Som ett brev på posten kom då regeringens reaktion på att dödstalen nått oroväckande tal under året. För att inte tala om arbetsplatsolyckorna, som ökar dramatiskt. Men istället för se ett samband mellan att den borgerliga regeringen 2006 raskt ströp anslagen för skyddsarbete, ser nu den högste ansvarige, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i SvD ytterligare ett tillfälle att få skälla på byggjobbare, som om vi var de enda som dog på jobbet. Han kallar det Tarzanmentalitet, och får det att låta som det var bättre för.
Tro mig, det var det inte. Alla vi som jobbat i byggsektorn under en längre tid kan berätta om horribla missar, olyckor och nära-döden-upplevelser. Och det har mycket lite att göra med vår mentalitet. Den är bevärande nog emellanåt i varje fall, men det är beklagligt att Littorin skjuter sig i foten på det här viset. I själva verket beror ett flertal dödsolyckor på felkalkyler, materialfel eller stress - saker som vi som arbetstagare kan påverka mycket lite
I den nya generationen byggjobbare är säkerhetsmedvetandet mycket högt och det är bedrövligt att regeringen inte satsar på att bidra till utbildningen av skyddsombud. Det är nämligen en åldrande och krympande grupp men i Littorins Sverige ska alltså facket svara för deras utbildning - som om arbetsmiljön bara är en fråga för facket.
Den lokala kunskapen är avsvärt bättre om olycksriskerna i det kort aloppet, men det behövs också hårdare lagstiftning, högre straff och klara regler om ansvaret för att komma till rätta med det här. Att skjuta över det här på arbetstagaren är ren feghet och gör mig så förbannad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och det värsta är att vi VISSTE att detta skulle hända, och vi SA det också - det kan inte komma som en överraskning att när man tillgodosåg Svenska Arbetsgivarföreningens önskemål skulle dödstalen skjuta i höjden. För det var det saken handlade om. Att arbetsgivarna skulle slippa ta ansvar.
Littorins artikel hänger inte ihop. Han mumlar om den gamla sortens bygglag där folk tog hand om varandra, ett system som fanns på de stora företagen. Men där fungerar ju skyddsarbetet, man har hela avdelningar som handskas med arbetsmiljö - istället är det på småföretagen, där de stora timrislagen aldrig funnits, som olyckorna är flest.
Självklart är det bra att regeringen tillför pengar till förebyggande arbete kring arbetsmiljöolyckor, men det hade onekligen varit bättre om de inte börjat med att skära i verksamheten. Det finns en machostämpel i byggsektorn, både bland anställda och arbetsgivare, och den måste naturligtvis förändras, men den har mycket lite att göra med dumdristigt risktagande. I varje fall inte på firmor med fungerande facklig organisation.
Vill man vara elak kan man säga att ju sämre anslutningsgrad, desto sämre säkerhetstänkande.
Och vill Sven-Otto Littorin se det i verkligheten kan jag bjuda ut honom till Tensta så får han se hur vi jobbar med det efter de resurser som står till buds. Alldeles oavsett att han och hans regeringskamrater inte tycket att det här var en stor fråga tills folk faktiskt började dö.
Vi talar dessutom bara om de som dör, men vi får inte glömma bort de som faktiskt överlever. I rullstol eller på annat sätt märkta för framtiden.
Ett korrekt skyddsarbete är nämligen förknippat med kostnader - kostnader som gärna förhandlas bort vid en upphandling. Lämpligt vore ju att det fanns starka skrivningar som krävde att säkerheten planerades och sköttes precis som resterande delar av verksamheten. Se där nåt som Littorin kunde göra istället för att skänka oss ytterligare utredningar, råd eller några futtiga miljoner.
Han oroar sig över 120 dödsfall på jobbet. Under tiden han oroar sig kommer fler att dö. Ta saken på allvar, och sluta tramsa!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar