Men ta fram kameran då!


Nu sitter jag här igen, med fotografier som måste klistras in i album, och sen ska det skrivas små klatschiga texter till det. Det är lika bra att erkänna - jag är jättedålig på det. Vilket gör att nu - igen - är det ungefär en miljon (nåja...) bilder som ska kategoriseras. Det borde vara en dröm för en systematiseringsfetischist som jag, men icke. Det är bara trist.
Det värsta är att jag inte kommer ihåg när vissa kort är tagna (hej medelåldern!) utan måste rådfråga misslynta barn, som är mycket stötta av att jag inte kommer ihåg när de hade rött hår, eller när de hade tröjan med Spindelmannen. Herregud, det här var inte min grej som förälder..
Dessutom påminns man ju också om hur ens barn bara blir vackrare och vackrare, samtidigt som man kan beskåda sitt eget förfall. Annars är det ju bara avlägsna vänner som blivit äldre när man träffas på Systemet var femte år ungefär.
Jag har inte ens varit road av att fotografera utan levt på mitt minne. Men det blev andra bullar av när jag fick min första mobiltelefon med kamera. Men vad ska jag med den till och blev det dyrare så, var väl ungefär vad jag sa till den tekniskt överlägsne odågan som sålde den. Nå, det blev det inte. Och sen började jag ta kort.
Inte nog med det - jag både laddade över korten till datorn illa kvickt, och katalogiserade minsann. Man ska INTE ha plats för jättemycket bilder - då kommer det att bli samma sak igen, fast man sitter framför datorn och funderar på vad den killen hette, och när och var det var.. Nä, små minneskort is teh shit (som jag lärt mig att det heter!)
Jag började dokumentera mitt eget privata arbetsliv. Och det var jätteroligt. Det vill säga, det mesta var roligt, annat blev man förbannad av att se igen. Och efter omfattande tjat drog jag igång min blogg, där bilderna ligger.
Men jag är inte ensam - det finns mängder med människor som släpat med sig kameran till jobbet under många år. Hos Järfälla kommun finns det mängder med bilder lagrade i Bildbanken, och inte alls bara bilder på godsägare och prosten, utan på bygglag, industribyggnader, gamla hus. Och de flesta bilderna togs nog bara av en stundens ingivelse.
Det är därför det är så viktigt att vi fortsätter fotografera vår vardag - dagliga bekymmer och företeelser som vi tar för naturliga är snart borta - om vi inte har bilder. Det kan vara arbetskamrater, mjölkpaket, tidningar (vem minns Stockholm News idag?)
Det har ju heller knappast varit enklare att fotografera än idag. Idag kan man ju köpa telefoner som har bättre kamera än jag faktiskt ens ägt tidigare i mitt liv (jag har haft nån, av typen Instamatic, som jag tog bilder med, som jag svor över sex år senare när de skulle in i ett album). Jag skulle gärna äga en sån kamera, om det inte vore så att byggmiljön och högteknologiska telefoner inte går så bra ihop. man kan ha telefonen i en strumpa eller plastpåse, för att undvika dammet (vanlig syn på ett bygge). Värre är att rätt många bra telefoner inte alls gillar vare sig kyla eller fukt, och byggnadsarbetaren har vanligen den ena av de två typerna, om inte båda.
Men det kan också vara ett sätt att berätta om försvinnande miljöer. Via vännen Mats Hammarlund har jag fått ett häfte som i bild och ord avhandlar ombyggnaden av Riksdagshuset i början av 1980-talet - en fantastisk berättelse, om inte annat ett bevis på hur man kan använda kameran. Dessutom en berättelse som borde vara tillgänglig för alla via nätet- vi får se hur det blir med den saken. Och visst finns det anledning att begrunda de där bilderna tagna med lådkamera i början av förra seklet, med allvarliga män och kvinnor, uppsträckta framför fotografen.
De ser ju så allvarliga ut därför att slutartiden var så lång - de som försökt flina upp sig på såna gamla bilder ser med rätta helt galna ut. Men om man kikar närmare på bildtexter ser man ju likheter mellan Evald och Börje Andersson - är det bröder månne? Och Karin Lindström kan säkert vara dotter till Nora Lindström på ett annat kort.
Så ta nu kort - på era kontor, i rulltrappan, lunchrestaurangen. Om tio år blir man förvånad över hur mycket man kan minnas med de där vardagsbilderna