Jag har ju rätt länge tjatat om att fackföreningsrörelsen måste använda nätet på ett smartare och snabbare sätt, på ett sätt som är anpassat för våra medlemmar - för inte ens byggjobbare nöjer sig idag med att "jag ska kolla det när jag kommer tillbaka till avdelningen.."
Idag surfar folk på rasten via mobilen, knappar in sig på Facebook ute bland plåtformarna, och har t o m sig en bärbar dator för att kunna visa kompisarna ett ballt klipp (om de inte redan delat det via YouTube eller liknande). För att inte tala om att de läser nyheter eller sporten via telefonen.
Det här är en supertanker som tar lång tid att vända, men det är absolut nödvändigt. Och det räcker inte med att ta till sig etablerade idéer - för det tar lång tid att få såna saker att funka i organisationen. Att ta med sig en laptop ut på ett arbetsplatsbesök för att kunna ta fram dagsaktuell info borde ändå vara en lätt sak. På samma sätt borde det - måste det! - finnas en bärbar dator i varje valstuga, eller valcenter nästa valrörelse.
Idag vill vi inte vänta på information - den vinner som snabbast kan svara. Det må vara att det kan bli fel ibland, men det får inte betyda att vi tappar tempo.
Just idag ska visst arbetarrörelsen ha "vunnit" nätkriget. Flera s-bloggare tycker det är jättekul, och visst är det bra att vi bloggar. Men man borde kanske mer ställa sig frågan om varför vi vinner - och vart de borgerliga bloggarna tagit vägen.
För mig har inte nätaktivism - som är ett jävla ord - inneburit bloggande. Om jag får upprepa vad jag brukar säga, och det får jag, för det här är min blogg, så är bloggande att sitta i en valstuga och vänta på att komma in. Att däremot aktivera sig på ett socialt forum är att stå på ett torgmöte och inte låta nån vara oberörd.
För det är där de finns - på de sociala forumen. Och tämligen ostört kan jag säga, eftersom jag ofta tycker jag är den ende som inte är borgerlig där. Eller nationell, som det så fint heter. Man undrar ju var segrarna i när-kriget är? Kvar i bloggstugorna?
Jag når ett par hundra läsare varje dag på min blogg, vilket jag fortfarande är stum över. Men om jag skriver ett inlägg på Flashback, på Kolozzeum eller på nån debattsida i anslutning till nyhetsartiklar på dagstidningarna så har jag många tusen läsare. Och det finns flera stora sociala forum - och nej, Facebook är inte ett bra ställe att slösa sin kraft på (till det ska jag återkomma) för en "allmän" diskussion.
En allmän diskussion som oftast har fler läsare och deltagare än de egentliga kärndelarna.
Frågan är varför vi inte är där.
Frågan är varför vi inte är där.
Dels kan det bero på att vi inte är vana att debattera på forumen, dels kan det bero på att vi tycker att vi måste ha nån annan anknytning till forumet i form av specialintresse, dels kan det bero på att vi inte är beredda på att möta ett så massivt motstånd som man kan göra där.
Tre stycken som säger emot på bloggen är en liten sak, gentemot trehundra arga...
Frågan är som sagt varför vi inte är där - för borgarna är där, sanna mina ord. De är där man möter mest folk, vilket borde vara rätt självklart. Och då har de kanske inte så stor lust att skriva bloggar som i varje fall mest läses av sympatisörer (om jag ska utgå från mitt eget bloggläsande).
Nä, innan vi är på de stora mötesplatserna har vi då inte vunnit nåt nätkrig
Bilden föreställer Hjalmar Branting, som inte satt i nån stuga och väntade på att folk skulle titta in.
1 kommentarer:
Hur mäter man vem som vunnit ”nätkriget”? Antal som bloggar, antal som läser bloggen, antalet kommentarer???
Tycker som du att det borde vara en självklarhet för alla organisationer som på något sätt vill påverka att vara aktiv på nätet. Det är inte bara ungdomar som tillbringar mycket tid framför en dator idag. En stor organisation borde ha någon avsedd för att kolla vad som försiggår ute i cyberspace, kommentera bloggar och inlägg som har andra åsikter, skriva egna inlägg i sociala forum och samla ”bra” bloggar. Att bara läsa och kommentera sådant som skrivs av människor med liknande åsikter vinner man inga krig på.
Skicka en kommentar