Vi har fortfarande långt kvar...


Tvärtemot vad många tror har vi fortfarande rätt långt kvar till riktigt inflytande på våra arbetsplatser I själva verket är det ju så att många av de framsteg vi nått de senaste åren ständigt är ifrågasatta, omtvistade, eller till och med redan avskaffade. Annat ligger i riskzonen.
Det här är uppenbart när vi rest runt till byggjobbare i Stockholm och uppmanat dem att rösta. Vi har ett uppdrag av Byggettan, och det är inte alls självklart kopplat till Det Stora Partiet, som kollegan brukar säga. Trots vår medvind, som också verkar vara mer än bara önsketänkande.
För visst är det så att det här valet hamnar om långt mer än bara de frågor jag driver - tjatar om - på den här bloggen. Likväl som min vardag kommer påverkas av vad som bestäms i Bryssel, kommer också fiskare i Japan eller hirsordlare i Burundi att påverkas. Politiken är global - pengar styrs inte längre bara från ett håll, välstånd skapas inte längre på samma sätt som förr, och kanske är det så att vår modell för att fördela välfärd kan vara en framtidsväg för fler länder.
Hur knäppt det än kan låta sticker ju Den Svenska Modellen i ögonen på folk. Folk som tycker att de borde veta bättre. Ofta beskyller de såna som mig för att vara konservativa eller utan visioner, eftersom jag och rätt många fler med mig tror på ett samhälle som, om man skär ner det till minsta gemensamma nämnare, bygger på solidaritet.
Alldeles för länge har att äga saker gemensamt fått ta en massa stryk, och också ofta kopplats till en diktatorisk kommunism. Medan kapitalismen fått bre ut sig, och också kallats för segraren. Men det kanske inte är så. I själva verket kanske inte Gemensamt Ägande behöver vara vare sig kommunism eller hemskt, och Kapitalism kanske inte alltid måste vara Spekulation och Profit.
EU-valet handlar inte bara om de allra största frågorna, självklart inte. Det är ett sätt att påverka vår egen vardag på ett sätt som vi tror är bra. Och vi behöver kanske inte heller veta precis allt om EU, eller exakt vad partierna tycker om allt. På så vis är all politik också lokal.
Saker som påverkar oss alla går inte att strunta i - klimatet finns det ingen som kan strunta i eller köpa sig fri från. Är det verkligen meningen att vi ska sända ut soldater i världen för att föra andras krig? Eller om varför kvinnor fortfarande tjänar mindre pengar och har mindre att säga till om, både i de europeiska hushållen och i parlamentet -därför kan man göra precis det som Johanna Graf idag skriver - gå och rösta på en kvinna, och rösta rött för både sin egen och andras skull!!! Eller ska vi använda EU för att förbättra villkoren för de som nu riskerar livet i usla båtar för att få komma hit och ta del av smulorna från det Europeiska Smörgåsbordet?

Hur vill jag att mina barn ska få det? Hur vill jag ha det när jag blir gammal? Kommer jag ha råd att bli gammal? Behöver jag ens bli gammal i ett samhälle som lägger mer pengar på att få människor att se unga ut, än på att bekämpa fattigdomen vid vår egen förstukvist ?

EU-valet handlar ju också om det här - och jag är övertygad om att vår ljusnande framtid mår bäst av att Europaparlamentet blir mer rött. Och då menar jag Rött som i demokratisk socialism, inte Rött som i Färgämnen. Unionens överlevnad ligger i att medborgarna får mer att säga till om, och att man känner att de som sitter i parlamentet faktiskt kan uträtta nåt.

Bilden - från ett magiskt arbetsplatsmöte på Skanskas arbetsplats Snöflingan, där Martin Schulz och Marita Ulvskog deltog. Bredvid Marita står en lång man med en bärbar PA i nypan och ser sur ut. Det är jag och jag verkar ha vuxit! Innerligt tack till arbetsledare och lagbasar som tog emot oss där!