Journalisterna har blivit alliansmegafoner!

Aldrig förr har det det mediala underläget känts så mycket som nu. Vart jag än vänder mig ser jag tidningar som helt plötsligt struntar i ett Sverige där folk trillar genom maskorna i trygghetsnätet. Dagens Nyheter lägger ut ett ledarstick på löpsedeln. Opinionsundersökningar som annars tas med slevar med salt när det gäller Sverigedemokraternas framfart blir helt plötsligt sanna om det handlar om att markera en påstådd kris för arbetarrörelsen.

I ett modernt krig handlar det idag om att vinna bilden. Inte sanningen. Och där har vi en rent bedövande borgerlig dominans. Tro mig, det kommer vara mycket tyst om borgerliga skandaler ett tag nu. En moderat fortkörning kommer under stilla visslingar stoppas i en byrålåda, medan en socialdemokrat skulle doppas i tjära och rullas i fjädrar.
Ungefär 75% av alla dagstidningar i Sverige har ägare med klart borgerlig inriktning. Till det kommer ett antal andra magasin och tidskrifter. Dessutom lite radio och en kommersiell TV-kanal som minst sagt har en politisk agenda. Tillsammans upplåter de okritiskt utrymme för regeringen till ett värde av miljarder, enligt en uträkning.
För tidningar är maktmedel. Det var faktiskt ett trendbrott när Stenbeck startar Metro, enbart i syfte att tjäna pengar på annonser. Innan dess har tidningar startats för att bedriva politik. Den som tror att Expressen skulle vara politisk enbart på ledarsidan behöver fundera igen. I själva verket styrs innehåll och utformning av människor som är utsedda av ägarna.

Man behöver helt enkelt inte svartmåla för att konstatera att det är så.
Från högerns sida har det ju varit populärt att påstå att journalistkåren skulle vara vänstervriden, vilket är en kvarleva från den tid när alla ifrågasatte allt. Man har baserat det på diverse undersökningar där det funnits en radikal majoritet bland skribenterna, men, som Kent Asp visat, hos de som skriver om ekonomi och politik sympatiserar man med borgerligheten.
Och det tror fan det - de handplockas av ägarna. Och sedan sprider de sig.
Vem granskar granskarna? Hur kommer det sig att Mona Sahlin avbryts flera gånger av reportern när Fredrik Reinfeldt får prata till punkt? Kan man få undra varför Reinfeldt får fyra minuter för att kommentera de Rödgrönas valplattform, i ett inslag på sju minuter?? Är det inte märkligt att utfrågarna sitter och fnissar med Björklund, medan de ser ut som åklagarna i Nürnbergrättegången när de ska grilla Sahlin?
Jag vet vilka motargument som kan komma, och jag kommer bemöta dem, men under tiden fortsätter vi med det vanliga samtalet. Jag skulle däremot önska att fler visste om det, kunde berätta om det. Det finns en taktik i att spotta ut negativa opinionsundersökningar, men gömma de positiva. Att bedriva politik på nyhetsplats är inget som förvånar. Sedan de socialdemokratiska tidningarna försvann har också borgarna gått framåt - surprise någon?
Det här är vad vi måste förhålla oss till.
Vi måste sluta gnälla över att alliansen gör vad de sa att de skulle göra. De bedriver högerpolitik. Punkt. Och vi har inte mycket för att vi skäller på journalisterna för att de gör vad de är satta att göra. De lyder husbondens röst.