Vi måste tala om Burma. Om världens glömska


Under ett par månader kom situationen i Burma att hamna högt upp på löpsedlarna. Orsaken till det var den enorma naturkatastrof som drabbade landet, översvämningar, flodvågor och obegripligt många döda. Till detta kom en stenhård och totalt avhumaniserad militärdiktatur, som inte alls står knäppgökarna i Nordkorea efter.
Och sen blev det tyst. Igen.
Situationen i Burma, som inte alls är ett så enhetligt land som man kanske kan tro, har inte alls förbättrats - tvärtom kan man läsa sig till att omvärldens valhänta hjälpförsök i vanlig ordning drunknar i administration och korruption. Oppositionen hålls i rumsarrest och det slitsamma livet ges inte längre någon uppmärksamhet. Eftersom det inte finns fler bilder på döda barn som flyter i floderna, eller av arga munkar som demonstrerar
I västra Burma ligger Chinland, en provins som är den kanske hårdast bevakade av regionerna i Burma. Och samtidigt en region där ett fortsatt opinionsarbete och informellt bistånd kan genomföras tack vare eldsjälar. Sådana som finns i Chinland Development & Research Society,CDRS.
CDRS arbetar med att mycket konkret förbättra livsvillkoren för befolkningen i Chinland - precis som vanligt är det vatten och bröd som skänker en smula tillit i fattiga länder. Aung San Suu Ky sitter fortfarande i husarrest trots mångåriga löften från Väst om att tvinga juntan att släppa henne. Man kan ju ana sig till att billig arbetskraft och stora naturtillgångar är komponenter som får världens ledare att bita ihop, inför en stum och nonchalant militärregim som verkar totalt känslokall inför befolkningens lidande.
Det är då enskilda människors agerande gör skillnad.