Jag pendlar en och en halv månad om året....


Att åka kollektivt i rusningstrafik har många likheter med att ligga i bilkö på Essingeleden. Jag är medveten om att det här är ett Stockholmsperspektiv men jag är inte riktigt uppdaterad när det gäller kollektivtrafikåkande i Malmö eller Göteborg, men jag kan inte tänka mig att det är annorlunda där än här. Det är i varje fall inte annorlunda i Tokyo eller London.
Om lite fler kunde se den där likheten med Essingleden skulle säkert pendlandet vara mer drägligt. Vi har ju en hel del avarter - som mannen i övre medelåldern som kliver av tåget/tunnelbanevagnen och stannar tvärt. Folk bakom ramlar i drivor medan mannen ser sig om efter vart han ska gå. Inte ta ett steg till så folkströmmen kan smita förbi, inte. Nej, vi stannar bums.
En annan favorit är kvinnan - företrädesvis kvinnor - som måste tala i mobilen hela tiden, samtidigt som hon ska trassla portfölj, axelremsväska och tre NK-kassar genom spärren. För henne är inget omöjligt - allt går, även om det innebär att man sopar en av kassarna i ansiktet på intet ont anande betongare påväg hem från jobbet. Oförberedd för att han läser travtipset i Aftonbladet, medan han går genom spärren.
Och man undrar ju hur extremt viktiga sms det är frågan om, när man måste skriva ett medan man drar en barnvagn uppför en barnvagnsramp. Nästan lika illa som den där mamman som talade oupphörligen i sin telefon medan tvååriga flickan i barnvagnen under hela vägen till Jakobsberg förtvivlat sökte hennes uppmärksamhet.
Om ni inte sett ett pendeltåg spy ut sin last vid någon av våra vanligaste matatstationer kan jag rekommendera ett besök. Ta med en kamera. Det är en kombination av studentutrusning och renrajd. Gå inte i vägen bara.
Jag åker företrädesvis mycket tidigt. Det är en lugn, tillbakadragen stämning där folk nära nog har bestämda platser och glor mycket irriterat på utsocknes som ovetande tränger sig ner. Man läser tidningen, nickar åt bekanta, några löser korsord. Numer är det jättemånga som lyssnar i plugins - radio, musik, talböcker. Rätt många gosar in sig i ett hörn, puffar ihop jackan och slocknar som om man släckt ett ljus. Jag har sett många som missat sin station genom åren, med gapet öppet. Men det är stillsamt. Mycket varselkläder, byxor med sidfickor och förståndiga skor.
Trafiken är ju inte så tät på morgonen, så emellanåt får man sno sig på om man har ett byte på väg till jobbet. Första pendeltåget kunde gärna få gå tidigare, om man så säger. På mitt tåg, från Kungsängen, börjar förberedelserna redan när vi lämnat Karlberg, som är stationen före. Folk knyter skorna, drar igen fickor, stänger ryggsäckar. Därefter ställer man sig i färdigställning.
De riktiga proffsen vet exakt var de ska stå för att passa in en av trapporna, och dörrarna hinner knappt öppnas innan sprinterloppet börjar. En röris från Sumpan påstår att han gjort sträckan pendeltågsperrongerna - t-banan Ropsten på två minuter blankt, men det tror jag inte på. Men nog har man sett rusningar värdiga amerikanska fotbollsspelare - och då duger det inte att gå där och småsnacka i mobilen och ta upp hela gången....
Överhuvudtaget behöver pendlarens historia skrivas. I våra gratistidningar - som alltså är beroende av lokaltrafiken - finns inga kolumnister som pendlar. Att åka T-banan tre hållplatser räknas inte, tycker jag
Löst räknat tillbringar jag minst en timme per arbetsdag i kollektiva färdmedel. Det blir mer än sex veckor om året - och då vill det till att man gör nåt av den där tiden. Man hinner ju onekligen fundera över saker och ting de där timmarna. Som varför rulltrappan i Spånga aldrig funkar, eller varför stationsklockan där stannat på kvart i sex. Eller varför tvärförbindelserna är så värdelösa. Eller varför det är så många som istället sätter sig i sin bil? Det är ju rätt trevligt att pendla faktiskt


Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet