Sista funderingen

Klok fråga från kompis:

Kan någon förklara varför det är ok att ge miljarder till banker men inte till SAAB?

Det kan man fråga sig

Tulpaner. Och en lektion i ekonomi

Är det konstigt att ensam man köper tulpaner i sin alldeles utmärkta Coopbutik? Man kunde tro det efter att ha sett reaktionerna bland grannarna i kön - det var allt från uppskattande leenden från några (aha, han köper blommor till nån), lite tveksamma leenden (han köper blommor till nån men hur romantiskt är inplastade industritulpaner??), nollställda män som tittade in i väggen (en karl - och han köper TULPANER), till nollställda kvinnor som också tittade in i väggen (han köper blommor - vad har han hittat på då....)

Nå, jag köper blommor till hemmet emellanåt för att det är trevligt. Och jag har levande blommor hemma som mot alla odds överlevt i snart åtta år, och de ska jag hålla vid liv om det så betyder att jag måste köpa nya när de gamla dött, och sen ljuga om att det är samma blommor.

Men tulpaner är intressanta, och de där är inte rosa, utan mer åt det vinröda hållet fast belysningen tufsar till dem. I ekonomiska historien kan man lära sig hur tulpaner på 1600-talet gav upphov till en riktig finansbubbla, och inte har världen lärt sig nåt av det...

En ny sorts kapitalism. Om girighet

Nu ska vi si här. I en tidigare post raljerade jag lite över de ivriga nyliberala missionärerna, och sen dess har det bara blivit bättre... Kongressen sa nej, i Europa pumpar stater och banker in rent makalösa summor för att hålla systemen vid liv. Och - viktigt - jakten på syndabockar har börjat. Den riktigt stora kapplöpningen om vem som kan skylla ifrån sig mest kommer vi att få se lite senare, när årsredovisningarna börjar ramla ner. Då kommer man hänga lite folk på mellannivå, men det skulle förvåna mig storligen om vi fick en ny Krügertragedi....
Under tiden har man börjat debattera moralen hos kapitalisterna.
För mig, autodidakt på området, är det en märklig debatt, men den ses ju bättre om man drar den i ljuset av den beryktade nyliberalismen (som jag skrev om här).
För mig och väldigt många andra, funkar det så här:
1. Kapitalism strävar alltid efter monopol. Den som gör affärer och som påstår att han inte skulle uppskatta om alla närliggande konkurrenter ramlade ner i ett hål i marken ljuger så det skvalar om det. Inte så att man önskar livet ur konkurrenterna, fast detta händer naturligtvis också. Monopolställning är bra och bekvämt. Det är alltid lika kul att höra entreprenörer väsa mellan tänderna att de uppskattar medtävlare....
2. Man gör affärer för att tjäna på det. Den som gör affärer och tjänar på det är en del av kapitalismen. Vad är svårt med det? Man gör inte affärer för att det är spännande, roligt eller för att bidra till samhällets utveckling. Man gör det för att tjäna pengar.
3. Man har inga problem med att tjäna mycket pengar. Man är inte en person med dålig moral för att man tar chansen att tjäna mycket pengar. Påstår man det kan man ju fundera på hur det är med kunskaperna i nationalekonomi. Jag tror inte ens att girighet är en särskilt dålig drivkraft om man vill tjäna pengar. Tvärtom.
4. Man tycker inte synd om konkurrenter som det går åt helvete för. Se punkt 1. Man kan tycka synd om dem för att de är människor men blanda inte ihop kapitalism med sånt.
5. Kapitalism kan inte delas upp i "god" eller "ond". Det är som att tala om "god" eller "ond" sol eller vind. Den finns där. Reglerar man den inte kommer den att löpa amok. Hur den vill. Det kan gå jättebra vilket en del tror. detta skulle då vara till gagn för kollektivet. Detta återstår dock att bevisa. Eller så går det åt helvete, vilket är bevisat med besked.

Vad är svårt med detta? Vi har ju facit i hand - på de ställen där man släppt marknadskrafterna helt fria har det medfört ohyggligt lidande (Latinamerika, fd Sovjetunionen). Folk har svultit, plågats, lidit och dött och dödats. I ett flertal fall, som med den s k Chicagoskolan, har de ekonomiska strategerna varit mycket medvetna om detta lidande, men samtidigt förklarat att "den sortens uppoffringar måste göras." Det har nämligen aldrig varit ett problem för nyliberalerna att se sina idéer genomförda genom mord och tortyr.
I USA har man ytterligt hårdhänt fått känna hur avregleringar och fria marknadskrafter fungerar. I början av nittonhundratalet höll storkapitalismen på att provocera fram arbetarrevolter, under depressionen visade man vad man gick för på riktigt, när t ex trettioåtta banker föll samman i Mellanvästern på en månad, och spararna förlorade ALLT. Den sortens minnen sitter djupt i folksjälen, vare sig man är republikan eller demokrat. Man litar helt enkelt inte på storfinansen.
Det vi ser är ingen kris för kapitalismen. Det är bara att inse att det är så här den fungerar. Eller inte fungerar.



Bilden föreställer Augusto Pinochet, som entusiastiskt tillämpade nyliberalismen...

Om nyliberalism. Vår tids pingströrelse

Man gör det lätt för sig om man förspråkar nyliberalism. Då kan man nämligen alltid hävda att motståndaren är okunnig och inte vet vad han talar om. I dessa de yttersta dagarna när börsen i USA halkat på sniskan blir det följaktligen viktigare än någonsin att tala om att det vi ser där är INTE nyliberalism. Fast vad det är vi ser är det fpå som violl tala om.
Detta är så essentiellt att man nästan måste säga det igen. De nyliberala förespråkarna hävdar med bestämdhet (kolla in blogglänkar här, och här och här) att detta inte är nyliberalism.
I varje fall är det inte tillräckligt av det; för då skulle det aldrig ha blitt så här
Det är i varje fall nån sorts huggsexa där den republikanska regimen ber om att få ladda in så många miljarder att det ska bli ett nöje att skriva det med nollor.
700 000 000 000 dollar. Ta det gånger aktuell kurs så blir det ännu overkligare. Och denna summa ber finansministern om att få fördela efter eget skön. En rimlig gissning är att en väldig massa rika människor i slutänden kommer att bli ännu rikare (precis som med bankkrisen i Sverige) och att historien kommer upprepa sig igen. Och igen.

Jag är tveksam till om den föreslagna miljardhjälpen kommer att gå vägen i kongressen, fast det verkar jag vara ensam om. Lite för många kongressledamöter ska slåss för sitt omval under hösten och jag tror inte de vill reta upp sina väljare genom att ge pengar till de som orsakat krisen.
Till detta kommer då de som förespråkar en ny sorts kapitalism. En snäll sort. Om jag ska referera till vad jag läst om den - av både förespråkare och kritiker - så förutsätter den nåt slags slutet system, där alla ska respektera alla spelregler, därför att det ska ligga nån sorts vinst för alla i att respektera spelreglerna.
Om man nu skulle ifrågasätta detta är man följaktligen en kättare i den nyliberala kyrkan. Det finns nämligen en hel massa invändningar mot denna nyliberalism, i varje fall i den form som den formats av några som kallar sig Chicagoskolan. Och viktigare än så - den har aldrig någonsin kunnat få existera i fred, frodas och sprida glädje någonstans.

Det är nämligen så att när en ekonomi kraschar så beror det aldrig på att den är nyliberal. Näpp, den var istället för reglerad. Såpass. Den hade för många regler för att få kallas nyliberal. Strängt taget måste man kanske gå tillbaka tusen år för att hitta en tillräckligt avreglerad marknad för att den ska kunna inpassas under det nyliberala parasollet, men det ska man inte heller ge sig på.
Den nyliberala ekonomin ska nämligen få sköta sig helt själv. Inga regler annat än de som aktörerna själva kommer överens om. Ingen utomstående ska kunna ha synpunkter. Vill man ha det får man själv bli en aktör. Annars inte.
På denna nyliberala marknad ska då en helsikes massa pengar flyta omkring. Det ska bara finnas privata aktörer, det är bara efterfrågan och utbud som ska styra, och i stort sett allt utom kanske försvaret ska vara privat (fast med Blackwater i tankarna kan ju det också läggas ut på entreprenad). Och sedan ska allt detta rulla på i en aldrig sinande karusell av fakturor och välstånd som sipprar ner genom folklagren.
Det där sipprandet är viktigt har jag lärt mig. Det måste finnas en möjlighet för Fattige Frasse att bli rik, även om han bor på en soptipp. Men han får bara skapa välstånd om han för det för sig själv. Skulle han - hemska tanke - gå ihop med några andra soptippsbor och kanske kräva något, så är han genast ett HOT mot den nyliberala idéen.
Det kanske till och med är så att OM det skulle finnas fackföreningar så är det inte nyliberalt. Då kan man alltid peka finger och säga, det där var inte TILLRÄCKLIGT nyliberalt....

Nu ska vi se här - skulle vi acceptera att kommunister skulle säga att anledningen till att Sovjet misslyckades var att det inte var TILLRÄCKLIGT kommunistiskt? Och att det därigenom skulle frikänna kommunismen från de brott som begåtts i dess namn? Eller nazismen?

Faktum är att en driva av dessa nyliberala idéer använts hos olika mer eller mindre repressiva stater. Några i mycket stor omfattning dessutom. Och ingenstans har man lyckats. Istället har man fått enorma folkliga protester mot sig, och raskt slagit tillbaka, med mängder av försvunna och mördade i sina spår. Men gudarna ska veta att det inte var nyliberalism den gången. Eller i varje fall var det inte tillräckligt av den varan.
Självklart är den amerikanska finanskrisen ett fiasko för de som efterfrågar avregleringar. Och vad trodde man? Jag vet inte, men girighet lär nog vara en av de absolut främsta orsakerna till elände i världen, och vad är det vi sett om inte just girighet???

Att såga av grenen man sitter på. Om EU-valet och Lavaldomen

I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....

Men vad trodde man? Om privat vård

TV4 visar ikväll i KallaFakta hur vårdkoncernen Attendo Care både flyttar pengar till skatteparadis och hur de genom "effektiv hantering" skapar vinster i äldrevården. Och de är inte ensamma - vården har blivit en ny tummelplats för riskkapitalister som ser sjuka och gamla som profitabla.
Till deras försvar ska man säga att de aldrig hymlat med det. Det är de som politiskt genomdrivit denna reformerade vård som inte talat sanning. Företagen har aldrig stuckit under stol med att de är i nischen föär att tjäna pengar - de är aktiebolag, de är av lagen tvingade att tjäna pengar. De är dessutom i en win-win-situation - det öär inte särskilt svårt att under avtalets gång kunna få kostnadstäckande bidrag från politiker, eftersom politiker är fullständigt livrädda för att så småningom annars kanske vara tvungna att möta kritiska väljare.
Men det verkar ju också som åtskilliga företrädare för borgerligheten har en alldeles för naiv bild av hur kapitalism fungerar. Vill man ha ytterligare insikt om hur det fungerar kan man gärna ta och läsa slumpvist från den läsardebatt som också finns hos TV4. Man kan nog säga att vårdkoncernerna kommer att behöva hyra in PR-byråer för att bättra på sitt rykte.
Och det kommer de säkert att göra också. Det är nämligen avsevärt billigare än att faktiskt åtgärda vård eller villkor för de anställda.
Den andra delen är att de här vårdbjässarna också effektivt tar död på den småföretagsamhet som kunde ha frodats. Om detta skriver Per Westberg bra. Jag har själv tjatat om det i ett antal poster - och ingen skam ska falla på de som väljer att sälja sina andelar i vårdcentraler, som väljer att lägga ner sina små omsorgskooperativ, för de kan inte på något vis konkurrera med de bud som vårdkoncernerna lägger.
I bästa fall kan de sedan få en del av de skärvor som faller från Caremas bord, men till ett pris som passar Carema. Att i det läget dessutom hävda att vårdpersonalens löner skulle öka med den större konkurrens på marknaden är ju rent befängt. Vilken konkurrens? Man ska ha klart för sig att det inom den privata vårdsektorn inte alls ses med blida ögon om de offentliganställda syrrorna skulle få rejäla lönelyft.

Att vara garanterad högre lön. Om svensk kapitalism

När man suttit i löneförhandlingar med chefen - jodå, det förekommer rätt ofta även i byggbranschen - är det inte sällan man känner sig rätt liten och okunnig. Man glor på sina ärriga nävar och funderar på om man vågar yrka på en krona till, eller om man ska acceptera "hans sista bud".... Och efteråt brukar man alltid vara rätt häpen över hur lätt det gick, och ångra just att man inte klämde till med ett par ören till.
Lika ofta förekommer det att man sitter med en sammanbiten chef som meddelar att det kan bli lite kärvt ett tag framåt, eftersom man hamnat i tvist med kunden och inte får sista lyftet (lyft = periodiskt utbetalning av överenskommen summa). Och man vet att chefen kommer att vara den som tar första smällen själv - dvs om han är seriös, motsatsen är också friskt förekommande - och att det är dags att se sig om efter andra bodar att sitta i, innan det drabbar en själv.
Marginalerna är inte stora hos de småföretagare som befolkar branschen, och jag har svårt att tro att det skulle finnas nån större förståelse för de enorma bonusprogram som varit frekventa hos olika storföretag. De har dessutom nu i en undersökning beställd av Svt:s Agenda visat sig vara kort sagt värdelösa. Inte nånstans kan man finna någon koppling mellan bonusprogram och företagets långsiktiga vinst.
Är det nån som är förvånad?
Tvärtom är det väl så att det omtalade entreprenörskap som skapar välstånd rätt ofta får stryka på foten för ett kortsiktigt vinstintresse. Om nu nån skulle vara förvånad över det. I själva verket ligger det ju inbyggt i systemet - på samma vis som man inte kan anklaga enstaka vårdentreprenörer för girighet om de efter flera års slitgöra faktiskt säljer av sin verksamhet till en vårdkoncern och drar sig tillbaka till Medelhavet (eller vart de nu tar vägen; jag vet inte).
Men frågan är om det är bra för landet?
Jag måste säga att jag är tveksam - idag talar ingen om maktkoncentration men det är färre som bestämmer över svenska företag idag än någonsin, och det betyder att de också har ett enormt inflytande på Sveriges framtid. Det är inte utan att man saknar de där gamla kapitalisterna som verkade, stannade och dog i Sverige.
I den sevärda TV-serien om imperiet Wallenberg var Peter Wallenberg på hugget mot de girigas diktatur, även om han själv knappast kan anses vara nån bleksiktig liberal. Man ska göra sig förtjänt av sin lön, var ett uttryck han använde. Även inom Wallenbergsfären har man kritiserats för höga ersättningsnivåer, men skillnaden lär ju ändå vara att om det inte var bra för företaget så blidde det inga pengar.
Den demoniske Stefan Fölster hade tidigare i år mage att ha synpunkter på låglönesatsningarna, men var mycket undanglidande när det gällde hysteriska arvoden och bonusar. Det var ju, som han sa, en fråga för styrelserna, och knappast något han som som SAF-dräng skulle yttra sig om. Istället fick han det att låta som en icke-fråga.
Men i ett samhälle som uppenbarligen ska förlita sig på enskilda företag för att säkra vår framtid är det inte alls en fråga enbart för styrelser. Istället ska man verkligen fråga sig - är de värda sina pengar? Och vems fel är det när det blir fel?
I det perspektivet börjar man onekligen fundera på de som sitter på fackliga mandat i olika bolagsstyrelser - vad har de för uppgifter, och hur mycket styrs de av att de också har saftiga ersättningar? Jag blir mer och mer bekymrad över att de kanske kommit att sitta som nån slags gisslan, där de egna ersättningarna blir skäl nog för att se längre. För uppenbarligen gör inte VD-arna det.
Efter att ha kikat litegrann på den senaste Skandiarättegången måste man ju fråga med Leif Lewin: Det är mycket konstigt att ingen har ett ansvar när så mycket gått fel.... Men pengar ska de ha!