Inte bara snack, utan en verktygslåda också

Ida Gabrielsson som leder Vänsterpartiets krisgrupp, får en smula på huden från olika håll för att hon tänker bredare än partifundamentalisterna gör (Svenskan här). Det är ju onekligen nåt jag känner igen från mitt eget parti, just nu paralyserat av vad som faktiskt kan kallas en ledarstrid.
Ida vill att Vänstern ska bli handgripliga, och några gör sig naturligtvis lustiga över det, och några fattar naturligtvis inte - men jag tror hon är något på spåret där.
Det är ju inte så att behovet av välfärd kommer att minska - och vem ska stå upp för de som inte kommer ha råd i framtiden? Den snåla medelklassen, som bara skänker till välgörenhet om det är gulligt? Knappast va.
I vanlig ordning får vi väl fixa det själva, och vi har resurserna. Det är därför det är bättre att vi startar egna bibliotek, producerar läromedel, driver skolor - än att bara sitta arga och se hur allt vittrar sönder. För vad ska vi ta oss till när alliansen rivit allt?

I min egen kommun visar det sig att ett antal föreningar har problem med hyrorna - medan min egen partilokal står tom ganska ofta. Varför inte bjuda in dem att husera där? Och få verksamhet i lokalerna? Det ligger helt i linje med vad jag skrev om tidigare, om att vi måste organisera oss för de Mordor-år som kommer. Tjejtaxi låter utmärkt, trygghetsvärdar är en annan grej - fylla i blanketter till Försäkringskassan låter som en annan bra sak.
Politik är ju inte bara att tycka, det är att göra också.
Verdandi har under många år drivit ett sommarfik i Jakobsberg, och haft allt svårare att få folk att ställa upp. Varför, kan man fråga sig?

Litegrann har vi - jag också - senaste tiden hakat upp oss på hur vi ska möta och prata med väljarna, när vi egentligen borde komma ihåg att socialdemokratin var starkast när vi fanns ute på rinkarna, hos motorklubben, i nåt vindskydd hos scouterna, i sångkören. Innan vi la över allt sånt på kommunal förvaltning, i nån barnatro om att det alltid skulle vara så. När fotbollstränaren också var medlem i facket, och sa det också. Partiet var sina väljare...
Politik är att göra, och gör ingen annan det får vi väl göra det själva - precis som vi alltid gjort.


Bilden? Från en plats där man kunde göra en insats. Till exempel.

Sluta gnäll! Organisera!

Eftersom jag varit en smula upptagen med att bemöta Botrygg sista dagarna har det här inlägget blivit liggande. Och som av en händelse skriver då Jan Eliasson om framtiden i dagens Aftonblad.
Jag läser ju knappt Aftonbladet, vilket jag skrev om här, och det kanske kan vara synd men så stora delar av tidningen är så inihelvete fördummande att jag bara inte kan. Sen får ledarsida och kultur vara hur bra som helst. Fast dagens ledarsida signerad genialitet måste ju bara rekommenderas!
Utan att vara för elak - vilket jag tydligen kan vara - måste jag nog be somliga partikamrater att få det berömda fingret ur. Efter att ha institutionaliserat det mesta av det som var de ursprungliga orsakerna till skapandet av arbetarerörelsen (det lät högtravande, men det betyder att man lyckats lagstifta om semester, om skola, rösträtt etc på ett vis som är rätt unikt i världen) och kunnat bedriva politik med betalning, är det inte så längre.

Att sitta på en sten i skogen och yla om alliansregeringens elakheter är då inte särskilt produktivt. Faktum är att regimen Reinfeldt lyckats därför att att de dragit fördelar av det som tidigare sosseregeringar skapat. Dessutom lyckades Reinfeldt se hur valmanskåren tyckte att utvecklingen skulle gå. Varför såg inte vi det?
Nu ger de sig på en massa andra saker. Faktum är att de här nästa fyra åren kommer bli långt svettigare än de vi upplevt. Angreppen på de fackliga organisationerna har hittills bara varit en viskning mot vad de kommer att vara. Gårdagens illa underbyggda ledare i Expressen, där man hackar på Målarförbundet är bara en sån sak.

Så högern ska privatisera biblioteken. Visst, det är riktigt dumt, men det ligger helt i linje med deras tes om att så lite som möjligt ska skötas gemensamt. För i deras värld är alla privata aktörer GODA människor som INTE alls kommer ha en baktanke.

Själv hoppas jag att Folkpartiet i Nacka, som tidigare visat lite ryggrad, fortsätter med det och stoppar det här. Men det verkar ju vara för mycket att hoppas på. I Nacka kommer kunskap snart att vara den klassmarkör som borgerligheten vill ha den till.

Demokrati bygger på att så många som möjligt får tillgång till så mycket information som möjligt, utan att vara tvungna att välja mellan blöjor och mediciner, och att låna en bok. Själv ser jag inte alls den där ideala synen där en massa snälla bibliotekarier kommer sköta sina bibliotek, utan en tanke på vinst.

Jag ser stora anonyma koncerner som kommer köpa ut bibliotekarierna inom tio år, och sen, mina damer och herrar, så har vi en privat aktör som kommer bestämma hur informationen ska se ut. Man kan inte åka utför Niagarafallet i en tunna bara litegrann, som bekant. Efter trettio år strategiskt opinionsarbete kommer inte Näringslivet och Borgerligheten lämna några ytor kvar för kritiskt tänkande

Men istället för att sitta i bloggstugorna och yla får vi göra något åt det. Varför skulle inte ABF kunna bli en aktör på en avreglerad biblioteksmarknad? Där har som bekant arbetarerörelsen varit med tidigare - vi startade det hela, så varför inte lägga oss i igen? Det sämsta vi kan göra är att sätta oss med armarna i kors och se eländet ske.

På samma vis är det med RUT och ROT. Jag har fortfarande bestämda åsikter om det, men det är här. Svartjobbarna tjänar klöver som fan på avdragen - jag kan upplysa er om att den industriella brottsligheten ÄLSKAR de här avdragen och sen får Skatteverket säga vad de vill. Men det jobbar människor i de här företagen - är det nån som organiserar dem? De tjänar skitpengar, och den samhällsekonomiska vinsten är egentligen minimal eftersom så många av alla städare och barnflickor och kökssnickare är anställda med offentliga bidrag.

Sätt igång och värva medlemmar. Se till att de har kollektivavtal. Se till att driva upp deras löner - sånt gör vi gemensamt.

Vi kan inte sitta på arslet och tjura längre. Nu ser verkligheten ut så här, och det finns klassiskt fackligt arbete att göra. Dessutom är många av de här småföretagarna våra nya fattigpensionärer - utan marginaler, eftersom ROT och RUT måste vara billigt för att glädja de borgerliga väljare som kan avnjuta det. Vem talar om det?

Jodå, jag tycker man ska fortsätta protestera mot vansinnigheterna, men det kan inte stanna där. Jag är övertygad om att borgerligheten - den del som inte håller på att försvinna - kommer göra enorm skada på vår trygghet under de här fyra åren som ligger framför oss. Och då måste vi göra mer än att bara skrika.

Don't mourn. Organize! har knappast passat bättre än just nu,

Varför inte ta bort a-kassan helt då?

Nobelpriset i ekonomi delas ut till tre Friedmanapostlar som bland annat hävdar att för hög arbetslöshetsersättning skapar färre jobb.

Såpass. Så varför inte ta bort den helt och hållet? Det borde ju då vara det allra bästa. För oj så bra det går för länder med usel a-kassa....


DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Ekot

Nån borde få fan för privatiseringen av Apoteket...

Jaha, mitt apotek har inte längre min medicin. Den "finns inte i deras sortiment". Nähä, finns den i nåt annat apoteks sortiment då, frågar man. "Det vet vi inte, för vi har ingen kontakt med andra apoteksbolag..."
Jaha, byggnadsarbetaren blir lite irriterad då. Vi har bara ett apotek på orten, och jag har ingen aning om vilken sorts apotek det finns i nejden. Men jag tittar ut över rullator-racet i mitt gamla Apotek, och funderar på hur de ska kunna ta sig till ett annat apotek där deras medicin kanske finns...
För ordningens skull ska sägas att farmaceuten (så fick jag äntligen skriva det!) erbjuder mig en "motsvarande, lika bra produkt och bara liiiiite dyrare". Tackar, tackar, men jag och min huskvackare har kommit fram till att det är just den sorten som de INTE har som är den som passar mig bäst. Och jag må vara hyfsat självsvåldig men jag tänker inte låta en farmaceut (igen!!!) använda mig som försökskanin utan att jag fått prata med min husläkare. Som för övrigt kommer sluta snart eftersom han inte vill jobba på den nu privatiserade vårdcentralen.

Och väl hemma hittar jag via Danielssons lakejer en alldeles utmärkt kolumn i Helsingborgs Dagblad där nån annan upplevt samma sak. Varpå jag snabbt snodde rubriken. För Lars Andreasson har en poäng stor som en lastbil - när man slaktade ner Apoteket tappade man stordriftsfördelarna och samordningen. Det är bara i den bästa av världar som ett företag med värme rekommenderar sina kunder att knalla ett par hundra meter ner längs gatan till konkurrenten. I en Odell och Maud Olofsson-värld.


Bilden? En klassisk amerikansk drugstore, där man kan ta en fika eller bara hänga. Ungefär som en bensinmack.



Postat från min iPhone

Den nyliberala verkligheten

Jag letar efter exempel som visar att nedmontering av befintliga trygghetssystem, i kombination med sänkta skatter, skulle ge ännu bättre trygghet för lika många människor i ett land. Om det finns sådana exempel skulle det vara intressant att ta del av det. Att det finns ekonomiska teorier som säger så är jag medveten om, men teorier är som bekant inte verklighet. Ger privatiserad sjukvård bättre och tillgängligare sjukvård åt lika många (eller fler) människor? Är privatiserade skolor bättre på att ge kunskap åt en lika stor del av befolkningen? Fungerar allmänna kommunikationer lika bra i hela landet om man privatiserar det?
Glöm inte bort att det inte ska vara kombinerat med ökade klyftor och massivt elände för en stor del av befolkningen, som i exemplen från Latinamerika eller fd Sovjetunionen.
Exempel emottages tacksamt



Bilden? Orkanen Katrina blottlade effektivt vad som händer när man skär i offentliga system, och när sådana inte existerar

Strepsils eller Novalucol - i takt med ett lössläppt apotek

Okey, så nu är det bara Nord-Korea och Kuba som har kvar ett statligt apoteksmonopol - eller hur var det nu? För det skulle visst vara nån slags framgång för friheten om man kunde köpa hostmedicin på bensinmacken. Nu råkar det ju vara så att bensinmackarna är vad som kommer få stå för samhällsservicen på många ställen i fortsättningen, i takt med att en allt drygare medelklass inte har lust att betala för saker som de själva inte nyttjar. Typ landsbygd, eller åldringsvård, eller en reklamfri radio och TV.

Alltså ska man inte förvånas när en vän häromdagen fick ingripa då en äldre dam på ICA fick rådet att ta Strepsils mot sitt magonda. Rådet kom från en butiksanställd, som verkade minst sagt okunnig om det som butiken nu fått lov att sälja. En okunskap som den butiksanställde delar med rätt många andra - och en farhåga som nu besannas; det skulle bli en massa strul.
Det blev det. Härom skriver gammelmedia idag (och ja, jag kommer i fortsättningen kalla dem gammelmedia, det är ett uttryck som ligger bra till). Och jag är övertygad om att högerns ledarsidor kommer rycka ut med flygande fanor nu, för att försvara denna kamp för individens rätt att få fel råd!
Visst, det är väl jättebra att det finns fler försäljningsställen. Fast man kunde ju ha kallat dem Apotek - för övrigt ett av de varumärken som folk haft mest förtroende för. Och det verkar inte som att det skulle skapas så jäkla mycket jobb för farmaceuter - istället kommer det att vara fler butiksbiträden som föreslår Strepsils istället för Novalucol, för det låter ju som samma sak...
Eller så ser man på det med strikt marknadsmässiga ögon - om folk vill ha värktabletter så ska de få värktabletter, och då är ju jättekul om det säljs sådär riktigt mycket.
För det är ju kommunerna som nu ska kontrollera att den hyfsat strikta lagstiftningen efterlevs - och den beredskapen hade man i varje fall inte i min kommun. Undrar om den fanns i nån annan kommun? Eller var det här bara ytterligare ett exempel på hur man har alldeles för bråttom?

Bilden? Åsså vill jag ha en sån, och en sån, och sen två av dom, och en sån där...

Skriver man inte om saker har det inte hänt. Om Dagens Pravda...

Det kan säkert finnas andra orsaker till att Dagens Nyheter just nu, klockan 0935, på Lucia-söndagen, inte med ett ord nämner dagens Stora Inrikespolitiska nyhet: att regeringen kört i diket i senaste opinionsmätningen.
Det kommer kanske. Just nu är det en stor grej i Svenska Dagbladet, hos Ekot, Aftonbladet, Svt och i Expressen. Och jag kanske är paranoid - men det finns alltid anledning att fundera över hur nyheter framställs och rapporteras. Framförallt kan man ju undra varför vi - jag också - så okritiskt sväljer så mycket som borde sovras bort.
Men villkoret är ju att man faktiskt får se vad som händer. Just i fallet Dagens Nyheter är det rätt uppenbart att det förvandlats från en oberoende tidning till en regeringsmegafon. Skriver man inte om saker har det inte hänt.
Förr brukade vi skämta om hur tidningar satt i knät på makten - och det är inte fel. Bara till för tjugo år sen, och kanske fortfarande, startades tidningar för att utgivaren ville nånting mer än att tjäna pengar. Det kunde handla om att föra ut en politisk uppfattning - läs gärna om hur Lars Johan Hierta startade om och om sitt Aftonblad - eller för att man faktiskt ville föra ut nyheter.
Idag blir det allt fler medier som istället startas och drivs i syfte att ragga så mycket annonsintäkter som möjligt. Ett praktexempel är Stockholms City, som i stort sett är en massa annonser där man tappat lite annan text. En tidning som inte ens när den utkom alla vardagar innehöll annat än snartheter, vilket är nån slags anomali som innebär att man ska skriva om saker som ska hända....
Ingenstans blir det så tydligt som när det gäller politik. Den som tror att man ska få läsa en fri och obunden analys av dagspolitiken i en tidning som ägs av någon som har ett politiskt intresse är naturligtvis vansinnigt. Istället måste man nog läsa lite från alla håll och kanter för att kunna forma sig en bild av hur det ser ut.
Det här är viktigt, därför att det är det första vi läser om nånting som fastnar mest. Rena osanningar kan vara helt hopplösa att ta itu med om de fått sätta sig. Alltså pågår det ett smärre krig om vem som får beskriva verkligheten - inte minst på Wikipedia, som allt oftare anges som källa för viktiga saker (av mig också)
Dagens Pravda ser allt oftare ut som en blek kopia av Meddelanden från Rosenbad. Det kommer att straffa dem. Tidningar ska vara uppkäftiga och egensinniga, gå sin egen väg. Inte minst för att det faktiskt finns ett odiskutabelt nyhetsvärde i att De Rödgröna idag tydligen har
52,2 % av valmanskåren, och regeringen kan stödja sig på 42,2.
42,2% frågar sig då vän av ordning. Men det står ju 40,8 i undersökningen? Japp, men då innehåller regeringen ett parti som stadigt har visat sig inte klara spärren till riksdagen. Men åker KD ur kan man slå sig i backen på att Sverigedemokraterna kommer visa sig vara ett borgerligt parti. Som tyvärr blivit så stort att de kommer ta plats i parlamentet...

Hyresrätter is teh shit!

Jo, jag visste att PEAB skulle starta ett bolag för att bygga hyresrätter, och nu har tidningarna fått tag i det. Naturligtvis gör de helt rätt och sätter också fingret på något jag och fler tjatat om länge - det behövs en hyresmarknad för att skapa rörlighet på bostadsmarkaden.
Och egentligen visar det på bristerna i den nyliberala teorin, vilket inte är konstigt eftersom den teorin är femtio år gammal och samhället inte alls ser ut så längre. När samhället ser annorlunda ut kommer också människors värderingar och basala behov att förändras. Men några saker kommer att kvarstå - till exempel att unga människor vill flytta hemifrån även i dåliga tider, och att samma unga människor inte har lust att betala förmögenheter för sina första lägenheter.
Vi har en usel regering som medvetet kört bostadsbyggandet i botten, och det kommer att ta åratal att bygga bort det.
Jag har inga förhoppningar om att det nya bostadskonglomeratet kommer producera billiga lägenheter. Det kommer de inte att göra innan en politisk ledning skapar förutsättningar för det - och det måste ske. I ett nyliberalt samhälle får de fattiga nöja sig med smulorna från de rikas bord, och i synnerhet när det gäller var man ska bo.
Det ligger naturligtvis ingen altruism bakom skapandet av Tornet - sluga affärsmän ser att det är en nisch där man kan tjäna pengar, och det har de väl all rätt till. Men risken är ju enorm att vi bara får ytterligare Hammarby Sjöstad; områden med höga hyror och krav på hyresgästerna.
Därför är det ju viktigt att vänstern börjar tala bostadspolitik igen. Den har varit nerlagd i för många år nu, men det är hög tid att lyfta fram boendet som en mänsklig rättighet igen.
Jag stör mig oerhört på socialdemokrater som utan vidare lanserar boendet som en främst ekonomisk transaktion - där en lägenhet ungefär ska vara en extra pensionsförsäkring. I ett samhälle där vi stoltserar med fina ord vore det väl fan om vi inte kunde skaka fram anständiga bostäder åt de som behöver, istället för att låta det bli en privatsak.
Och jag kan inte nog sparka på nyliberalerna. Det jag kan se av länder där nyliberala idéer fått råda är att det är länder med enorma samhällsklyftor, med elände och tragedier bortom beskrivning.
Var och en av er som förespråkar sånt får ta ansvar för det - man kan inte sitta hemma i den svenska ankdammen och prata sig varm för avregleringar och fri marknad, och sen titta åt ett annat håll när eländet knackar på. Är man nyliberal får man ta ansvar för Latinamerika och Korea och Tyskland och Lettland också. Kapitalismen ser inga gränser och släpper man den fri är det inget tamt keldjur som gör som den blir tillsagd.
Mest av allt syns det i våra miljonprogram, där misären och hopplösheten emellanåt når bedövande nivåer. Det kan vara bra att tänka på det när man nu applåderar PEAB.
Det finns ett gigantiskt renoveringsbehov i förorterna, och varför det inte tas initiativ där är fullständigt obegripligt. I min värld ska det finnas ett färdigt paket som kan sättas i sjön efter valet 2010 - där resurser som används för renovering av husen blir renovering av själar.

Bilden? Miljonprogram i Riga. Läs mer om förorten här

Byggnads slåss för småföretagen

I Dagens Nyheter tar ytterligare en nyliberal för sig av mediautrymmet och passar på att sparka lite på Byggettan. Han gör det för att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen tydligen ska vara rädda för utländsk konkurrens. Han har givetvis helt rätt - för i den riktiga världen, inte i den där fantasibubblan där Milton Friedmans idéer fungerar, är lönedumpning något hemskt. Nu råkar det vara byggnadsarbetarnas löner han ger sig på, eftersom vi är stora, starka och inte rädda för att säga vad vi tycker.

Dessutom tjänar vi ju mycket pengar - fast vi blir ju inga rika pensionärer; hårt kroppsarbete har sitt pris - och därför retar vi naturligtvis avundsjukt folk. Och Rikard Westerbergs lilla påhopp tar vi med ro - han kommer få svårt att få folk upprörda över att vi tyckte att de som jobbade i Vaxholm skulle tjäna bättre pengar, eftersom det var det saken handlade om.

Dessutom känns det ju lite futtigt att det bästa exemplet han kan leta upp både är gammalt, och felaktigt. Kom igen Rickard - jag debatterar gärna min lön, eftersom du vill sänka den, men då måste du ge mig nåt att bita i.

Jag undrar ändå - varför nöja sig med att ta hit letter som jobbar för hundra spänn i timmen? I Rikard Westerbergs värld vore det väl smartare - och mer rationellt - att ta hit en container med burmeser som kan jobba för tio kronor i timmen. Om det bara var fråga om att acceptera låglönekonkurrens, menar jag.

Och varför nöja sig med att konkurrensutsätta byggnadsarbetare? Varför inte ge sig på redan underbetalda tjejer i vården och handeln? Eller spärrvakter? Där finns det massor med pengar att spara. Men precis som alla andra vill ju inte Rikard Westerberg dra slutsatsen riktigt färdig - för den naturliga frågan är ju vem som skulle tjäna på att våra löner sänktes? Att kunden skulle tjäna på det är bara trams; våra löner är en liten del av byggkostnaderna. Så i själva verket går Rikard Westerberg bara företagarnas ärenden. De stora företagen.

För Byggnads för även småföretagarnas kamp - byggsektorn är ju översvämmad med småföretag som långsamt konkurreras ut nu, av lönedumpning som Byggnads inte har med att göra. Pengar som inte stannar här. ROT-avdrag som inte ger jobb åt oss som ändå ska bo här och betala skatt och bidra till välfärden. Det är de som är de stora förlorarna när konkurrensen inte sker på samma villkor.

Den där byggfirman med tre anställda i Tallkrogen, där chefen också har töj, står och faller med Byggnads kamp för anständiga villkor för de som kommer hit och jobbar. Och man hoppas verkligen att såna som Rikard Westerberg fortsätter visa vad de egentligen tycker om småföretagen

Bilden? Gästarbetare i Dubai - de som verkligen blev finanskrisens förlorare. En verklighet som redan är verklighet för många av de som kommer hit och jobbar utan avtal

Att inte kunna historien. Om Pol Pot och andra

Det begav sig på den tiden att kung Göran den Förste inrättade en myndighet som heter Forum för Levande Historia. Han gjorde det för att han, och många andra, upprördes av att så många unga inte visste något om Andra Världskriget, och om Förintelsen. Det förekom en historierevisionism som kanske inte var stor, men oroande, och anti-semitism stack upp sitt fula tryne lite här och var.
Det fanns alltså en anledning.
Därefter har detta Forum, i fortsättningen FLF, skapat en del rubriker, gjort utställningar, fått på huden, men i stort sett gjort vad man förvänta sig. Problemet kommer när man ska ge sig på vad som kallas riktigt nära historia. Som historien om Pol Pot, Kambodja och Röda Khmererna.
För där börjar man svaja in på vad vi kan kalla medlöperi, och sen bestämmer man vilka som var skurkarna. Naturligtvis orkestrerat av en proselyt, dvs någon som vill två sitt samvete. I det här fallet Gunnar Bergström. Och till grund för detta ligger en resa till Kambodja som han, Jan Myrdal, Hedda Ekerwald och Marita Wikander gjorde 1979.

Diverse skrivbordsliberaler har då ryckt ut för att kritisera detta - för då är det statlig opinionsbildning och det är fult. Säger dessa, som med största sannolikhet skulle sälja sina morsor hellre än att riskera egen smärta i en mer handgriplig ideologisk konflikt. Den som mest av allt får ta stryk här är Jan Myrdal. Om detta tycker Jan Myrdal inte.

Jag tycker Jan Myrdal är en jävla idiot. Ett strålande exempel på när stor intellektuell kapacitet inte räcker till. Karln är helt enkelt genial i vissa avseende, men riktigt korkad i andra. Något han delar med rätt många andra - överlöpare, quislingar. Knut Hamsun och Ezra Pound är ju två andra. Per Ahlmark en tredje. Och egentligen ser jag inga problem med att man attackerar honom - han har under många år gått drängärenden åt regimer som spottar på mänksliga rättigheter, och det är rent genant att Neobloggen på nåt underligt sätt försöker ge honom legitimitet. Genant för att Neobloggen inte riktigt fattat var felet med FLF:s kampanj ligger, genant för att de urskuldar ett pucko.

Jag har skrivit om det förrut - kronologisk imperialism, när vi lägger våra nutida värderingar på historien. Det betyder att man tittar på 70-talet med dagens glasögon. När man till exempel försöker påstå att Sverige 1975 var en lydstat under DDR, eller när man idylliserar samma Sverige 1958. När man förfasar sig över att Sverige inte deltog i just andra världskriget, eller när man ursäktar Pinochet. Frågan - hur tänkte ni då? är bara larvig trettio år senare.

Det är där FLF gör sin tavla. Vi är rätt många som helt enkelt inte hade en aning om vad som skedde i Kambodja. Idag kan det verka otroligt - men nyheter från Pnom Penh ringdes ut på avlyssnade bakelittelefoner (enligt till exempel Herman Lindqvist) eller så smugglades intalade kassettband över gränsen. Inga USB-minnen där inte.
Och ingen ska underskatta den avsky som väcktes när sanningen uppdagades - genom filmer som Dödens Fält. Jag kan inte påminna mig någon - förutom Myrdal då, och några andra halvfigurer - som försökte smita från. Det måste ha varit ungefär som när Auschwitz och Dachau drogs fram i ljuset. Svenskar reste till Tyskland under hela den tid då nazisterna regerade - var de också medlöpare?
Men istället för att hacka om att FLF borde vara en privatfinansierad institution, vilket Neoisterna tycker (för då skulle ju FLF verkligen bli trovärdiga. Not.) så borde man reagera på att de underminerar sin egen ställning. Det är oerhört korkat att vilja beskriva omvärldens flathet och okunskap om vad som hände i Kambodja, genom att utgå från en resa som fyra svenskar gjorde. Istället för att fråga sig varför världens alla underrättelsetjänster tydligen inte såg ett behov av att berätta om det? Till exempel.
Vad blir nästa grej? Attackera oss som stödde den afghanska frihetskampen mot den sovjetiska invasionen, för att samma mujaheddin tjugofem år senare flög in i World Trade Center? Varför inte ge sig på de som, för att de tyckte illa om Rhodesia och dess regim, stödde Mugabe?
Det är nämligen ett mycket litet steg att gå från att ifrågasätta till att anklaga. Och vem blir man då? Jan Gullou?

Givetvis kör också Wolodarski i samma dike, men det kunde man ju förvänta sig.


Bilden? Dödens Fält.

The backside of arbetslöshet

Jag bodde på den tiden i hyreslägenhet i ett miljonprogramsområde, och hade rätt fri insyn till grannarna från mitt köksfönster. De hade samma sak till mig så man betedde sig därefter, men emellanåt hände det ju saker.
Tvärsöver, snett nedanför, bodde ett yngre par. De hade ett barn, och att döma av deras uppstigningstider - de klev upp ungefär samtidigt som jag - var de i varje fall inte tjänstemän.
De bråkade. De började när de klev upp och efter vad jag kunde se fortsatte de när de kom hem. Man kunde följa deras ljudlösa skrik åt varandra, hur de var fula och svarta i ansiktet av ilska- efter ett tag slutade jag titta. Det var så deprimerande. Man ville inte se det mer än ett par gånger och sen följde deras bråk en slentrian som kanske också var lika mycket trygghet för dem.
En morgon klev de inte upp. Persiennerna var nerdragna. Följdes av flera morgnar.
Man noterar det som granne, men herregud, vad hade jag med det att göra?

Sen, en lördag, stod flyttsällskapet där. Släkt, vänner antar jag. Det var hans släkt - han sprang där själv med TV-apparat och möbler som bara kunde haft sitt ursprung i ett pojkrum. Hon var inte där.
Hon bodde kvar - lägenhetens fönster som tidigare varit rena Dramatenscenen, blev bara vanliga fönster. Ingen dramatik - bara en ung mamma som stökade i ett kök, med en växande bebis runt fötterna.
En av mina grannar visste mer att berätta - ni vet, när man träffas vid sopnedkastet.
Han hade fått sparken, ekonomin var åt helvete, de hade risiga utbidlningar bägge två. Frustrationen formligen sken genom väggarna. Vad skulle de ta sig till?

Fattigdomsminnet är kort - jag vill knappt minnas mina egna torftiga år, när den uppväxande och växande familjen skulle försörjas på en hyfsat osäker inkomst. Jag vill inte minnas de sömnlösa nätterna, eller att man började planera vilka räkningar man skull betala en vecka innan a-kassan kom. Om den kom. Nån gång hade man ju satt en bokstav i fel ruta och då kom det inga pengar - man sprang omkring som en förgiftad råtta och försökte få kontakt, innan det kom ett förlösande brev med den ampra uppmaningen att fylla i Fält3a korrekt.

Det vore intressant att veta hur många relationer som kraschar för att otryggheten knackar på dörren. Undrar hur många barn som tvingas växa upp med ett ständigt pågående krig om pengar omkring sig?

Arbetslöshet kan inte få reduceras till att handla om pengar in eller pengar ut - det är för helvete människor vi talar om. Som nästan alltid är människor som kastas ut i arbetslöshet av människor med avsevärt högre inkomster, trygghet och ordnade förhållanden. Vad blir det av såna människor? Och svaret är tyvärr lika uppenbart nu som någonsin under andra ekonomiska nedgångar - det är en alldeles utmärkt grogrund för chauvinism, nationalism och förakt för svagare grupper...

Jag är inte särskilt imponerad av de som anser att en fattig studenttid, med fest på nudlar, skulle vara jämförbart med den situation som människor i Arvika eller Köping nu upplever. Det är ett sånt förakt i ett sånt förhållningssätt att det är rent oförskämt.

Jag blir skrämd av att se hur vår regering hanterar det här - allt går för långsamt, man är inte konsekvent, man vågar inte utmana - förlegade - ekonomiska teorier. Det är väl bra att man siktar på att behålla ekonomisk stabilitet, men är det bättre med politisk instabilitet? Tänk, det tror inte jag. Och tyvärr kan jag se en direkt koppling mellan regeringens hantering och de åsikter som samma ministrar gav uttryck för i sin ungdom - man föraktade svaghet då, och man föraktar det nu.
När nu krisen så smått klättrar upp från södra Sverige mot huvudstaden komemr det här att ge regeringen spö, sanna mina ord. Här har varslen inte slagit genom än, men vi är många som kommer få lämna före sommaren. Jag hoppas verkligen att vi alla fortsätter höras.

Tulpaner. Och en lektion i ekonomi

Är det konstigt att ensam man köper tulpaner i sin alldeles utmärkta Coopbutik? Man kunde tro det efter att ha sett reaktionerna bland grannarna i kön - det var allt från uppskattande leenden från några (aha, han köper blommor till nån), lite tveksamma leenden (han köper blommor till nån men hur romantiskt är inplastade industritulpaner??), nollställda män som tittade in i väggen (en karl - och han köper TULPANER), till nollställda kvinnor som också tittade in i väggen (han köper blommor - vad har han hittat på då....)

Nå, jag köper blommor till hemmet emellanåt för att det är trevligt. Och jag har levande blommor hemma som mot alla odds överlevt i snart åtta år, och de ska jag hålla vid liv om det så betyder att jag måste köpa nya när de gamla dött, och sen ljuga om att det är samma blommor.

Men tulpaner är intressanta, och de där är inte rosa, utan mer åt det vinröda hållet fast belysningen tufsar till dem. I ekonomiska historien kan man lära sig hur tulpaner på 1600-talet gav upphov till en riktig finansbubbla, och inte har världen lärt sig nåt av det...

Vårdbiträdena får föra sin egen kamp...

I senaste numret av Fokus skriver Martin Ådahl, som är chef för nån slags neongrön tankesmedja, Fores, lite spydigt om LO:s rapport om den ökande klyftan mellan arbetare och direktörer..
" För övrigt publicerade LO i veckan sin årliga studie på DN Debatt om att klyftorna ökar i samhället. Fem sidor bort i samma DN kan man läsa att soparbetarna i Stockholm tjänar 32 000 kronor för att jobba fram till lunch. Vi ser fram mot LO-utredningen som förklarar varför sopgubben tjänar dubbelt så mycket som vårdbiträdet som har likaledes tungt och illaluktande jobb och dessutom jobbar heltid."

Man tycker ju att en såpass etablerad person som Ådahl skulle kunna låta bli att falla i slaskdebattdiket, men det är väl Stureplanscentern som smittar av sig. Nå, vi får väl ta det igen då, så att även Ådahl begriper.

Jag tillhör också en relativt högavlönad grupp kroppsarbetare, och vi vet mycket väl hur lönen är för vårdbiträden. Vi bor med dem, eller med barnskötare eller lokalvårdare. Men vår relativt sett höga lön baserar sig på stenhård facklig kamp under många år, och Ådahl ska ha klart för sig att utslitningsfrekvensen fortfarande är gigantisk även för oss. På samma sätt är det för soparbetarna - stark facklig solidaritet har gett bra villkor. Är det nåt fel på det? Eller tycker Ådahl att det ska finnas nån slags statlig rättvisekonsensus när det gäller lönenivåer? I såna fall kan man ju fråga sig hur han ställer sig till de direktörslöner som LO-rapporten tar upp. Eller sin egen...
Det finns ett samband mellan låg facklig aktivitet och låg lön, så om vårdbiträdenas löner behöver höjas får de öka sitt fackliga arbete. Att det är eftersatt finns det historiska orsaker till, men lita på vår solidaritet om de skulle ta strid för sina löner och villkor. Men vi kan inte föra kampen åt dem.
Jag har nämligen svårt att tro att Ådahl egentligen skulle vilja höja lönen för vårdbiträdena. Han vill sänka den för oss. Så enkelt var det.

Gomorra. Om att inte orka hela vägen...

Jo, jag har sett Gomorra. Filmen som löst baserar sig på Roberto Savianos bok om det kriminella Neapels strukturer. Det är populärt att kalla Camorran för maffia, men purist som jag är anser jag att det kan fortsätta beteckna de kriminella klanerna på Sicilien. Camorran är något annat.
Precis som Johanna beskriver det är Camorran en ytterligt affärsmässig sammanslutning som inte alls omfattas av de konservativa värderingar som hjälpt just maffian att överleva. I Neapel är man snabb att hitta nya marknader, nya produkter och målgrupper.
Filmen består av fem parallella historier, som alla kan vara tagna ur Savianos bok - där den mest tragiska är den om den trettonårige killen som är fast besluten att bli en camorrista. Och som också blir det - en nybörjare men fast besluten att ta sig upp. Och han kommer att klara sig, till skillnad från de två vildhjärnorna som vill göra sin egen grej, och som utmanar hierarkin.
Filmen har naturligtvis gjort succé överallt, och det är den värd. Det är en bild av ett samhälle där brottsligheten ersätter samhället, men där just kriminaliteten sedan så länge är så sammanblandad med det dagliga livet, att den knappast anses som brottslig. I de helt makabra förorter där Camorran har sin huvudsakliga bas, är det inte den italienska staten som står för tryggheten, utan den lokale bossen. Och som Saviano också säger det " är det en bild av ett idealt marknadsstyrt samhälle". Ja, minus våldet då naturligtvis, men för camorristen är det ett fullständigt normalt sätt att lösa affärsbekymmer. Man skjuter folk. För i Neapel, i Gomorra, handlar det sällan om hedersbegreppet. Här handlar det om pengar.
Vad jag kan sakna i filmen är kopplingen till det civila samhället. Camorran skulle aldrig kunna överleva i denna skala utan mycket starka band till politiken, eller till media. Och det är väl här man kan ana att producenterna fick kalla fötter. Rapporter säger att camorran är lite smickrad över att behandlas på det här viset - eftersom inget som är hemligt kommer ut. Allt som sker i filmen är redan känt för väldigt många utanför Neapel, inte minst genom Savianos böcker och artiklar - men i filmen namnges inga personer, här avslöjas inga företagsledare som camorristas, här kritiseras inte den italienska staten.
Roberto Saviano gjorde allt detta och därför lever han nu med ständiga hot - vilket jag skrivit om här - men filmen Gomorra kan, hur märkligt det än kan låta, också ses som nån slags reklamfilm för Camorran. Ungefär som när medlemmarna i Sopranosfamiljen satt och toktittade på Gudfadern - under glada skratt. Ta en kaka till och berätta om ditt senaste mord.
Ibland skadar det inte att titta på världen med ett par icke-svenska glasögon, och då upptäcker man att saker som i Sverige skulle betraktas som korruption knappt ses med annat än en axelryckning i större delen av världen. Att guvernören i Illinois skulle vara korrupt kan knappast komma som en överraskning - med tanke på hur tidigare guvernörer i Illinois burit sig skulle motsatsen vara häpnadsväckande. I Italien styr Berlusconi över ett okritiskt medieimperium, och ser noggrant till att lagstiftningen är på hans sida, och på samma sätt förhåller det sig i stora delar av världen.
Jag vill raskt påpeka att jag inte alls tror att Sverige skulle vara felfritt, utan tvärtom lite stillsamt påminna om att världen ser annorlunda ut. I stora delar av Europa ses snarast förmågan att berika sig själv som en merit - en driftig, smart, duglig person som också då borde kunna göra en massa nytta för samhället. Ungefär så.
Den aspekten berör man inte i Gomorra. Något säger mig att den vinkeln kanske hade kunnat uppröra bossarna lite mer. Å andra sidan sitter jag i ett land där jag rätt väl kan räkna med ett starkt personligt skydd, där jag kan utgå från att rättsväsendet är hyfsat opartiskt, och där ingen spränger mina kära och nära i luften om jag är obekväm.
Och med det perspektivet är naturligtvis Gomorra en storslagen film

Bilden från Aftonbladet.Sophanteringen är en av de traditionella inkomstkällorna för Camorran. Den napolitanska landsbygden är idag en av de mest förgiftade i hela Europa; här begravs industriavfall från hela världen, och nästan alltid med myndigheternas tysta medgivande. Och när den italienska staten försökte få kontroll över detta bröt allt samman och sopbergen växte rent astronomiskt på gatorna.
Hur det är idag? Man har lagt ner den kampanjen och camorristas kör sopbilarna. Punkt.

Den mest flexibla regeringen någonsin

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lycklades jag komma in på bloggen igen, och kan därför breda ut mig en smula om världens händelser sista tiden.
I takt med att lågkonjunkturen förvärras så börjar också snaran dras åt runt oss. Nu är det till och med så illa att Littorin tvingas till korset och får erkänna att det ser rätt mörkt ut. Jojo. Och Anders Borg erkänner i sin tur att det kanske var lite bryska förändringar i arbetslöshetsförsäkringen; med facit i hand kanske man kunde ha dragit ner mindre.

Tro det - men att därtill erkänna att man hade fel och att kritikerna hade rätt är det väl inte tal om.
Överhuvudtaget är man fylld av beundran över hur en regeringskoalition så kapitalt lyckas vända kappan efter vinden. Man funderar ju på om det kommer finnas några saker de inte kommer ångra, när de väl sitter med facit i hand. Man kan lätt få det intrycket menar jag.

Men nu är det naturligtvis inte så - jag tror knappt de ångrar nånting. Ingen, absolut ingen, ska påstå att de inte var medvetna eller upplysta om eventuella effekter och baksidor av deras beslut. Alldeles tvärtom skulle jag vilja påstå. Det som nu händer, och som Anders Borg uppenbarligen är besvärad av, är exakt det som förutspåddes.
Och ibland är det jävligt trist att ha rätt.

För min egen del innebär denna lågkonjunktur att jag med största sannolikhet kommer bli av med jobbet. Det är inga märkvärdigheter; sånt är återkommande bekymmer i byggsvängen. Man suckar, tar ett sämre knäck och väntar på att ens kvalifikationer ska komma i ropet igen...
PEAB går ju inte nåt vidare just nu, och vi kan nog misstänka att det varsel som lagts - 195 pers - kommer följas av fler. Frågan är ju om PEAB Bostad i Stockholm finns kvar som egen enhet om ett år, och vad då detta får för konsekvenser...
Det märkliga just nu är att det finns ett skriande behov av nya bostäder, gigantiska renoveringsbehov av skolor, sjukhus, vägar och broar, och ett om möjligt ännu större behov av upprustning av allmännyttan. Egentligen borde det inte kunna vara möjligt att skicka ut tiotusentals byggjobbare i arbetslöshet då, men ändå sker detta.
Jag efterfrågar inte statliga gratispengar, men faktum är att man just nu skulle kunna göra extremt mycket för rätt billiga pengar. Till skillnad från pengar som ska kastas in i finans- eller t ex fordonsindustrin, och som kanske bara -poff - försvinner, så kommer ju bostäderna, skolor, vägar och broar att stå kvar. Och skapa ett värde.
Man bör förmodligen vara civilekonom för att istället tro att arbetslösa tillför mer värde som just arbetslösa istället för i arbete. Eller borgare.

Vad blir då regeringens insats för att möta krisen i byggbranschen? Tänker man på risken av att åter förlora hela årskullar byggjobbare, eller satsar man på vidareutbildning? Inför ROT-avdrag för hyresrätter? Sparkar igång ett stimulanspaket?
Man låter Maud Olofsson införa ett ROT-avdrag för hushållsnära tjänster. Och hoppas på att detta kommer skapa en radda glada pigga hantverkare (F-skattare!!!) som rusar runt och gör burspråk, lägger in parkett eller byter några tegelpannor. Well, Maud, I've got news for you....
Men vi förmodligen vänta ett år innan de erkänner att också detta var tokigt....


Bilden föreställer regeringen, som till skillnad från strutsen gömmer huvudet i sanden för att slippa se och för att de tror att de inte syns. Vilket alltså inte strutsen gör.

En ny sorts kapitalism. Om girighet

Nu ska vi si här. I en tidigare post raljerade jag lite över de ivriga nyliberala missionärerna, och sen dess har det bara blivit bättre... Kongressen sa nej, i Europa pumpar stater och banker in rent makalösa summor för att hålla systemen vid liv. Och - viktigt - jakten på syndabockar har börjat. Den riktigt stora kapplöpningen om vem som kan skylla ifrån sig mest kommer vi att få se lite senare, när årsredovisningarna börjar ramla ner. Då kommer man hänga lite folk på mellannivå, men det skulle förvåna mig storligen om vi fick en ny Krügertragedi....
Under tiden har man börjat debattera moralen hos kapitalisterna.
För mig, autodidakt på området, är det en märklig debatt, men den ses ju bättre om man drar den i ljuset av den beryktade nyliberalismen (som jag skrev om här).
För mig och väldigt många andra, funkar det så här:
1. Kapitalism strävar alltid efter monopol. Den som gör affärer och som påstår att han inte skulle uppskatta om alla närliggande konkurrenter ramlade ner i ett hål i marken ljuger så det skvalar om det. Inte så att man önskar livet ur konkurrenterna, fast detta händer naturligtvis också. Monopolställning är bra och bekvämt. Det är alltid lika kul att höra entreprenörer väsa mellan tänderna att de uppskattar medtävlare....
2. Man gör affärer för att tjäna på det. Den som gör affärer och tjänar på det är en del av kapitalismen. Vad är svårt med det? Man gör inte affärer för att det är spännande, roligt eller för att bidra till samhällets utveckling. Man gör det för att tjäna pengar.
3. Man har inga problem med att tjäna mycket pengar. Man är inte en person med dålig moral för att man tar chansen att tjäna mycket pengar. Påstår man det kan man ju fundera på hur det är med kunskaperna i nationalekonomi. Jag tror inte ens att girighet är en särskilt dålig drivkraft om man vill tjäna pengar. Tvärtom.
4. Man tycker inte synd om konkurrenter som det går åt helvete för. Se punkt 1. Man kan tycka synd om dem för att de är människor men blanda inte ihop kapitalism med sånt.
5. Kapitalism kan inte delas upp i "god" eller "ond". Det är som att tala om "god" eller "ond" sol eller vind. Den finns där. Reglerar man den inte kommer den att löpa amok. Hur den vill. Det kan gå jättebra vilket en del tror. detta skulle då vara till gagn för kollektivet. Detta återstår dock att bevisa. Eller så går det åt helvete, vilket är bevisat med besked.

Vad är svårt med detta? Vi har ju facit i hand - på de ställen där man släppt marknadskrafterna helt fria har det medfört ohyggligt lidande (Latinamerika, fd Sovjetunionen). Folk har svultit, plågats, lidit och dött och dödats. I ett flertal fall, som med den s k Chicagoskolan, har de ekonomiska strategerna varit mycket medvetna om detta lidande, men samtidigt förklarat att "den sortens uppoffringar måste göras." Det har nämligen aldrig varit ett problem för nyliberalerna att se sina idéer genomförda genom mord och tortyr.
I USA har man ytterligt hårdhänt fått känna hur avregleringar och fria marknadskrafter fungerar. I början av nittonhundratalet höll storkapitalismen på att provocera fram arbetarrevolter, under depressionen visade man vad man gick för på riktigt, när t ex trettioåtta banker föll samman i Mellanvästern på en månad, och spararna förlorade ALLT. Den sortens minnen sitter djupt i folksjälen, vare sig man är republikan eller demokrat. Man litar helt enkelt inte på storfinansen.
Det vi ser är ingen kris för kapitalismen. Det är bara att inse att det är så här den fungerar. Eller inte fungerar.



Bilden föreställer Augusto Pinochet, som entusiastiskt tillämpade nyliberalismen...

Om nyliberalism. Vår tids pingströrelse

Man gör det lätt för sig om man förspråkar nyliberalism. Då kan man nämligen alltid hävda att motståndaren är okunnig och inte vet vad han talar om. I dessa de yttersta dagarna när börsen i USA halkat på sniskan blir det följaktligen viktigare än någonsin att tala om att det vi ser där är INTE nyliberalism. Fast vad det är vi ser är det fpå som violl tala om.
Detta är så essentiellt att man nästan måste säga det igen. De nyliberala förespråkarna hävdar med bestämdhet (kolla in blogglänkar här, och här och här) att detta inte är nyliberalism.
I varje fall är det inte tillräckligt av det; för då skulle det aldrig ha blitt så här
Det är i varje fall nån sorts huggsexa där den republikanska regimen ber om att få ladda in så många miljarder att det ska bli ett nöje att skriva det med nollor.
700 000 000 000 dollar. Ta det gånger aktuell kurs så blir det ännu overkligare. Och denna summa ber finansministern om att få fördela efter eget skön. En rimlig gissning är att en väldig massa rika människor i slutänden kommer att bli ännu rikare (precis som med bankkrisen i Sverige) och att historien kommer upprepa sig igen. Och igen.

Jag är tveksam till om den föreslagna miljardhjälpen kommer att gå vägen i kongressen, fast det verkar jag vara ensam om. Lite för många kongressledamöter ska slåss för sitt omval under hösten och jag tror inte de vill reta upp sina väljare genom att ge pengar till de som orsakat krisen.
Till detta kommer då de som förespråkar en ny sorts kapitalism. En snäll sort. Om jag ska referera till vad jag läst om den - av både förespråkare och kritiker - så förutsätter den nåt slags slutet system, där alla ska respektera alla spelregler, därför att det ska ligga nån sorts vinst för alla i att respektera spelreglerna.
Om man nu skulle ifrågasätta detta är man följaktligen en kättare i den nyliberala kyrkan. Det finns nämligen en hel massa invändningar mot denna nyliberalism, i varje fall i den form som den formats av några som kallar sig Chicagoskolan. Och viktigare än så - den har aldrig någonsin kunnat få existera i fred, frodas och sprida glädje någonstans.

Det är nämligen så att när en ekonomi kraschar så beror det aldrig på att den är nyliberal. Näpp, den var istället för reglerad. Såpass. Den hade för många regler för att få kallas nyliberal. Strängt taget måste man kanske gå tillbaka tusen år för att hitta en tillräckligt avreglerad marknad för att den ska kunna inpassas under det nyliberala parasollet, men det ska man inte heller ge sig på.
Den nyliberala ekonomin ska nämligen få sköta sig helt själv. Inga regler annat än de som aktörerna själva kommer överens om. Ingen utomstående ska kunna ha synpunkter. Vill man ha det får man själv bli en aktör. Annars inte.
På denna nyliberala marknad ska då en helsikes massa pengar flyta omkring. Det ska bara finnas privata aktörer, det är bara efterfrågan och utbud som ska styra, och i stort sett allt utom kanske försvaret ska vara privat (fast med Blackwater i tankarna kan ju det också läggas ut på entreprenad). Och sedan ska allt detta rulla på i en aldrig sinande karusell av fakturor och välstånd som sipprar ner genom folklagren.
Det där sipprandet är viktigt har jag lärt mig. Det måste finnas en möjlighet för Fattige Frasse att bli rik, även om han bor på en soptipp. Men han får bara skapa välstånd om han för det för sig själv. Skulle han - hemska tanke - gå ihop med några andra soptippsbor och kanske kräva något, så är han genast ett HOT mot den nyliberala idéen.
Det kanske till och med är så att OM det skulle finnas fackföreningar så är det inte nyliberalt. Då kan man alltid peka finger och säga, det där var inte TILLRÄCKLIGT nyliberalt....

Nu ska vi se här - skulle vi acceptera att kommunister skulle säga att anledningen till att Sovjet misslyckades var att det inte var TILLRÄCKLIGT kommunistiskt? Och att det därigenom skulle frikänna kommunismen från de brott som begåtts i dess namn? Eller nazismen?

Faktum är att en driva av dessa nyliberala idéer använts hos olika mer eller mindre repressiva stater. Några i mycket stor omfattning dessutom. Och ingenstans har man lyckats. Istället har man fått enorma folkliga protester mot sig, och raskt slagit tillbaka, med mängder av försvunna och mördade i sina spår. Men gudarna ska veta att det inte var nyliberalism den gången. Eller i varje fall var det inte tillräckligt av den varan.
Självklart är den amerikanska finanskrisen ett fiasko för de som efterfrågar avregleringar. Och vad trodde man? Jag vet inte, men girighet lär nog vara en av de absolut främsta orsakerna till elände i världen, och vad är det vi sett om inte just girighet???