare än de där som var populära. Vem fan vill erkänna att man kunde mima med i They Call It Puppy Love? Och att man fortfarande kan det . För det var ju den och Seasons in the sun som gällde vid stelsvettig tryckare vid mellanstadiets klassfest -stunder som format i varje fall mig till den jag är (nåja, nån annan stund också). Och förmodligen rätt många andra också... Så här är det överallt - våra gemensamma minnen är mycket mer banala än vi kan tro. Det kan räcka med att säga "IQ Fiskmås" eller "Herr Larsson kan inte reglementet" för att generationer ska dra lite på smilbanden, och samtidigt stänger man effektivt ute de som inte minns detta.
Kort sagt - man ska kunna gnola på Tyrolerhatten, och känna att det äntligen är okey....
Videon? När Trio me' Bumba spelade i Sporthallen, den 29:e oktober 1963, i Eskilstuna hade de, det då mindre kända bandet, Beatles som förband... Det ni!
Eric Gandinis film Videocracy, som visades på SvT i tisdags, aspirerar nog på att vara en av de viktigaste tv-dokumentärer jag sett på länge. Jag visste i och för sig att den förorsakat rabalder i Italien (censurerade trailern här), men den lämnade en djup och beklämmande dålig smak i munnen. Det var flera som såg den, trots att den (precis som vanligt) visades i stort sett mitt i natten. Vad är det med de där programplanerarna? De har inga problem med att lägga ex och våld på bästa sändningstid men viktiga program, som kunde ge en smula eftertanke - de hamnar alltid nånstans med starttid 2200 eller senare. Märkligt. Vid fikabordet kom vi naturligtvis ihop oss om den - det var de som bara suckade och sa " det där händer bara i Italien, och aldrig här" och de som sa "det är redan här". Nånstans tror jag det är så - vi har det redan här. Jag träffar dagligen unga människor som inte ser nyheter, som inte läser tidningar, som inte vet ett skit om den politiska debatten i Sverige. Men de glor på TV väldigt mycket. Det värsta är att det är inte bara unga människor - jag träffar också vuxna, till och med övervuxna, som belåtet konstaterar att de inte behöver veta nånting mer nu - de ser sporten och lite underhållning och sen är det bra. Men de får ju välja själva, detta jävla fria val. I Berlusconis Italien krymper valdeltagandet. För mig är det en hyfsad självklar konsekvens - egentligen undrar jag om det inte går att se ett direkt samband mellan TV-tittande och valdeltagande. I varje fall mellan mängden skräp-TV och framgångar för populistiska partier, och för de som ligger bakom. Italien är en bananrepublik, där korruptionen är gigantisk, och där ekonomin skulle falla som ett korthus utan organiserad brottslighet. Man kan fråga sig varför de ska ha nån slags frisläng inom EU, när man sätter en jättetumme i ögat på långt mindre länder. Men det vet knappt italienarna om - jag har kompisar med italienska rötter som berättar att deras släktingar i södra Italien sitter förstummade när de får höra om hur deras hemland beskrivs i världen.
Nu handlar det ju kanske inte så mycket om Italien, som om att det är där slask-TV på allvar skapat ett gigantiskt demokratiskt underskott. Som kan vara deras nästa exportvara. Som vi inte redan hade tillräckligt av sånt - "vi bryter reklamen för lite nyheter", som någon träffande beskrev TV4. Där jag för övrigt häromdagen fick se en generad Bengt Magnusson presentera en köpt reklamfilm för Mads Mikkelsens vikingafilm - i Nyheterna!!! Vi har en sanslös mediekoncentration även i Sverige, men den har ju än så länge legat i händerna på människor med liberala värderingar, vilket man får vara evigt tacksam för. Man kan ju om man vill vara elak, och det vill man ju, se sista tidens haussande av hur poppis Reinfeldt är gentemot Sahlin, som nån slags utslag av politiseringen av medierna (eftersom det är en skitfråga), men än har vi inte sett Tv3 upplåta plats för statsministern att fritt få breda ut sig om sin egen förträfflighet. Men det kommer säkert, sanna mina ord.
Det är inte tal om annat än att de fria medierna - Svt och SR - kommer att attackeras hårt av marknadsliberalerna om borgarna vinner valet. Och då försvinner de sista kritiska och opartiska rösterna. Där man kan ha kvar smala program som inte är ekonomiskt attraktiva för annonsörer, och knappt det, som bara har ett litet fåtal lyssnare eller tittare, men som kan vara oerhört viktiga för samhällsdebatten. Vänner säger att de inte orkar med nyheterna längre, att de blir deprimerade, att det är tråkigt! Minns ni när man sa till ungarna "det är nyttigt att ha tråkigt" när de gnällde? Nå, idag får man säga det till sina vuxna vänner - måste de verkligen hända något hela tiden? Jag vet inte. Vad som skrämmer mig är att nöjen och distraktions-TV tar allt mer plats, och att saker som faktiskt borde spela roll, blir marginaliserade. Nu vet jag att jag kommer få mothugg - kanske av reklamare, för de är ena cyniska jävlar - och det finns säkert nån som kan visa på precis motsatsen, och att det som händer i Italien aldrig kommer hända här. Jag vet inte. Vad jag känner är att det man kan kalla Ullareds-Sverige inte alls är så långt borta som en bildad och engagerad samhällsklass tycks tro.
Peter Andersson skriver om hur märkligt det är att sjunkande siffror för Sahlin är en "sjunkbomb" men bara för henne - när det sjunker för de borgerliga partiledarna är det inte så. Que?
För er som inte sett Videocracy - titta här, den finns kvar till 30 april
Bilden? Liksom sinnebilden för hur omvärlden ser på Silvio. Och vad Silvio själva ser
Jag läser sällan TV-tablåerna, och tittar ännu mindre på reklamTV, men ibland får man ju ändå höra saker som går rakt in. Som att TV3 ska köra en serie om bloggerskor. Jaha, nu ska vi tillbaka till att böja feminint igen. Lilla lärarinnan, majorskan, doktorinnan. Bloggerskan? Och den som kom titeln "Glamourama" ska naturligtvis piskas offentligt. Men i fortsättningen ska jag kanske kalla mina kvinnliga bloggvänner för bloggerskor. Alexandra, Johanna, Karin, Fade, Mia, Viktoria, Josefin. Varför inte lilla bloggerskan Pettersson från Umeå? Som i konsekvensens namn borde vara riksdagskvinnan då? Eller inte, skulle jag tro....
Chansen för att jag ska titta på ett sånt program är ju naturligtvis minimal ( hallå, kan nån ta fram nån slags kvalitetsnorm för alla dessa modebloggare ) men de har ju uppenbarligen sin marknad. Även tämligen obskyra modebloggare har tusentals besökare varje dag, vilket kan vara bra att ha i bakhuvudet för oss som skriver illa besökta vuxen-bloggar
Nu vill jag se hur man tänker böja murare, snickarem bilmekaniker, programmerare eller vårdbiträde. Det kan väl vara en bra uppgift för folkpartiet, som vill ha tillbaka femtiotalet i skolan, eller KD, som vill ha tillbaka femtiotalet överallt... Tipset från Hanna Fridén
Copywritern Olle Nordell skrev redan 2007 de här annonserna, som jag helt skamlöst lånar. Och jag lägger inga direkta synpunkter på om de var bra för Folksams pensionssparare. De var bra som illustrationer till en värld där din och min och allas våra döttrar kommer växa upp. Så här skrev han:
Ge din dotter en god chans i näringslivet: döp henne till Göran.
Det finns idag fler Göran än kvinnor som vd i svenska börsbolag. Det kan låta som ett dåligt skämt, men är i själva verket en dålig sanning. För även om alla dessa Göran säkerligen gör ett bra jobb, kan det inte vara sunt med ett näringsliv där bara 5 av 271 börsnoterade företag har kvinnor i ledande position. Tvärtom. Rent ekonomiskt tror vi att jämställda företag är bättre företag. Och vi är inte ensamma. Allt fler rapporter pekar mot att kvinnotäta styrelser leder till lönsammare bolag. Men är det värt att bry sig? Ja, det är det. Det spelar roll. I hundra år har Folksam utvecklat enkla sparformer och försäkringar. Men samtidigt försöker vi vara med och utveckla saker och ting omkring oss. Bland annat så att våra döttrar kan få samma möjligheter som våra söner.
Vi äter en del nötter hemma. Ska inte trötta ut er med vilken femetta det är som födoämne - läs mer här - men att köpa jordnötter, cashewnötter och valnötter på lokala butiken är återkommande i hemmet. Och att spola av allt detta onödiga salt som torkar ut gommen och därefter torka alltihop i långpanna i ugnen i en kvart i 5o° - sedan kan frosseriet börja. Men idag upptäckte arvprinsen att det på tetran med tranbär står "Från vildmarken. Av äkta bär" - och frågade, naturligtvis: Finns det o-äkta bär? Förutom att min gamle svensklärare skulle tugga fradga av syntaxen så undrar man ju hur puckade de kan vara på marknadsavdelningarna. Tydligen så här dumma. För om just den här juicen kommer från äkta bär så måste ju annan juice komma från falska bär. Inte lär vi få några svar heller, så tills dess får vi peta i oss våra nyttiga nötter, dricka tranbärsjuicen och undra om det inte skulle behövas lite pluggskola för de som redan fått jobb...
Jag är byggnadsarbetare och fackligt aktiv, betraktar livet med förundran,förtjusning och förväntan. Bor i Jakobsberg, och försöker låta bli att skriva om familjelivet - det går sådär. Är alltid personlig och aldrig neutral.
