En ny sorts kapitalism. Om girighet

Nu ska vi si här. I en tidigare post raljerade jag lite över de ivriga nyliberala missionärerna, och sen dess har det bara blivit bättre... Kongressen sa nej, i Europa pumpar stater och banker in rent makalösa summor för att hålla systemen vid liv. Och - viktigt - jakten på syndabockar har börjat. Den riktigt stora kapplöpningen om vem som kan skylla ifrån sig mest kommer vi att få se lite senare, när årsredovisningarna börjar ramla ner. Då kommer man hänga lite folk på mellannivå, men det skulle förvåna mig storligen om vi fick en ny Krügertragedi....
Under tiden har man börjat debattera moralen hos kapitalisterna.
För mig, autodidakt på området, är det en märklig debatt, men den ses ju bättre om man drar den i ljuset av den beryktade nyliberalismen (som jag skrev om här).
För mig och väldigt många andra, funkar det så här:
1. Kapitalism strävar alltid efter monopol. Den som gör affärer och som påstår att han inte skulle uppskatta om alla närliggande konkurrenter ramlade ner i ett hål i marken ljuger så det skvalar om det. Inte så att man önskar livet ur konkurrenterna, fast detta händer naturligtvis också. Monopolställning är bra och bekvämt. Det är alltid lika kul att höra entreprenörer väsa mellan tänderna att de uppskattar medtävlare....
2. Man gör affärer för att tjäna på det. Den som gör affärer och tjänar på det är en del av kapitalismen. Vad är svårt med det? Man gör inte affärer för att det är spännande, roligt eller för att bidra till samhällets utveckling. Man gör det för att tjäna pengar.
3. Man har inga problem med att tjäna mycket pengar. Man är inte en person med dålig moral för att man tar chansen att tjäna mycket pengar. Påstår man det kan man ju fundera på hur det är med kunskaperna i nationalekonomi. Jag tror inte ens att girighet är en särskilt dålig drivkraft om man vill tjäna pengar. Tvärtom.
4. Man tycker inte synd om konkurrenter som det går åt helvete för. Se punkt 1. Man kan tycka synd om dem för att de är människor men blanda inte ihop kapitalism med sånt.
5. Kapitalism kan inte delas upp i "god" eller "ond". Det är som att tala om "god" eller "ond" sol eller vind. Den finns där. Reglerar man den inte kommer den att löpa amok. Hur den vill. Det kan gå jättebra vilket en del tror. detta skulle då vara till gagn för kollektivet. Detta återstår dock att bevisa. Eller så går det åt helvete, vilket är bevisat med besked.

Vad är svårt med detta? Vi har ju facit i hand - på de ställen där man släppt marknadskrafterna helt fria har det medfört ohyggligt lidande (Latinamerika, fd Sovjetunionen). Folk har svultit, plågats, lidit och dött och dödats. I ett flertal fall, som med den s k Chicagoskolan, har de ekonomiska strategerna varit mycket medvetna om detta lidande, men samtidigt förklarat att "den sortens uppoffringar måste göras." Det har nämligen aldrig varit ett problem för nyliberalerna att se sina idéer genomförda genom mord och tortyr.
I USA har man ytterligt hårdhänt fått känna hur avregleringar och fria marknadskrafter fungerar. I början av nittonhundratalet höll storkapitalismen på att provocera fram arbetarrevolter, under depressionen visade man vad man gick för på riktigt, när t ex trettioåtta banker föll samman i Mellanvästern på en månad, och spararna förlorade ALLT. Den sortens minnen sitter djupt i folksjälen, vare sig man är republikan eller demokrat. Man litar helt enkelt inte på storfinansen.
Det vi ser är ingen kris för kapitalismen. Det är bara att inse att det är så här den fungerar. Eller inte fungerar.



Bilden föreställer Augusto Pinochet, som entusiastiskt tillämpade nyliberalismen...