Den nyliberala verkligheten

Jag letar efter exempel som visar att nedmontering av befintliga trygghetssystem, i kombination med sänkta skatter, skulle ge ännu bättre trygghet för lika många människor i ett land. Om det finns sådana exempel skulle det vara intressant att ta del av det. Att det finns ekonomiska teorier som säger så är jag medveten om, men teorier är som bekant inte verklighet. Ger privatiserad sjukvård bättre och tillgängligare sjukvård åt lika många (eller fler) människor? Är privatiserade skolor bättre på att ge kunskap åt en lika stor del av befolkningen? Fungerar allmänna kommunikationer lika bra i hela landet om man privatiserar det?
Glöm inte bort att det inte ska vara kombinerat med ökade klyftor och massivt elände för en stor del av befolkningen, som i exemplen från Latinamerika eller fd Sovjetunionen.
Exempel emottages tacksamt



Bilden? Orkanen Katrina blottlade effektivt vad som händer när man skär i offentliga system, och när sådana inte existerar

Gissa vilka som förlorar mest på vinterkaoset?

Egentligen en onödig fråga. Kommer man en timme för sent till sitt jobb som lokalvårdare, vaktmästare eller barnskötare så är man en timme fattigare i lönekuvertet. Så jävla enkelt är det.
Det är därför den smått lättsinniga hanteringen av vinterns snöelände i trafiken gör mig så förbannad. Vi är fortfarande alldeles förtvivlat många som inte kan sköta våra jobb hemifrån - att bygga hus via telefon är fortfarande rätt opraktiskt, och förlossningar eller kassaarbete gör sig trots allt bäst om man är på plats.

Flextid är också en sån där grej som är hopplöst outvecklat - i synnerhet för LO-folk. Kranföraren jag träffade häromveckan på tåget påpekade bistert att om han inte kom till jobbet drabbade det inte bara hans lönekuvert - hela bygget stod still. Punkt slut.
En mig närstående kvinna har tappat två hela dagar i lön, bara för att tågen inte går. Och sen går inte tunnelbanan heller, för att jämna ut det hela. De samlade kostnaderna för alla dessa förseningar är helt hysteriska - men fortfarande satsar man inte tillräckligt på vinterhållningen, istället precis tvärtom - Sverige satsar mindre på vinterunderhållet än andra länder med liknande klimat. Om jag säger att Sverige är ett land som också sålt ut det mesta av underhållet till fria företagare kan ni säkert gissa varför det är mindre...
Det mest idiotiska är att ingen vill prata om politiskt ansvar - eller hur det ska bli nästa år. Om man tror att det här var en sällsynt vargavinter och planerar därefter tror man fel - att man gjort sig av med resurser och personal inom spårtrafiken liknar mest att lägga ner brandförsvaret bara för att det inte brunnit på ett tag.
Istället slänger man sig i bilen, för tågen kan man bara inte lita på. Jag är less på att tillbringa tre timmar om dagen på tåget, när det brukar räcka med fyrtiofem minuter. Ännu mer less är jag på att höra innerstadsvänner gnälla om att de minsann satt fast på Skanstullsbron i åtta minuter. DET är ingen försening - femtioåtta minuter mellan Sumpan och Spånga är det.
Jag kommer att få en grandios gåva av SL - mitt nästa periodkort kommer vara subventionerat med 160 spänn. Undrar om jag ska skicka mitt nästa lönebesked till Christer Wennerholm och be honom täcka upp resten av förlusten...

Måste ju också lägga till Marie Demkers artikel i Svenskan som jag precis blivit uppmärksammad på - med kontentan att järnvägen är statens ansvar, och kommer aldrig vara en angelägenhet för marknaden


Bilden? En helt vanlig morgon på väg till jobbet...

Den gråtande kvinnan

Kvinnan grät. Hon gick emot mig med en kasse i vardera handen och grät högljutt. Tårarna strömmade. Jag blev alldeles bedövad av hennes sorg, stannade upp och tänkte på vad jag skulle göra. Men hennes gråt var oseende - jag hade måst ställa mig i hennes väg för att ha kunnat hindra henne. Hon grät som kvinnorna i flyktinglägren som förlorat sina barn i nån anonym raketattack - och det fanns ingenting jag kunde göra. Inte då, inte nu. Lite förvirrat ville jag ge henne det oätna äpplet jag höll i handen.

Runt om henne strömmade andra resenärer till och från perrongen - alla så där fokuserade som när man inte vill titta på något pinsamt. När man ryter åt ungarna att inte pressa näsorna mot bilrutorna när man - lite för långsamt - passerar det neonklädda kaoset vid en trafikolycka.
Och det fanns ingenting jag kunde göra, innan hon försvann bort mot T-banan.

På bussen. Jag ser en man - i överrock - på en parkering som i raseri slår med en regelstump på en husvägg. Det regnar, regeln är blöt, och för varje ursinnigt slag stänker det över den ljusa rocken. Bussen har stannat vid ett rödljus och vi är många som ser honom attackera väggen. Det blir märken i putsen. Hans ansikte är förvridet, han visar tänderna och slår, och slår, och slår. När han vänder blicken mot oss vrider sig alla huvuden tillbaka som dragna av ett snöre.
Hans ursinne är så starkt att det känns in genom det tunna regnet. Vad är han arg på? Vem är han arg på? Han håller regeln med bägge händer och slår, som med ett brännbollsträ, rätt in i husväggen. Antagligen skriker han också, fast vi hör inte vad.

En äldre man på tåget. Stirrar framför sig och talar högt. Han har ingen handsfree, som jag först trodde. Han talar om livet, om ljuset och om döden. Han talar till sina barn, och efter ett tag förstår vi att barnen är döda. Sedan länge. Han säger "livet är inte vad vi vill, livet är vad det blir". Inte en gång utan flera gånger. Bredvid sitter en kvinna och läser koncentrerat i en bok. Hon vänder inte sida, hon lyssnar men vill inte visa det.
Alla tittar åt andra håll. Till och med på varandra, med små besvärade leenden. Någon ser irriterad ut. Alla utom en kvinna som ser allvarligt på honom. Hon släpper honom inte med blicken. Proper, kontorsklädd, kompakt paraply sticker upp ur en trendig varuhuskasse.
Han är sjavig ser man. Grå skäggstubb, kragen solkig. Håret är tunt och vitt. Han har bleka blå ögon och möter mina. Han säger:
- Och du min gosse kommer också att se det.
Och innan jag - förtörnad - hann svara på det, reste han sig i en smidig rörelse, långt smidigare än hans kropp gav sken av, och slingrade sig av när tåget stannade.

Det är i det oväntade mötet man upptäcker saker, både om sig själv och om andra. I ett land där vi uppfostras att tro att offentliga känsloutbrott är förbjudna, är de här människorna kanske inte alls ovanligare.
För efteråt - kvinnan, den arge mannen, farbrodern - började människor tala med varandra. "Jaha, tänk vad spriten tar olika", eller "han kanske fick parkeringsböter". Mamman på bussen som lugnade sin dotter "han var så lessen förstår du." På tåget - kvinnan med boken säger något till mannen mittemot, jag hör inte vad. Jag vänder mig mot den kontorsklädda kvinnan och säger "sicken vardagsfilosof" och hon ler mot mig, men säger inget.

Möten

Vänner jag inte känner

Man reser tillsammans i flera år men säger aldrig något. Känner ni igen det? Det måste vara en mycket vanlig sak för oss som vardagar tåligt stångar oss in på pendeltåg och tunnelbanevagnar. Och på få andra ställen är våra rutinartade beteenden så märkbara som där. En morgon satt det en vilt främmande kille på min plats. På min plats. Där jag alltid slår mig ner, sveper av mig ryggsäcken med en invand rörelse, placerar in den mellan fötterna och viker upp Metro.
Men inte den här morgonen. För då satt han där och läste Metro. Och han satt kvar när jag klev av, fast jag satte onda ögat på honom. Han borde ha förvandlats till en rykande hög av aska. Nästa morgon var han borta - mina superkrafter fungerade tydligen ändå...

Man skaffar sig märkliga bekantskaper. Jag satt med ett gäng i över ett år, där jag visste namnet på en, men det tog flera månader innan jag klurade ut att där satt även Anders och Lillian. Och då var det inte för att någon presenterade sig, utan han svarade i telefon. Mycket häpet dessutom, eftersom telefonerna brukar vara tysta vid 0540. Och då fick jag veta att han hette Anders...

Det kan ju ha att göra med hur uppmärksam man är, och ibland kan man kanske tangera gränsen för vad som är lämpligt. Jag hade i flera månader sällskap med en kvinna som alltid såg så trött ut, men som en morgon nästan lyste av lycka. Jag tror hon var förälskad, jag hoppas hon var det. Och jag kunde inte hålla tyst, utan var tvungen att säga "vad du ser lycklig ut..."
Det märkliga var att hon vare sig såg förskräckt eller förvånad ut. Hon bara log och sa "visst är jag det", och det räddade den dagen för mig. Och flera dagar till.
Det är klart att det känns lite konstigt när man då träffar på sina medresenärer på andra platser, som på banken eller annan ort. Och man morsar hjärtligt, vilket får familjemedlemmar att nyfiket fråga "vem var det där?" Det känns lite konstigt att svara att man inte har en aning men att han sitter i sista vagnen på knegartåget (som är det inofficiella namnet på första tåget).
Lite kan det bli som den där farsan som träffade sin sons simskolelärarinna på bussen och med hög röst säger "jag kände inte igen dig med kläderna på..."

Men oftast är det bara rutinen, och sen är någon helt plötsligt borta. Det kan vara pension, det kan vara nyrtt jobb, det kan vara flytt - men en morgon kommer inte den där killen skenande i sista minuten längre. Han som vi i stort sett höll dörren åt varje morgon, och som alltid hade öppen rock oavsett väderlek. Han var bara borta, och jag trodde stora Christer skulle tvinga tågvakten att vänta in honom, men vi såg honom aldrig mer.

Toaletter och bajstoaletter...

I senaste LO-tidningen refereras en kommande bok där Kommunals medlemmar berättar historer från verkligheten. Av någon anledning väjer man för att sätta den mest uppenbara rubrik på artikeln som jag någonsin sett, men sånt väjer vi inte för här! Måhända man är lite blyga på LO-tidningen men här är vi vana att gå på toaletter utan dörrar, eller på toaletter utan sittring, eller toaletter som inte städats sedan artonhundratalet ungefär. Och ibland har man skuttat in i en gles skog för att huka ner bakom ett träd, i minusgrader och med en Metro i handen....
Den här sortens dokumentation älskar jag! Den är viktig både för det egna minnet, för självkänslan och inte minst för att tala om att vi finns! Man kan ju hoppas att Kommunalarbetaren puffar rejält för den, och för andra liknande projekt. Ni som inte sett Ett Hederligt Arbete har i såna fall något att se framemot!
Jag kan berätta om finska byggsmeder som satte sig ner i godan ro efter lunchen, höll dörrarna öppna, rökte pipa och cigarill och pratade om älgjakt och hembränning. Eller om han som såg ut att ha gått upp tre kilo efter varje toabesök. I samma takt minskade toapappersförrådet. Mängden historier som kan berättas från en byggarbetsplats är precis oändlig. Det borde också finnas ett rent antropologiskt intresse av att undersöka en av de sista i stort sett totalt manligt dominerade miljöerna. Utse alfahannar, revir, vattenhål och jaktmarker....
De som pysslar med bodstädning är en ytterst eftersatt grupp på byggena. Det är en lågbetald, ofta oseriöst driven verksamhet som alltid involverar nyss hitkomna minoritetsgrupper. Till dem ska vi återkomma, för att inte tala om entreprenörernas ansvar. Tjejerna som städar returnerade bodar och toalettbodar hos t ex Skanska Maskin i Upplands-Väsby har ett arbete som närmast kan handla om katastrofsanering, där både Vicksvaporub och andningsmask är viktiga hjälpmedel. Liksom högtrycksspruta och rengöringsmedel med många trianglar på.
Nu betyder det här inte enbart att byggjobbare är grisigare än andra. Det finns ju trots allt vissa som är det, men mest beror det nog på att det kan vara ett rejält skitigt jobb. Och det är därför man blir lika irriterad varje gång man ser unga killar som åker kollektivt i skitiga töj.
Ni som ser dem kan gärna säga till - jobbar man på större arbetsplatser finns det nästan alltid någon möjlighet att byta om, och finns det inte det ska de ringa facket. De ska inte skita ner bussar och tåg bara för att de ska få sova tio minuter längre.

Jag pendlar en och en halv månad om året....

Att åka kollektivt i rusningstrafik har många likheter med att ligga i bilkö på Essingeleden. Jag är medveten om att det här är ett Stockholmsperspektiv men jag är inte riktigt uppdaterad när det gäller kollektivtrafikåkande i Malmö eller Göteborg, men jag kan inte tänka mig att det är annorlunda där än här. Det är i varje fall inte annorlunda i Tokyo eller London.
Om lite fler kunde se den där likheten med Essingleden skulle säkert pendlandet vara mer drägligt. Vi har ju en hel del avarter - som mannen i övre medelåldern som kliver av tåget/tunnelbanevagnen och stannar tvärt. Folk bakom ramlar i drivor medan mannen ser sig om efter vart han ska gå. Inte ta ett steg till så folkströmmen kan smita förbi, inte. Nej, vi stannar bums.
En annan favorit är kvinnan - företrädesvis kvinnor - som måste tala i mobilen hela tiden, samtidigt som hon ska trassla portfölj, axelremsväska och tre NK-kassar genom spärren. För henne är inget omöjligt - allt går, även om det innebär att man sopar en av kassarna i ansiktet på intet ont anande betongare påväg hem från jobbet. Oförberedd för att han läser travtipset i Aftonbladet, medan han går genom spärren.
Och man undrar ju hur extremt viktiga sms det är frågan om, när man måste skriva ett medan man drar en barnvagn uppför en barnvagnsramp. Nästan lika illa som den där mamman som talade oupphörligen i sin telefon medan tvååriga flickan i barnvagnen under hela vägen till Jakobsberg förtvivlat sökte hennes uppmärksamhet.
Om ni inte sett ett pendeltåg spy ut sin last vid någon av våra vanligaste matatstationer kan jag rekommendera ett besök. Ta med en kamera. Det är en kombination av studentutrusning och renrajd. Gå inte i vägen bara.
Jag åker företrädesvis mycket tidigt. Det är en lugn, tillbakadragen stämning där folk nära nog har bestämda platser och glor mycket irriterat på utsocknes som ovetande tränger sig ner. Man läser tidningen, nickar åt bekanta, några löser korsord. Numer är det jättemånga som lyssnar i plugins - radio, musik, talböcker. Rätt många gosar in sig i ett hörn, puffar ihop jackan och slocknar som om man släckt ett ljus. Jag har sett många som missat sin station genom åren, med gapet öppet. Men det är stillsamt. Mycket varselkläder, byxor med sidfickor och förståndiga skor.
Trafiken är ju inte så tät på morgonen, så emellanåt får man sno sig på om man har ett byte på väg till jobbet. Första pendeltåget kunde gärna få gå tidigare, om man så säger. På mitt tåg, från Kungsängen, börjar förberedelserna redan när vi lämnat Karlberg, som är stationen före. Folk knyter skorna, drar igen fickor, stänger ryggsäckar. Därefter ställer man sig i färdigställning.
De riktiga proffsen vet exakt var de ska stå för att passa in en av trapporna, och dörrarna hinner knappt öppnas innan sprinterloppet börjar. En röris från Sumpan påstår att han gjort sträckan pendeltågsperrongerna - t-banan Ropsten på två minuter blankt, men det tror jag inte på. Men nog har man sett rusningar värdiga amerikanska fotbollsspelare - och då duger det inte att gå där och småsnacka i mobilen och ta upp hela gången....
Överhuvudtaget behöver pendlarens historia skrivas. I våra gratistidningar - som alltså är beroende av lokaltrafiken - finns inga kolumnister som pendlar. Att åka T-banan tre hållplatser räknas inte, tycker jag
Löst räknat tillbringar jag minst en timme per arbetsdag i kollektiva färdmedel. Det blir mer än sex veckor om året - och då vill det till att man gör nåt av den där tiden. Man hinner ju onekligen fundera över saker och ting de där timmarna. Som varför rulltrappan i Spånga aldrig funkar, eller varför stationsklockan där stannat på kvart i sex. Eller varför tvärförbindelserna är så värdelösa. Eller varför det är så många som istället sätter sig i sin bil? Det är ju rätt trevligt att pendla faktiskt


Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet