Rätten till ett bra liv. Men Lasse då?

Lasse började jobba som sjuttonåring lärling på bygget. Han påstår att han hade haft åtta sjukdagar tills han var fyrtiofem. Jag tror honom - han gick till jobbet i ur och skur, med förkylning, med feber. Stor och stark var han också - kunde bära mycket, mer än de flesta. Nog har han varit hemma emellanåt med sjuka barn, fast oftast var det ju Marika. Men sjuk var han inte.
Sen slog det till. Ont. Obestämt ont. Som tandvärk i höften och nedre ryggen. Men lite ont skulle ju en karl tåla. Det gick i ett år ungefär. Sen kom han inte ur sängen en onsdagsmorgon. Och basen blev förvånad när Lasse ringde och sa att han var sjuk, och hur fan gjorde man nu? Var det fortfarande sjukkassan som gällde?
Lasse är utsliten i höften. Läkaren nästan svor åt honom när han hörde hur länge han dragit sig för att söka hjälp. Dessutom har han blivit sned i ryggen, och nerverna ligger i kläm. Inte var han särskilt smidig och lätt heller. Åratals stadiga matlådor, lite bira till helgen - aldrig i veckorna! - och en minst sagt nedtrappad motionsnivå hade inte varit bra för figuren. Jordens dragningskraft var emot honom.
Nu har han varit sjukskriven på heltid i två och fyra månader. Han är utförsäkrad. Visst, han har prövat gå tillbaka till jobbet, bara jobbat ett par timmar i veckan, men det gör för ont. Vissa nätter sover han inte alls - sitter uppe, tittar på TV, har hittat datorn.
Det finns en skam i att inte kunna jobba länge - vi identifierar oss så oerhört mycket med vårt arbete. "Vad jobbar du med", är ju en vanligare fråga än "vad gör du på din fritid" när man ska bryta isen med främmande människor. Vi frågar inte vad folk har för husdjur eller vad de tjänar - herregud -vi frågar vad de jobbar med. Och Lasse jobbar inte alls.
Nu är det socialbidrag som gäller för Lasse. Eller "försörjningsstöd" som det kallas på blanketterna där han och Marika fått vända ut och in på sin ekonomi, sina liv. Där deras eventuella nöjen eller intressen rannsakas.
Har Lasse gjort något fel? Skulle han varit mindre lojal mot företag och arbetskamrater: stannat hemma när han var snorig, lyft mindre, tagit längre raster? Inte nog med att han har jävligt ont, han ska förnedras också. Folkskygg blir man, säger han. Han vill inte höra att det är synd om honom - och han förstår inte. Han har bara jobbat hårt, han som många, många andra, och nu får han ta konsekvenserna av att han gillade sitt jobb, inte hade så lätt för bokstäver och siffror. Omskolning skulle kunna vara något, men vem fan vill ha någon som kommer vara borta hur mycket som helst?
Skammen. Smärtan. Oron. Så ser Lasses liv ut. Än så länge klarar de sig, han och Marika. Hon läste vidare efter ett par år i barnomsorgen och har ett hyfsat jobb. Ett barn kvar hemma. Huset kostar inte jättemycket, men de har ju sommarstuga. Båten fick de sälja. Ibland går Lasse ner till båtklubben och träffar folk - men åka ut på sjön har han ingen lust med längre. Jag tror att det gör för ont.
Sjukvårdsreformen slog undan benen på en massa människor. I "de ekonomiska teorier" som uppenbarligen styr regeringens politik, skulle den se till att få ut en massa latdrögar på banan igen. Och det blev inte så - även om Reinfeldt hellre skulle ta gift än erkänna misslyckandet. Att han är "otroligt nöjd med att många människor har kommit ur långvarigt utanförskap. Det är ett samhälle som ställer om från passivitet." är otäckt. Jag hoppas ni vet att detta utanförskap - alliansens paradnummer från 2006 - har ökat med 4 procent sedan valet. Om man räknar på regeringens eget vis.
Just nu pratar inte regeringen om de utförsäkrade. Man pratar inte om utanförskap heller, kanske ni märkt. De som drabbades ska inte nämnas - en rent sovjetisk taktik. Lasse får inget av jobbskatteavdraget, och den del Marika får ger dem inte ett rikare liv. Och är det nån som hört något från Christina Husmark-Persson på sistone? Hon som tyckte att man drog förhastade slutsatser i mars - och nu är det ännu värre? Vad har hon att säga idag till de som drabbats? Eller är det bara fråga om att prata om de som fått det bättre?
Peter Andersson ställer ett antal relevanta frågor här, men jag skulle vilja utveckla det - istället för att fråga borgerliga företrädare kan man väl fråga de som faktiskt röstade på alliansen förra gången hur de tänkte. Var de så bergfast övertygade om att simulanterna var så många? Ansåg de att de som gick på a-kassa var latmaskar?
Jag gör till de som gynnats av regeringens politik, visst. Men jag hade kunnat vara Lasse. Jag kan vara Lasse om två år - hur går det då? Jag vill inte ha ett samhälle där man sorterar ut folk - där skammen ska blandas med smärtan. Det ger mig inte ett rikare liv att veta att jag fått mer pengar i plånboken än Lasse.
Han är bara en helt vanlig jobbare, som gjorde det han trodde var rätt. Jobbade och slet, och idag får han dubbelt med stryk för det. Vi kan inte ha det så. De rödgröna vill stoppa utförsäkringen. Vilket borde vara självklart för alla.


Det är inte Lasse på bilden. Men det kunde vara han. Eller jag. Fast jag har ändrat saker så han inte kan kännas igen - för då blir han förbannad.