Viktor blev tjugo...

Den 29 mars 2007 klämdes den 20-årige anläggarlärlingen Viktor Rönnberg mellan två tiotons betongblock vid ett kajbygge i Holmsund utanför Umeå. Han blev liggande i iskallt vatten och avled senare av skadorna.
Förutom att vara ett ovanligt jävligt sätt att dö på måste vi komma ihåg Viktors död. Inte bara han dog på svenska byggen 2007, utan minst elva till. I flera fall pågår förundersökningar om eventuellt ansvar, men många fall har redan kunnat avskrivas. Brott kan ej styrkas.
Betyder det att det inte var någons fel? Att ingen bar skulden? I hela den långa rad av förment kunniga och ambitiösa hantverkare och tjänstemän som la ut kartan för hur de där blocken i Holmsund skulle monteras så var det ingen som tänkte på att en tjugoåring kunde stå på fel ställe?

Jag känner inte till olyckan i Umeå närmre, men jag har sett tillräckligt många olyckor för att veta att riskanalys inte bara innebär att att se vad som troligtvis kan gå snett. Det handlar om att förbipasserande skiter i avspärrningar, att man blir attackerad av måsar när man svävar i manskapskorg uppe i det blå, eller att strömmen bryts i fel läge. Det handlar alltid om att tänka det otänkbara och att inte tillåta sig att göra saker på rutin.
När någon säger "det här har vi gjort hundra gånger" är det helt enkelt dags att vara extra uppmärksam. Vare sig det handlar om att stroppa en last från en åkare, eller om det handlar om att riva taksäkerhet.
Lika mycket handlar det om att vi alla måste vara varandras skyddsombud - det är INTE var och ens ensak om de vill ha hjälm, skyddsglasögon eller livlina, Och vill de inte fatta det har de inte på arbetsplatserna att göra. En tappad rulle najtråd från ett valv tjugo meter upp väger flera kilo när den slår i marken - alltså ska vi minimera risken. På samma vis måste det bli självklart att använda de vardagliga skydd vi har.
Var rädda om varandra på arbetsplatsen - vare sig man kör buss, står i Pressbyrån eller river dokastämp. Det finns inget tufft eller effektivt i att strunta i säkerheten - och väldigt ofta slutar inte tragedierna med just en persons död. Alla runt omkring drabbas - familj, vänner, arbetskamrater. Jag kan lova att det finns anledning till svidande självkritik efter en olycka - vare sig man varit vållande eller inte. Och olyckor kommer att hända även i framtiden - men det vore ju för väl att ändå veta att man gjorde allt som gick för att undvika det.


Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet