Midsommardagen är den nya Långfredagen

Jaha, så hedningarna vann.

Man kanske kan säga så efter att tagit en promenad på orten och mötts av stängda butiker och tysta hem. Enstaka småbarn som leker i parken, halvhjärtat understödda av en bakfull mamma med solglasögon. Några pigga pensionärer som stavgår, hundägare och färdtjänsttaxi.
Numer är det inte så dött ens på Långfredagen.
När jag var liten - för även jag har varit det, mina spydiga yngre läsare - var Långfredagen nästan lika hemsk som julaftons förmiddag. Egentligen hemskare, för på julen vankades det i varje fall klappar och umgänge. På Långfredagen vankades det ingenting, förutom nån av passionerna, och arga präster i radio. På den tiden var inte prästerna så snälla och förlåtande och poppiga, utan de var magra skräckinjagande typer som hotade med HELVETET. Kolla vilken Ingmar Bergman-film som helst, och på Långfredagen kunde de verkligen gå loss.


Överhuvudtaget var religionen mer närvarande på den tiden. I skolan hette skolämnet "Kristendom", där jag för övrigt fick klapp på huvudet för att raskt ha lärt mig lärjungarna utantill. Det är ungefär vad jag kommer ihåg idag också. Och sen fick man se bilder av Helvetet. Det brinnande Gehenna. Underjorden. Där man hamnade om man a) svor, b) stal, c) lustade efter sin nästa (det där var lite krångligt, för jag var inte så gammal på 60-talet, men jag begrep att det hade nåt med Rogers storasyster att göra) och en massa andra saker. Men huvudsaken var att man inte svor.
Alltså gjorde man det.

Och tjugo år senare insåg man att det där helvetet man fruktade på Långfredagen som sjuåring, istället kom att bli extremt närvarande ett antal Midsommardagar. När man i bästa fall vaknade med kläderna på, med en huvudvärk av rent bibliska proportioner (och just där passar det ordet in) och nån sorts skamsen känsla av att ha gjort pinsamheter.


I sommarstugan - ungkarlslyan. tältet, husvagnen - låg en odör som inte var att leka med, och i kylskåpet fanns i stort sett ingenting. För - det hade man svaga minnen av - man hade ju fixat vickning på nattkröken åt hungriga kamrater. Nån sorts omelettröra där man öste ner vad som fanns.
Idag är allt stängt. Om man nån gång har varit tvungen att tvätta sig med ChokladZingo, för att nån idiot välte ut vattendunken, vet man hur efterlängtad en öppen bensinmack kan vara. Men fortfarande ligger det ett lugn över nejderna.
Det kanske var så det skulle vara - att våra förfäders firande av sommarsolståndet kom att besegra de där tjuriga prästerna. För det är ju så att de flesta av vad vi kallar våra traditioner är rätt unga, komna ur en nationalistisk yra på 1800-talet. Vi firar inte samma saker som våra förfäder firade. För att inte tala om det traditionstyngda ätandet (seden att äta sill och färskpotatis är relativt ung och skapades i storstäderna på 1920-talet). Däremot kan man nog slå fast att det hejdlösa festandet på midsommarafton är urgammalt, liksom bakfyllan och tungsinnet.

Så hedningarna vann.





Grillade revbensspjäll, en bra bio och sovmorgon - det är en midsommartradition värd att spinna vidare på!