Sätt inte kaffet i fel strupe nu, men av olika anledningar har musik varit på tapeten på sistone. I form av olika listor - umgänget kräver sånt! - och jag är faktiskt rätt road av det. I synnerhet av de där listorna över låtar man önskar att man inte kunde texten till.
För vi var alla lättlurade då det begav sig - och även övervintrade rockers med kajal och leopardtights har setts gnola med i Yes sir I can boogie. Fast bara när de tror att de är osedda. Redan på den tiden - yngre delen av stenåldern som Arvtagarna föraktfullt kallar det - pumpades vi fulla av slagdängor. Eller rättare sagt, det var på den tiden då detta verkligen skedde. Idag sker det ju inte på samma sätt - vi samlas inte kring Svensktoppen, eller Tio-i-topp, eller Kvällstoppen (och det gjorde knappt jag heller; det hör en äldre generation till, precis som Radio Luxemburg eller Radio Nord) eller Discorama och Poporama, med Kaj Kindwall.
Man kunde helt enkelt texterna - för det var inte mycket musik på radion på den tiden. Inte riktigt så där som med Grammofontimmen, men nästintill. Det hette Melodiradio, där nån hårt prövad person satte ihop en fullständigt sanslös spellista, med Erik Frank och Novelty Accordion, följt av Big Noise From Winnetka (som INTE låter som nåt annat från trettiotalet; världens första drum'n'base månne) och därefter något outhärdligt med James Last Orchestra.
Och vi präglades av detta - vi, i meningen generationen född i början av sextiotalet. Vi är en viktig generation, eftersom det är vi som brutit med konvenansen, och gör saker som femtiotalisterna inte gör. Det är vi som inte vill bli vuxna, remember?
Ta vilket karaokeparty som helst - jävlar vad det ska sjungas Vad har du under blusen Rut, eller Det bultar och det bankar, eller Jag vill vara din Margareta. Och det är där Tyrolerhatten kommer in. Den som sitter i ryggmärgen - när alkoholhalten stigit förbi texten till Born to lose, när man snubblar i Stairway to heaven - då är det bara Östen kvar....
Vi kan de där texterna - även om vi sätter upp dem på Skämslistan när vi gör Spotifylistor (fast det är mest mest skämmigt om man hade köpt skivan själv). Jag minns grannfamiljer som hade samling med kaffe och kakor kring Svensktoppen. På samma vis som Fridéns gjorde med Schlagerfestivalen, när det faktiskt var Schlager det handlade om.
Dansbanden ska vi knappt tala om - det uppväxande släktet kan bara föreställa sig hur illa det faktiskt var, hur illa det lät och hur hemskt det såg ut. Det blir dessutom inte häftigt i backspegeln, hur gärna en del lantisar än vill det...
Och sen tog det slut. Nånstans i mitten av åttiotalet slutar man sjunga med i svensktoppslåtarna. Helt plötsligt suddas gränsen ut mellan banaliteter och hårdsatsande rockers. Man får sjunga på engelska i schlagerfestivalen (dålig engelska är för övrigt Sveriges näst största språk...) och det blir helt enkelt inte lika kul att kunna grötrim och nödrim utantill - för vi är inte bra nog på engelska för att garva ihjäl oss åt Gessles hemkokade, eller ens åt Rolling Stones nödlösningar.
Tack vare Melodiradion - och en del andra radioprogram, som Sveriges Bilradio (!!!!) eller Hallå Trafikant, med blandade "musikaliska godbitar -kan man ju också tyvärr ett par strofer på I en roddbåt till Kina, eller Jag är ute när gumman min är inne (jag älskade att min mormor tyckte Ernst Rolf var larvig, och att hon hade dansat charleston istället), och får flashbacks till ett stugkök i Katrineholmstrakten, där kaffehurran stod på, och radiomöbeln hade spännande stationer som man kunde veva fram till på AM-bandet. Lukten av såpa, trasmattor, och krattad grusgång, med en fet katt som låg och jäste på förstukvisten.
Faktum är att det musikaliska arvet är långt mer viktigt för oss än vi kanske vill tro, och kanske också långt mer generationsskiljande än vi skulle vilja veta. När jag nån gång - motsträvigt naturligtvis - tittar på Allsången, är det uppenbart att från trettiofem och uppåt kan man slagdängorna. Man vet att man sjunger "dig" i Calle Schewen för att det ska rimma på "blig" (sjung för h-e inte "dej" - då måste man ju böla "blej" i rimmet...), och man vet när man ska andas i Tyrolerhatten.
De som är yngre försöker följa med i textbladet, men faktum är att de knappt kan Dover-Calais. Försöken att få fram nya örhängen verkar gå lite hackigt dessutom - men det ska bli spännande den dagen 800 grader stäms upp av husbandet på Solliden...
Idag kommer de undan Den Svenska Sångskatten, och det vette fasen om det är så bra. Det är faktiskt rätt charmigt att sitta i en större församling medelålders män och kvinnor och veta att alla i varje fall kan refrängen.
Vi är ju rätt många badrumssångare i landet - vi som bedömer badrum utifrån sångbarheten, en funktion som byggföretagen totalt nonchalerar vid byggnation. Akustik och resonans är viktiga för själens välbefinnande, vilket man kanske inte alltid kan säga om de där låtarna som man inte vill erkänna att man kan.
Jag satt häromveckan och vidgick (se där ett ord som inte används så ofta) en del musikaliska synder, till glada skratt. För vi hade alla en hel del i bagaget som inte var så snyggt. Typ minne från Ålandskryssning eller Folkpark med Dans I Kväll... Och ändå är det ju sånt som liksom limmar ihop oss - som ger oss våra gemensamma referensramar. Hur gärna vi än vill fortsätta vara odödliga, tatuera oss och skaffa tung motorcykel i femtioårsåldern, eller envisas med korta kjolar trots åderbråcken...
Efter ett tag var det ju naturligtvis nån som var tvungen att harkla sig och säga - det här var ju egentligen rätt bra.. Och så var det ju - vi var lika unga och prestigebundna då som Arvtagarna är idag, och då är det svårt att erkänna att ABBA faktiskt hade kvaliteter, medan Slade knappast hade det. Fast vilka som var häftigast då var det ju liksom inte nåt att snacka om. Coolhetsfaktorn mäts som bekant i kvalitet.
Som gemensam nämnare kan knappast musiken överskattas - den binder samman generationen, vare sig det är Owe Thörnqvist - och han är totalt underskattad som bärare av tidig svensk rock'n'roll - eller Sweet. Man hörde det samtidigt, ingen kom undan. Och så hade vi det fram till reklamradion dundrade in, nischade sig och gjorde urvalet smalare och dummare.
Jag vet inte om jag tycker det är bra att man kan stänga ute allt som inte passar. Risken är ju alldeles överhängande att vi bara väljer det som är bekvämt och hemtamt och lättsmält - nånstans behöver man kasta in nån sorts tuggmotstånd. Vilket mina Arvtagare naturligtvis gör när de spelar - på för hög volym, bara en sån sak - en del låtar som jag betraktar som skräp.
Vårt nationella arv finns ju där - djupt ner i Dans på Brännö brygga, eller i Trollmors Vaggsång eller till och med Häng med på party. För att inte tala om Idas Sommarvisa. Och i Yellow Submarine eller i Brown Sugar. Och nån som inte hört Rosen....
Listor är bra - man upptäcker att man faktiskt har ett gemensamt förflutet, något som kanske kan snudda vid en slags identitet. Gemensamma minnen är långt bättre för gemenskap än hudfärg eller dammiga reliker eller en flagga. Och mycket roligare. Faktum är att töntlåtarna, de där på skämslistan är bra mycket roligare än de där som var populära. Vem fan vill erkänna att man kunde mima med i They Call It Puppy Love? Och att man fortfarande kan det . För det var ju den och Seasons in the sun som gällde vid stelsvettig tryckare vid mellanstadiets klassfest -stunder som format i varje fall mig till den jag är (nåja, nån annan stund också). Och förmodligen rätt många andra också...
Så här är det överallt - våra gemensamma minnen är mycket mer banala än vi kan tro. Det kan räcka med att säga "IQ Fiskmås" eller "Herr Larsson kan inte reglementet" för att generationer ska dra lite på smilbanden, och samtidigt stänger man effektivt ute de som inte minns detta.
Kort sagt - man ska kunna gnola på Tyrolerhatten, och känna att det äntligen är okey....
Videon? När Trio me' Bumba spelade i Sporthallen, den 29:e oktober 1963, i Eskilstuna hade de, det då mindre kända bandet, Beatles som förband... Det ni!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar