Sista bloggposten

Det blev tusen poster - sen blev det inte mer. Verkligheten kommer ikapp.

Jag började blogga för att berätta om mitt yrkesliv, och så långt var allting frid och fröjd. Men eftersom jag är den jag är kom det mer och mer bli fackliga och politiska frågor. Jag fick beröm, upptäckte att jag tyckte det var roligt att skriva, och dessutom var jag duktig på det (något jag alltid velat vara men inte varit så säker på).

Mest har det varit beröm, alltid har det varit jättekul.

Men sen vände det. I samband med att jag blev arbetslös fick jag vid sidan höra att arbetsgivaren inte var så där jädra jättelycklig över mitt bloggande. När jag därefter har sökt arbeten har jag - faktiskt - i klartext fått veta att de googlat mitt namn och därefter tackar de nej till mig. Jag betraktas som en bråkstake - och såna vill man inte ha. Vare sig på ett privat företag eller inom arbetarerörelsen.
Jag kanske skulle varit smartare och bloggat under psuedonym, eller undvikit konflikter, eller bitit mig i tungan ibland men då hade ju Utsikt från ett tak inte varit jag.

Jag är inte dummare än att jag inte talar om vilka företag det handlar om, eftersom det är ett bra sätt att ännu mer stänga dörrarna till trevliga uppgifter. Att vara provanställd och skriva provocerande om arbetsgivare, skyddsfrågor eller inflytande, eller om bögar, invandrare eller jämställdhet - är inget som premieras i den värld där jag befinner mig 0630-16 må-to, samt 0630-1315 fr. Då blir man inte anställd.
Botrygg vinner, skulle man kunna säga med ett snett leende...

Jag mår inte särskilt bra av det här, tvärtom. Jag är fostrad att misstänka makten och avsky auktoriteter, men jag är snart femtio år och har inte råd att inte få de där jobben. Det är en ekvation som uppenbarligen inte funkar - jag vet inte om det är något unikt för mig; det finns säkert andra som tvingats göra samma val men som inte skriver om det. För mig handlar det om att blogga och kanske inte få jobb, eller att sluta blogga och få dem.
Enkel matematik alltså. Jag har ingen fallskärm, eller fast anställning att luta mig mot. Jag har bara en viss yrkesskicklighet och goda yrkesreferenser, och då har jag inte råd med Googlandet...

Tack för de här åren. Vi ses kanske i kommentarerna till andras bloggar.



Ni är ett par hundra som brukar titta in här emellanåt - kolla in mina blogglänkar, där finns det bra folk som skriver intressant

Bloggarna, hedern och Odell

Det ska bli spännande att se om Mats Odells chauvinistiska uttalande om den rödgröna politiken som "tobleronepolitik" får några borgerliga bloggare att fundera kring en snygg och prydlig valrörelse...

Bloggerskor? Om jämställdhet på nätet

Jag läser sällan TV-tablåerna, och tittar ännu mindre på reklamTV, men ibland får man ju ändå höra saker som går rakt in. Som att TV3 ska köra en serie om bloggerskor.
Jaha, nu ska vi tillbaka till att böja feminint igen. Lilla lärarinnan, majorskan, doktorinnan. Bloggerskan? Och den som kom titeln "Glamourama" ska naturligtvis piskas offentligt. Men i fortsättningen ska jag kanske kalla mina kvinnliga bloggvänner för bloggerskor. Alexandra, Johanna, Karin, Fade, Mia, Viktoria, Josefin. Varför inte lilla bloggerskan Pettersson från Umeå? Som i konsekvensens namn borde vara riksdagskvinnan då? Eller inte, skulle jag tro....

Chansen för att jag ska titta på ett sånt program är ju naturligtvis minimal ( hallå, kan nån ta fram nån slags kvalitetsnorm för alla dessa modebloggare ) men de har ju uppenbarligen sin marknad. Även tämligen obskyra modebloggare har tusentals besökare varje dag, vilket kan vara bra att ha i bakhuvudet för oss som skriver illa besökta vuxen-bloggar

Nu vill jag se hur man tänker böja murare, snickarem bilmekaniker, programmerare eller vårdbiträde. Det kan väl vara en bra uppgift för folkpartiet, som vill ha tillbaka femtiotalet i skolan, eller KD, som vill ha tillbaka femtiotalet överallt...

Tipset från Hanna Fridén

Vem vann nätkriget?

Jag har ju rätt länge tjatat om att fackföreningsrörelsen måste använda nätet på ett smartare och snabbare sätt, på ett sätt som är anpassat för våra medlemmar - för inte ens byggjobbare nöjer sig idag med att "jag ska kolla det när jag kommer tillbaka till avdelningen.."

Idag surfar folk på rasten via mobilen, knappar in sig på Facebook ute bland plåtformarna, och har t o m sig en bärbar dator för att kunna visa kompisarna ett ballt klipp (om de inte redan delat det via YouTube eller liknande). För att inte tala om att de läser nyheter eller sporten via telefonen.

Det här är en supertanker som tar lång tid att vända, men det är absolut nödvändigt. Och det räcker inte med att ta till sig etablerade idéer - för det tar lång tid att få såna saker att funka i organisationen. Att ta med sig en laptop ut på ett arbetsplatsbesök för att kunna ta fram dagsaktuell info borde ändå vara en lätt sak. På samma sätt borde det - måste det! - finnas en bärbar dator i varje valstuga, eller valcenter nästa valrörelse.

Idag vill vi inte vänta på information - den vinner som snabbast kan svara. Det må vara att det kan bli fel ibland, men det får inte betyda att vi tappar tempo.

Just idag ska visst arbetarrörelsen ha "vunnit" nätkriget. Flera s-bloggare tycker det är jättekul, och visst är det bra att vi bloggar. Men man borde kanske mer ställa sig frågan om varför vi vinner - och vart de borgerliga bloggarna tagit vägen.

För mig har inte nätaktivism - som är ett jävla ord - inneburit bloggande. Om jag får upprepa vad jag brukar säga, och det får jag, för det här är min blogg, så är bloggande att sitta i en valstuga och vänta på att komma in. Att däremot aktivera sig på ett socialt forum är att stå på ett torgmöte och inte låta nån vara oberörd.

För det är där de finns - på de sociala forumen. Och tämligen ostört kan jag säga, eftersom jag ofta tycker jag är den ende som inte är borgerlig där. Eller nationell, som det så fint heter. Man undrar ju var segrarna i när-kriget är? Kvar i bloggstugorna?

Jag når ett par hundra läsare varje dag på min blogg, vilket jag fortfarande är stum över. Men om jag skriver ett inlägg på Flashback, på Kolozzeum eller på nån debattsida i anslutning till nyhetsartiklar på dagstidningarna så har jag många tusen läsare. Och det finns flera stora sociala forum - och nej, Facebook är inte ett bra ställe att slösa sin kraft på (till det ska jag återkomma) för en "allmän" diskussion.

En allmän diskussion som oftast har fler läsare och deltagare än de egentliga kärndelarna.
Frågan är varför vi inte är där.

Dels kan det bero på att vi inte är vana att debattera på forumen, dels kan det bero på att vi tycker att vi måste ha nån annan anknytning till forumet i form av specialintresse, dels kan det bero på att vi inte är beredda på att möta ett så massivt motstånd som man kan göra där.

Tre stycken som säger emot på bloggen är en liten sak, gentemot trehundra arga...

Frågan är som sagt varför vi inte är där - för borgarna är där, sanna mina ord. De är där man möter mest folk, vilket borde vara rätt självklart. Och då har de kanske inte så stor lust att skriva bloggar som i varje fall mest läses av sympatisörer (om jag ska utgå från mitt eget bloggläsande).

Nä, innan vi är på de stora mötesplatserna har vi då inte vunnit nåt nätkrig

Bilden föreställer Hjalmar Branting, som inte satt i nån stuga och väntade på att folk skulle titta in.