Privatblogg eller propagandablogg?

Ju längre jag bloggat desto mer har jag vågat ta ut svängarna. Det har ju inte heller skadat att man fått glada tillrop på vägen - är man inte van att skriva tar det sin lilla tid innan det lossnar. Jag är tacksam för både ros och ris, kan jag säga. Förhoppningsvis lossnar det ännu mer.
Men i takt med det har också mitt bloggande förändrats. Jag upptäcker att jag vågar vara mer personlig, och av kommentarerna att döma verkar folk gilla att det inte är Nyheter Från Sovjetunionen längre. Det dyker upp en och annan ny besökare också, vilket får mig att fundera kring bloggandet.
Inte bara jag funderar - för det är tydligen så att ju mer privat man vågar vara, desto mer läsvärd verkar bloggen anses vara. Påstås det. Jag vet inte - vad jag vet är att vi som skriver om politik har en tendens att bara läsa bloggar om sånt. Och ärligt talat - det är rätt trist egentligen.
För även om nu bloggen inte hade det makalösa genomslag i Den Svenska Valrörelsen som de Obamafrälsta drömde om, betyder inte det alls att bloggandet är dött. Men det finns en värld därute där man skriver om barn, om livet, om kärlekssorg, om fritid - om allt det som politiken egentligen handlar om. Jag hittar hela tiden rader av rara, kloka, roliga bloggar, och så småningom kommer de säkert att vara fler i min bloggroll än de som ändå skriver om samma sak. Enda sättet att få vara kvar där är ju att antingen skriva jäääävligt bra, och jag är kräsen, eller för att man är annorlunda, och har något viktigt att säga. Så varför inte våga vara mer personlig?
Det är ju när vi är personliga, eller när vi vågar vara personliga, som vi är mest trovärdiga.

Ibland dyker det ju ändå upp saker som är så dumma eller bra att de förtjänar att nämnas. Som att Arbetsdomstolen - denna oberäkneliga chansmaskin - faktiskt gett Byggnads rätt i lönetvisten med Bemanningsföretagen. Även om det för en lekman verkar som att två killar som spikar på ett tak rimligen bägge är byggnadsarbetare, så tar bolagen chansen att kalla den ene för "inhyrd personal", och ger honom lägre lön än den andre på samma tak. Men nu är det slut med det. Bra där, AD!

Eller att två legohjon i en borgerlig propagandaapparat som kallas för Centrum För Rättvisa,(de undviker noga att tala om vilka de är ) nu driver en process mot Byggnads för att Byggnads återigen följt svensk lagstiftning. De skriver i Svd bland annat: När Henrik Gustavsson nu begär skadestånd i en vanlig svensk domstol får hans fall betydelse för många fler. Alla anställda och företagare i landet har skäl att hoppas på att han får rätt.

De missar i vanlig ordning hela poängen med kollektivavtal - det handlar inte om att se till att villkoren är de allra bästa. Det handlar om att sätta bottennivån. Och utan avtalet är man helt - och jag menar helt, för jag har varit där - utlämnad åt arbetsgivarens godtycke. Det hade inte kostat denne arbetsgivare extra att ha kollektivavtal, men däremot hade grabbarna kunnat lita på att han inte skulle hitta på konstigheter. Vilket han gjorde. Läs Ingemar här!
I själva verket ingår naturligtvis det här i en strategi, där de tysta männen i arbetsgivarföreningen sätter ut skyttarna för att skaka om facket. De tycker att de har rätt till det, och vad den ljusblå statsministern hittar på bryr de sig öga om. De har satsat en ohygglig massa pengar på den här borgerliga regeringen och man kräver avkastning på kapitalet. Och om detta kommer jag fortsätta skriva, personligt eller inte


Bilden - klassisk sovjetisk propaganda. För övrigt är den sortens affischer en ny lukrativ affärsidé.