Nu blir det personligt. Jag har ont. Inte extremt, som vid ett benbrott eller liknande, utan mer som tandvärk. En molande känsla som emellanåt hugger till så man spärrar upp ögonen och påminner sig själv om att inte göra just den rörelsen.
Det har fått mig att vara hemma ett par dagar. Det känns inte bra - jag brottas som väldigt många andra med en ansvarskänsla för jobbet som egentligen går utanpå vad jag har betalt för, men också en oro för att resten av grabbarna ska få slita arslet av sig. Nånstans finns också den där hopplösa upplevelsen av att tro att man är oumbärlig, dvs jag har svårt att tro att nån annan klarar mitt jobb.
Just det där sista är naturligtvis vansinnigt - det här är inte rymdforskning, utan mycket vanliga sysslor som i stort sett vem som helst med lite vana kan ta över. Men känslan finns ändå där.
Jag är inte sjuk så ofta. Det kan gå flera år mellan gångerna, och även jag har en förmåga att betrakta "ont" som nåt mindre sjukdomsvärt än "förkyld". Lite smärta ska man kunna jobba med - det är en vanlig åsikt i vår bransch, och vi kan alla berätta om folk som jobbat närapå amputerade. Många har också jobbat när de egentligen borde vara hemma och ta igen sig. Jag också.
Men jobbet sitter där, som en reflex. Man går till jobbet helt enkelt, och det är mer hedervärt att gå dit, jobba en stund och därefter gå hem, än att ringa på morgonen, låta ömklig och stanna hemma. Anses det. Just i de gäng där jag jobbat har man trummat in detta - lite ont har ingen dött av. Att det sedan är helt knäppt är en helt annan sak, men det finns massor med grejor i mitt yrke som knäppa.
Visste ni att det är 7 av1000 byggnadsarbetare som klarar av att jobba heltid in till pensionsdagen? De som klarar av att jobba några år till är så få att de borde uppmärksammas i pressen. Och att gå full tid i de tyngsta yrkesdelarna är en omöjlighet?
Jag har fått en låsning i nacken, som strålar ner mot vänster axel. Jag kände när det brände till, och sen gick jag, dum och envis och drog på det i en vecka tills det verkligen låste sig, och jag inte ens kunde kamma håret utan att axeln gjorde ont. Läkaren på vårdcentralen lyssnade på min egen diagnos utan större intresse, klämde lite ovarsamt på trapezius och konstaterade att det var en överansträngning Dessutom behövde jag gå ner i vikt. Det sista bjöd han på, utan att vare sig fråga vad jag vägde eller om jag tränade. Men smärtstillande behövde jag alltså inte annat än receptfria grejor, och sen kunde jag vara hemma ett par dar tills det släppte.
Tack för det.
Jag är inte helt obevandrad i anatomi, och kunde hyfsat tala om vad som var problemet, men det var rätt ointressant för denna läkare. För femtioelfte gången.
Naprapaten (tack och LOV att ni finns!) instämde i min diagnos. Där fick jag en genomkörare som hette duga, det manipulerades och masserades och stretchades, och jo, den värsta smärtan har försvunnit. Problemet är att jag genom att vänta för länge dragit på mig en radda smärre felställningar som behöver justeras, och det betyder att det kommer fortsätta göra ont. Det räcker med att jag i sömnen rullar över på fel sida för att sätta igång smärtreceptorerna. Och detta är jag inte van vid.
Jag ska inte heller skylla allt på jobbet. Åratal av fåfäng träning på elitnivå eller nära den, är inte heller nyttigt. Gud vet vad för bekymmer man dragit på sig. Nånstans i bakhuvudet har jag läkarens varnande ord "artros" men då vill jag inte vara med längre. Man kan ju fundera på hur många fd fotbolls- ishockey, eller andra idrottsveteraner som skaffar sig evigt besvär med sina elitsatsningar...
Sen kan det ju vara en befrielse att få vara hemma en stund. Läsa ikapp, sova, laga långkok, hinna se filmer... Men efter en stund blir det också tråkigt - jag lessnar och den icke avtagande värken gör mig grinigare än vanligt (vilket dumma debattörer på nätet fått erfara!). Jag är social, jag har ett stort rörelsebehov och jag blir frustrerad av att sitta eller ligga still för långa perioder.
Jag längtar tillbaka till jobbet!!!!
Bilden illustrerar rätt väl var det gör värst ont, på vänster sida.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar