Den gråtande kvinnan

Kvinnan grät. Hon gick emot mig med en kasse i vardera handen och grät högljutt. Tårarna strömmade. Jag blev alldeles bedövad av hennes sorg, stannade upp och tänkte på vad jag skulle göra. Men hennes gråt var oseende - jag hade måst ställa mig i hennes väg för att ha kunnat hindra henne. Hon grät som kvinnorna i flyktinglägren som förlorat sina barn i nån anonym raketattack - och det fanns ingenting jag kunde göra. Inte då, inte nu. Lite förvirrat ville jag ge henne det oätna äpplet jag höll i handen.

Runt om henne strömmade andra resenärer till och från perrongen - alla så där fokuserade som när man inte vill titta på något pinsamt. När man ryter åt ungarna att inte pressa näsorna mot bilrutorna när man - lite för långsamt - passerar det neonklädda kaoset vid en trafikolycka.
Och det fanns ingenting jag kunde göra, innan hon försvann bort mot T-banan.

På bussen. Jag ser en man - i överrock - på en parkering som i raseri slår med en regelstump på en husvägg. Det regnar, regeln är blöt, och för varje ursinnigt slag stänker det över den ljusa rocken. Bussen har stannat vid ett rödljus och vi är många som ser honom attackera väggen. Det blir märken i putsen. Hans ansikte är förvridet, han visar tänderna och slår, och slår, och slår. När han vänder blicken mot oss vrider sig alla huvuden tillbaka som dragna av ett snöre.
Hans ursinne är så starkt att det känns in genom det tunna regnet. Vad är han arg på? Vem är han arg på? Han håller regeln med bägge händer och slår, som med ett brännbollsträ, rätt in i husväggen. Antagligen skriker han också, fast vi hör inte vad.

En äldre man på tåget. Stirrar framför sig och talar högt. Han har ingen handsfree, som jag först trodde. Han talar om livet, om ljuset och om döden. Han talar till sina barn, och efter ett tag förstår vi att barnen är döda. Sedan länge. Han säger "livet är inte vad vi vill, livet är vad det blir". Inte en gång utan flera gånger. Bredvid sitter en kvinna och läser koncentrerat i en bok. Hon vänder inte sida, hon lyssnar men vill inte visa det.
Alla tittar åt andra håll. Till och med på varandra, med små besvärade leenden. Någon ser irriterad ut. Alla utom en kvinna som ser allvarligt på honom. Hon släpper honom inte med blicken. Proper, kontorsklädd, kompakt paraply sticker upp ur en trendig varuhuskasse.
Han är sjavig ser man. Grå skäggstubb, kragen solkig. Håret är tunt och vitt. Han har bleka blå ögon och möter mina. Han säger:
- Och du min gosse kommer också att se det.
Och innan jag - förtörnad - hann svara på det, reste han sig i en smidig rörelse, långt smidigare än hans kropp gav sken av, och slingrade sig av när tåget stannade.

Det är i det oväntade mötet man upptäcker saker, både om sig själv och om andra. I ett land där vi uppfostras att tro att offentliga känsloutbrott är förbjudna, är de här människorna kanske inte alls ovanligare.
För efteråt - kvinnan, den arge mannen, farbrodern - började människor tala med varandra. "Jaha, tänk vad spriten tar olika", eller "han kanske fick parkeringsböter". Mamman på bussen som lugnade sin dotter "han var så lessen förstår du." På tåget - kvinnan med boken säger något till mannen mittemot, jag hör inte vad. Jag vänder mig mot den kontorsklädda kvinnan och säger "sicken vardagsfilosof" och hon ler mot mig, men säger inget.

Möten