Rätten till ett bra liv. Men Lasse då?

Lasse började jobba som sjuttonåring lärling på bygget. Han påstår att han hade haft åtta sjukdagar tills han var fyrtiofem. Jag tror honom - han gick till jobbet i ur och skur, med förkylning, med feber. Stor och stark var han också - kunde bära mycket, mer än de flesta. Nog har han varit hemma emellanåt med sjuka barn, fast oftast var det ju Marika. Men sjuk var han inte.
Sen slog det till. Ont. Obestämt ont. Som tandvärk i höften och nedre ryggen. Men lite ont skulle ju en karl tåla. Det gick i ett år ungefär. Sen kom han inte ur sängen en onsdagsmorgon. Och basen blev förvånad när Lasse ringde och sa att han var sjuk, och hur fan gjorde man nu? Var det fortfarande sjukkassan som gällde?
Lasse är utsliten i höften. Läkaren nästan svor åt honom när han hörde hur länge han dragit sig för att söka hjälp. Dessutom har han blivit sned i ryggen, och nerverna ligger i kläm. Inte var han särskilt smidig och lätt heller. Åratals stadiga matlådor, lite bira till helgen - aldrig i veckorna! - och en minst sagt nedtrappad motionsnivå hade inte varit bra för figuren. Jordens dragningskraft var emot honom.
Nu har han varit sjukskriven på heltid i två och fyra månader. Han är utförsäkrad. Visst, han har prövat gå tillbaka till jobbet, bara jobbat ett par timmar i veckan, men det gör för ont. Vissa nätter sover han inte alls - sitter uppe, tittar på TV, har hittat datorn.
Det finns en skam i att inte kunna jobba länge - vi identifierar oss så oerhört mycket med vårt arbete. "Vad jobbar du med", är ju en vanligare fråga än "vad gör du på din fritid" när man ska bryta isen med främmande människor. Vi frågar inte vad folk har för husdjur eller vad de tjänar - herregud -vi frågar vad de jobbar med. Och Lasse jobbar inte alls.
Nu är det socialbidrag som gäller för Lasse. Eller "försörjningsstöd" som det kallas på blanketterna där han och Marika fått vända ut och in på sin ekonomi, sina liv. Där deras eventuella nöjen eller intressen rannsakas.
Har Lasse gjort något fel? Skulle han varit mindre lojal mot företag och arbetskamrater: stannat hemma när han var snorig, lyft mindre, tagit längre raster? Inte nog med att han har jävligt ont, han ska förnedras också. Folkskygg blir man, säger han. Han vill inte höra att det är synd om honom - och han förstår inte. Han har bara jobbat hårt, han som många, många andra, och nu får han ta konsekvenserna av att han gillade sitt jobb, inte hade så lätt för bokstäver och siffror. Omskolning skulle kunna vara något, men vem fan vill ha någon som kommer vara borta hur mycket som helst?
Skammen. Smärtan. Oron. Så ser Lasses liv ut. Än så länge klarar de sig, han och Marika. Hon läste vidare efter ett par år i barnomsorgen och har ett hyfsat jobb. Ett barn kvar hemma. Huset kostar inte jättemycket, men de har ju sommarstuga. Båten fick de sälja. Ibland går Lasse ner till båtklubben och träffar folk - men åka ut på sjön har han ingen lust med längre. Jag tror att det gör för ont.
Sjukvårdsreformen slog undan benen på en massa människor. I "de ekonomiska teorier" som uppenbarligen styr regeringens politik, skulle den se till att få ut en massa latdrögar på banan igen. Och det blev inte så - även om Reinfeldt hellre skulle ta gift än erkänna misslyckandet. Att han är "otroligt nöjd med att många människor har kommit ur långvarigt utanförskap. Det är ett samhälle som ställer om från passivitet." är otäckt. Jag hoppas ni vet att detta utanförskap - alliansens paradnummer från 2006 - har ökat med 4 procent sedan valet. Om man räknar på regeringens eget vis.
Just nu pratar inte regeringen om de utförsäkrade. Man pratar inte om utanförskap heller, kanske ni märkt. De som drabbades ska inte nämnas - en rent sovjetisk taktik. Lasse får inget av jobbskatteavdraget, och den del Marika får ger dem inte ett rikare liv. Och är det nån som hört något från Christina Husmark-Persson på sistone? Hon som tyckte att man drog förhastade slutsatser i mars - och nu är det ännu värre? Vad har hon att säga idag till de som drabbats? Eller är det bara fråga om att prata om de som fått det bättre?
Peter Andersson ställer ett antal relevanta frågor här, men jag skulle vilja utveckla det - istället för att fråga borgerliga företrädare kan man väl fråga de som faktiskt röstade på alliansen förra gången hur de tänkte. Var de så bergfast övertygade om att simulanterna var så många? Ansåg de att de som gick på a-kassa var latmaskar?
Jag gör till de som gynnats av regeringens politik, visst. Men jag hade kunnat vara Lasse. Jag kan vara Lasse om två år - hur går det då? Jag vill inte ha ett samhälle där man sorterar ut folk - där skammen ska blandas med smärtan. Det ger mig inte ett rikare liv att veta att jag fått mer pengar i plånboken än Lasse.
Han är bara en helt vanlig jobbare, som gjorde det han trodde var rätt. Jobbade och slet, och idag får han dubbelt med stryk för det. Vi kan inte ha det så. De rödgröna vill stoppa utförsäkringen. Vilket borde vara självklart för alla.


Det är inte Lasse på bilden. Men det kunde vara han. Eller jag. Fast jag har ändrat saker så han inte kan kännas igen - för då blir han förbannad.

Ont och arg. Om smärta

Nu blir det personligt. Jag har ont. Inte extremt, som vid ett benbrott eller liknande, utan mer som tandvärk. En molande känsla som emellanåt hugger till så man spärrar upp ögonen och påminner sig själv om att inte göra just den rörelsen.
Det har fått mig att vara hemma ett par dagar. Det känns inte bra - jag brottas som väldigt många andra med en ansvarskänsla för jobbet som egentligen går utanpå vad jag har betalt för, men också en oro för att resten av grabbarna ska få slita arslet av sig. Nånstans finns också den där hopplösa upplevelsen av att tro att man är oumbärlig, dvs jag har svårt att tro att nån annan klarar mitt jobb.
Just det där sista är naturligtvis vansinnigt - det här är inte rymdforskning, utan mycket vanliga sysslor som i stort sett vem som helst med lite vana kan ta över. Men känslan finns ändå där.
Jag är inte sjuk så ofta. Det kan gå flera år mellan gångerna, och även jag har en förmåga att betrakta "ont" som nåt mindre sjukdomsvärt än "förkyld". Lite smärta ska man kunna jobba med - det är en vanlig åsikt i vår bransch, och vi kan alla berätta om folk som jobbat närapå amputerade. Många har också jobbat när de egentligen borde vara hemma och ta igen sig. Jag också.
Men jobbet sitter där, som en reflex. Man går till jobbet helt enkelt, och det är mer hedervärt att gå dit, jobba en stund och därefter gå hem, än att ringa på morgonen, låta ömklig och stanna hemma. Anses det. Just i de gäng där jag jobbat har man trummat in detta - lite ont har ingen dött av. Att det sedan är helt knäppt är en helt annan sak, men det finns massor med grejor i mitt yrke som knäppa.

Visste ni att det är 7 av1000 byggnadsarbetare som klarar av att jobba heltid in till pensionsdagen? De som klarar av att jobba några år till är så få att de borde uppmärksammas i pressen. Och att gå full tid i de tyngsta yrkesdelarna är en omöjlighet?

Jag har fått en låsning i nacken, som strålar ner mot vänster axel. Jag kände när det brände till, och sen gick jag, dum och envis och drog på det i en vecka tills det verkligen låste sig, och jag inte ens kunde kamma håret utan att axeln gjorde ont. Läkaren på vårdcentralen lyssnade på min egen diagnos utan större intresse, klämde lite ovarsamt på trapezius och konstaterade att det var en överansträngning Dessutom behövde jag gå ner i vikt. Det sista bjöd han på, utan att vare sig fråga vad jag vägde eller om jag tränade. Men smärtstillande behövde jag alltså inte annat än receptfria grejor, och sen kunde jag vara hemma ett par dar tills det släppte.
Tack för det.
Jag är inte helt obevandrad i anatomi, och kunde hyfsat tala om vad som var problemet, men det var rätt ointressant för denna läkare. För femtioelfte gången.
Naprapaten (tack och LOV att ni finns!) instämde i min diagnos. Där fick jag en genomkörare som hette duga, det manipulerades och masserades och stretchades, och jo, den värsta smärtan har försvunnit. Problemet är att jag genom att vänta för länge dragit på mig en radda smärre felställningar som behöver justeras, och det betyder att det kommer fortsätta göra ont. Det räcker med att jag i sömnen rullar över på fel sida för att sätta igång smärtreceptorerna. Och detta är jag inte van vid.
Jag ska inte heller skylla allt på jobbet. Åratal av fåfäng träning på elitnivå eller nära den, är inte heller nyttigt. Gud vet vad för bekymmer man dragit på sig. Nånstans i bakhuvudet har jag läkarens varnande ord "artros" men då vill jag inte vara med längre. Man kan ju fundera på hur många fd fotbolls- ishockey, eller andra idrottsveteraner som skaffar sig evigt besvär med sina elitsatsningar...
Sen kan det ju vara en befrielse att få vara hemma en stund. Läsa ikapp, sova, laga långkok, hinna se filmer... Men efter en stund blir det också tråkigt - jag lessnar och den icke avtagande värken gör mig grinigare än vanligt (vilket dumma debattörer på nätet fått erfara!). Jag är social, jag har ett stort rörelsebehov och jag blir frustrerad av att sitta eller ligga still för långa perioder.
Jag längtar tillbaka till jobbet!!!!

Bilden illustrerar rätt väl var det gör värst ont, på vänster sida.