För de flesta i aktiv ålder verkar medelåldern komma som en överraskning. Helt plöstligt börjar man låta när man sätter sig och reser sig, det knakar på märkliga ställen, det växer hår där man inte vill ha det (och istället blir man av med hår där man vill ha det) och ens barn är helt plötsligt självständiga individer som bestämmer det mesta själv. Och det är bara de mer komiska sidorna av att passera krönet - det finns massor med omskrivningar för det där.
En annan sak är att ens egna föräldrar helt plötsligt blivit gamla. Inte för att 40-talisterna nånsin kommer att erkänna att de blir gamla - men de får trots allt en del åkommor som förr i tiden förknippades med ålderdom.
Jag skulle nu kunna fortsätta i en mycket raljerande ton - jag är rätt duktig på det - och få lite smockor från yngre bekanta som gärna påpekar just det - att de är yngre. Men det är inte för att sörja min förlorade ungdom - herregud, dit vill jag inte igen! - som jag skriver det här.
Det handlar om att få ha en värdig ålderdom - något som är en verklig klassfråga. Jag ser också de här reklamfilmerna med vackra - det kanske heter stiliga när det handlar om 60-plussare - rentierer som med ett glas Muscat i handen ser ut över den franska medelhavskusten, i motljus vid solnedgången. Vitklädda, med allt hår kvar.
Han är inte byggnadsarbetare, och hon har inte jobbat i skolkök. Så mycket kan jag säga.
För folk med kroppsarbete kommer smärtorna senare, är ett känt talesätt. Man gnäller inte medan man jobbar. Man får ont när man blir gammal. Och många kommer inte att jobba in till pensionsdagen. Operationer, sjukdom, sjukfrånvaro och sämre prestationsförmåga kommer att tvinga många att lägga av i förtid.
Naturligtvis är det så att alla inskränkningar och försämringar som skett inom trygghetssystemen kommer att drabba de här människorna värst. Har man jobbat utomhus i femtio år kommer det att sätta sina spår, sanna mina ord. Har man burit tungt varje dag, burit småbarn varje dag, bytt sängkläder varje dag eller ordnat med bäcken varje dag kommer det att sätta sina spår.
Trötta fötter. Komma hem och bara få sätta sig ner och vila. Och veta - för det vet alla - att det kommer inte att bli lättare, utan tvärtom. Man har sett arbetskamrater och släkt och vänner gå genom samma sak - till sist tar ett helt livs kroppsarbete ut sin rätt. Fortfarande under 2000-talet är det inom de tyngsta arbetena man gör minst för att förbättra arbetsmiljön.
Arbetsmiljö handlar inte bara om de där uppenbara bristerna i säkerhet, där nån kan ramla och dö, utan även om att se till att man eliminerar dumma och korkade moment i arbetet. Framförallt måste arbetsgivarna se att det finns en ekonomisk vinst i att kunna behålla trotjänarna länge - särskilt idag när just erfarenhet är en skriande brist inom många yrken.
Inom byggsektorn tappade man hela generationer vid byggkrisen i början av nittiotalet - då blir det ju extra viktigt att ta hand om de som är kvar, vilket byggbranschen är helt sanslöst dålig på.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar