Stael von Holstein tackade för sig. Det är tråkigt

Jag var en av de som hade kraftiga invändningar när regeringen utsåg Johan Staël von Holstein till ledamot i det statliga Kulturrådet. Om detta skrev jag och kan man tänka sig - av alla bloggar som noterade detta var det hos mig han valde att gå i svaromål. Läs mer om det här.
Nu gjorde han det lite grinigt, förfördelat och sårat, och utan att på minsta sätt kunna redogöra för varför han skulle kunna vara en tillgång för de offentligt finansierade kulturen. Det blev inte ens en rolig debatt.
Nu har han alltså meddelat att han avgår. Vissa säger att han petas, men det kanske är så helt enkelt att han inser att uppdraget inte var ett sånt som man kan hantera med vänsterhanden. Eller vad han nu hanterat det med.
Det är inte hans eventuella insikt i den introverta kulturelitens debatter som är det viktiga - vi är rätt många som inte har en jävla aning om att folk förolämpade varandra om boken Myggor och tigrar, och som inte brydde oss; det var en liten virvel i den snäva krets som råkade kunna ta heder och ära av varandra offentligt - eller att han kanske inte har en aning om kultursyn, om avant-garde och dess effekter.
Det intressanta var vilken kultursyn de hade som trodde att han skulle kunna tillföra något. I flera av de artiklar som kommenterar hans avgång ger han ytterligare uttryck för rent korkade åsikter. Ungefär samma sorts barnatro han emellanåt skriver om i sina kolumner i Metro - där man verkligen kan fundera på om det är en femtonåring eller en företagare med stort ansvar som skriver. Har man läst detta, eller hört karln, kan det inte vara nån hemlighet att han är mycket fördomsfull, djupt okunnig och ointresserad. Att han desutom trodde att Kultur-Sverige var samma sak som kulturskribenter på morgontidningarna bekräftade bara bilden av honom.
Ändå såg regeringen honom som den som skulle kunna tillföra nytt blod till en i och för sig rätt seg samling, dvs Kulturrådet.
Staël von Holstein kan som bäst ses som en av de som ska se kulturpolitiken som en slags förlängd socialpolitik - där delaktighet skall vara ledstjärnan. Även om han inte begrep det själv är i själva verket hans kultursyn identisk med den stalinistiska. Allt skulle vara figurativt, allt skulle vara begripligt, allt skulle vara rimmat, allt skulle kunna begripas. Man undrar hur han skulle reagera om han ställdes inför de förtvivlade ångesttavlor som Laure Ghorayeb skapar för att berätta om det blodiga kriget i Libanon.
Hans åsikter ligger fullt i linje med de som idag anser att kulturpolitik innebär att man satsar på hiphop (för att få bort ungarna från gatan), grafitti (för att få bort ungarna från gatan) eller på lättsmält och lättspydd underhållning. Man ska hur som helst undvika det svåra.
Svårast av allt är det som fodrar en smula förkunskaper, men varför ska allt vara så lätt för? Ja, det finns bottnar hos Norén och Bergman som kanske kräver en smula eftertanke, man kanske inte kan uppskatta naivism om man bara läst serietidningar, och det är svårt att ta till sig modern lyrik om man inte brukar läsa (alls). Men betyder det att den sortens kulturyttringar skulle vara elitistiska eller onödiga?
Knappast.
Idrottsmässigt skulle vi knappast se ner på de allra bästa bara för att de ligger på en nivå där motionären inte kan hävda sig. Inte inom näringslivet heller. Just därför är det så svårt att se hur regeringen kunde utse en så blek figur. Om det inte bara var så att de var rent ointresserade, eller faktiskt delade uppfattningen att 90% av alla som arbetar med kultur är socialister, och därför med automatik skulle vara dåliga människor.
Man funderar ju på vem de borgerliga tänker lansera efter Stael von Holstein? Stefan och Krister? Maria Abrahamsson? Eller varför inte Cecilia Stegö Chilo - det kunde väl vara kul? De namn som SvD lanserar kanske kan vara intressanta - det finns nog ingen som motsätter sig en "vitamininjektion", men man ska nog inte okritiskt köpa en lanserad image, vilket man gjorde när man presenterade Staël von Holstein som nån slags gossen Ruda - en bild han själv skapade...

Finns det ens en borgerlig kultursyn? Det lilla jag sett i Axess eller Neo är inte särskilt imponerande; nyliberaler är sällan kulturella. Om Per Gudmundson ska vara en av dess företrädare är de illa ute, milt sagt. Och om det bara ska vara figurativt och begripligt hela tiden är det inte ens särskilt liberalt....