Lasse och Marie. Om kvinnofällan

Lasse och Marie träffades för 28 år sen - bägge studerade på universitetet Hon blev gravid och avbröt studierna; det gjorde man på den tiden. Lasse pluggade vidare. Slet som ett djur med vid-sidan-jobb och studier, praktik och traineeprogram. De köpte en bostadsrätt ihop - det var samma bostadsbrist då som nu i Stockholm - men när nästa barn kom tog de ett familjerådslag, djupandades och belånade sig mycket mer än vinsten från lägenhetsförsäljningen medgav, och köpte ett radhus i Täby.
Lasse jobbade på, fick karriärplatser i koncern, reste mycket, men hann ändå vara en bra pappa och kompis när han var ledig. Marie var ju hemma och skötte marktjänsten, och även hon stretade på med lite småjobb för att ha lite egna pengar - deltid i reception, boutique, lite översättnings- och skrivjobb. Fast Maries morsa - kvar i söderförorten - tjatade länge om att hon borde se om sitt hus, om något skulle hända....
Det där irriterade Marie, men också Lasse. Trodde inte hans svärmor, som han egentligen tyckte rätt bra om att han skulle kunna ta hand om sin familj? Bara för att hon blev ensamstående tidigt med småbarn och en förlupen karl?
Nå, åren gick och i vintras - efter tjugoåtta år - meddelar Lasse att han träffat en ny kvinna, att han vill skiljas, och att han ska sälja huset. Fort. Och Maries värld rasar samman. Barnen är stora - hon är inte mormor än men det dröjer väl inte så länge - och hon är strax femtio. Jobbar fortfarande extra i den lilla boutiquen inne i stan som hennes väninna äger. Ungefär 22 timmar i veckan...

Låt mig säga att jag inte alls anklagar Lasse - man ska följas sitt hjärta, och den nya kvinnan - tjänsteman i samma koncern som han själv - är definitivt ingen lycksökare. han ska också ha heder av att han inte smusslade med det hela - han var rak och ärlig mot Marie, som man ska vara mot sin allra bästa vän. Han drog inte ut på det, och det fanns ingen direkt fog för Maries höjda röst och gråt, annat än att det faktiskt var SLUT!
Och nog tyckte hon innerst inne att det kanske var rätt - den där glöden hade trots allt falnat, Lasse var inte alls lika mån om att hålla sig i form längre, och dessutom hade han skaffat sig en del oroande ovanor som Marie inte hade speciell förståelse för...
Ända tills hon ställdes inför uppgiften att skaffa sig ett eget liv - för även om hon fick rätt hyfsat betalt för deras gemensamma radhus, som Lasse sålde av för att kunan flytta till stan med den nya kvinnan, upptäckte hon att de där pengarna inte räckte till särskilt mycket. Vare sig i Täby eller i stan.
Kvinnan på banken log inte medlidsamt, men uppriktigt sorgset när de såg över hur ekonomin skulle se ut. Även om det fanns en del sparade pengar - Lasse hade naturligtvis sett till att pensionspara åt henne - så hade det mesta ändå satsats på döttrarna "så att de har nåt att starta med". Det fanns inget större kapital i annan form heller. Inget sommarhus, ingen båt - de hade haft ett hus, och de hade seglat några år, men det var sedan länge sålt. Semestra kunde man göra på annat sätt - både Lasse och Marie hade alltid gillat att resa, och det hade man gjort också. Mycket.
Alltså - nu står Marie här. Snart femtio, utflugna barn, utan egentlig utbildning och med rätt kass arbetslivserfarenhet, och ska klara sig själv. Och som kvinnan på banken sagt, fortfarande utan medlidande men sorgset; det kanske blir lite tufft.
Men som Marie själv säger - jobb finns det alltid. Just nu jobbar hon på en bricklunch, och drar in egna pengar. Bor gör hon i en liten, liten lägenhet i Solna. Där har en av hennes svärsöner hjälpt henne renovera, och det är så fint, så fint. Dit kommer de båda döttrarna när de hinner, både den arga som skäller ut sin stackars pappa och den snälla, och de dricker thé och pratar och skrattar. Lasse har inte varit där, fast han har ringt en gång - mest för att höra om det verkligen var så tungt som den lilla arga påstod att det var...
Nå, hur ser Maries framtid ut då? De dryga tjugo år hon har kvar tills hon ska bli pensionär? Hinner hon jobba ihop en snygg slant att kunna leva på?
Inte mycket. Och det vet hon. Hon säger själv att det bästa för henne är att träffa en karl som kan försörja henne igen, vilket också är vad hennes numer rätt gamla mamma också säger. Eller att slänga sig framför tåget när hon fyller 67. Att bli sina barn till last är inte aktuellt.
Vare sig Marie eller Lasse hade en tanke på vad livet egentligen innebär när hon slutade plugga för att sköta barn och hem. Ekonomiskt sett hade hon klarat sig bäst om Lasse dött av hjärtattack i jobbet (det var nära ett par gånger) men ingen av dem kunde förutse att hon skulle stå så helt barskrapad. Eller att hon så dramatiskt skulle behöva ändra sina levnadsförhållanden eller vanor. Några fler utlandsresor blir det nog inte den närmsta tiden, som hon själv säger.
Kvinnofällan finns. Den representeras idag av de som förespråkar ett vårdnadsbidrag eller som säger nej till att även pappan ska ta ut föräldraledighet. Den finns också hos de som vill att kommunal barnomsorg ska monteras ner, eller göras svårtillgänglig.
Det kan vara bra att tänka på Lasse och Marie nån gång, och att livet inte sällan tar mycket oväntade vägar.