Med vem byter städerskan jobb??



I helgens DN kunde vi åter läsa om människor som bytt jobb. Och alltsomoftast handlar det om högutbildade människor som väljer att gå ner i lön, ta i med kroppen och faktiskt producera något verkligt. Jag ska försöka låta bli att vara sarkastisk, men de invändningar Johanna Graf hade i samma sorts ärende för ett par veckor sen, är mycket träffsäkra...

"....då jag läser i morgontidningen om kvinnan som förverkligat sin livsdröm och börjat sy kuddar. Förut var hon chef, nu lever hon ut sin passion och frossar i sammet, korsstygn och sidenband.

Hur fan kan man leva på att sälja kuddar på homeparties??? Varje gång jag läser nånting sådant blir jag lika misstänksam. "Jag hade alltid drömt om att föda upp får på landet/driva islandshästläger/ha ett litet café. Och en vacker dag tänkte jag: varför inte göra slag i saken?"

Jojo. Sedan, på någon rad längre ner i artikeln kommer ofta förklaringen: "Min man, som har mångårig näringslivsvana från den koncern han leder, uppmuntrade mig när jag tvekade: Älskling, jag backar upp dig!"

Ni kan lita på att jag känner folk som skulle kunna tänka sig att sitta i en VD-stol ett tag, klä sig snyggt, slippa ligga på knä, och känna hur maten smakar, utan att käften är full med damm. Och detta utan att i övrigt lägga värderingar på vad man faktiskt gör i styrelserummen. Det jag vet är att man uppenbarligen har en del fritid, som får kosta, och att man reser mycket, som får kosta ännu mer.
Det må vara dem väl unt - jag utgår från att de gör rätt för sina pengar. Men de här personerna väljer sällan att ge sig in i ren produktion; det finns alltid en liten konstnärlig ådra nånstans som ska få utlopp. Den har tjejen i skolköket också, men hon har ingen ekonomisk buffert som livlina för att förverkliga den drömmen. Däremot skulle hon säkert vilja gå ner i tid, som också tas upp i DN. Vem skulle inte det?
Men i vanlig ordning sker en sån betraktelse ur ett väletablerat medelklassperspektiv. Man utgår från de som har möjlighet att välja. De som har dubbla, höga inkomster.
Ensamstående farsor och morsor med flera ungar, heltid och långa resvägar var det ingen som tänkte på. Personligen skulle jag hellre ta kortare arbetstid än högre lön (sug på den, arbetsgivareföreningen) och hinna med mina barn medan de vill umgås med mig. Fortfarande är det så att de som har sämst inkomster är de som jobbar mest, hårdast och är tröttast.
Och precis som förr diskuterar man lösningar som gynnar de som tjänar mest, har mest möjlighet att påverka sin arbetstid, och som orkar med ett rikt fritidsutbud.
I den långa raden är ju möjligheten för välbesuttna människor att få dra av kostnaden för hushållsarbetet ett exempel. Det vill säga man hyr in nån som gör det, så man hinner med sitt privatliv, sina intressen och sina vänner. Inte underlätta för hon som ska städa den där kåken, inte.
Jag är fullt övertygad om att frågan om sextimmars arbetsdag kommer att komma tillbaka. Det mesta tyder tyvärr på att enda sättet att ge tid åt de som verkligen behöver det är via lagar.






Tidigare publicerad som gästblogg hos Du&Jobbet

2 kommentarer:

"De i köket" skulle nog gärna behålla sin arbetstid (som allt för ofta redan är deltid) men ha mer i lön.. Tyvärr får de ofta kämpa för en heltid att klara livhanken på istället :-/ I veckans kommunalarbetaren kan man läsa att medellönen för ett skolmåltidsbiträde i Sverige är hutlöst låga 16900/månad - om man har heltid..

 

Det intressanta är ju att förra regeringen faktiskt genomförde en reform - friåret - där helt vanliga människor faktiskt kunde prova på något nytt. Som inte gillades från borgligt håll och således försvann väldigt fort efter regeringsskiftet.