Vem ska ha det bra? Du, jag eller alla?

Visst, jag röstar rött. Det har jag gjort hela mitt liv, dels av födsel och ohejdad vana, men dels för att jag också funderat starkt över hur jag vill att saker ska vara. Men hittills har jag inte hittat något annat parti som besvarar mina frågor på ett bra sätt.
Jag tror inte på orättvisor. Jag vet att det är förödande för alldeles för många. Man kan inte säga att ett systemfel är acceptabelt för att det är "enstaka fall". Hur många "enstaka fall" måste finnas innan det blir något som ska räknas med, med tanke på dagens högaktuella bloggbävning om sjuka Annika som drabbats grymt av de regler som den borgerliga regeringen införde.
Det gamla systemet innehöll också fel, men den här gången visste man att folk skulle komma i kläm; försäkringskassan och andra påpekade det innan det infördes. Vad ligger bakom ett sånt resonemang? Är det principen om att man måste knäcka några ägg för att kunna laga en omelett?
Politik är inte matlagning. Politik handlar om människor.

I ett orättvist samhälle ökar otryggheten. Vem vill ha det så? Inte heller tror jag att större avsiktligt skapade skillnader mellan fattig och rik skulle göra den fattige ännu mer motiverad att förändra sin situation. Om det skulle vara så i modern tid skulle jag vilja se var det fungerat så, utan att det samtidigt krossat drömmar och liv för många människor. Hittills har jag inte fått några såna exempel.
För vad är ett bra liv? Det är en fråga som alltför ofta kommit i skymundan under den här valrörelsen; istället har det ibland bara blivit ett boxande om vems siffror som är mest rätt. Och jag vet att det finns många som gärna tar ett par tusen extra. Det jag frågar mig är om de funderat på vem som fått betala.
Om deras bekvämare liv verkligen blir bättre om det samtidigt betyder att de måste vara mer vaksamma när de är på stan, om de måste anlita bevakningsbolag där de bor, om deras barn inte mår bra i skolan, om de själva måste rycka in i barnomsorgen, om ungarna aldrig kan flytta hemifrån.
Jag är övertygad om att de där extra pengarna kommer smaka bittert när man ser var de tas ifrån.

I det Sverige jag vill ha har vi möjlighet att hävda rätten för de som jobbar. Ingen ska utnyttjas för oskälig lön, ingen ska behöva dö på jobbet för att det slarvas med rutiner eller för att det saknas personal. Framförallt ska ingen rycka på axlarna och säga att det är "enstaka fall".
I det Sverige jag vill ha ska vi kunna lita på att vi blir omhändertagna om något händer. Även om jag har låg inkomst eller låg utbildning. Mina barn ska inte få sämre skola eller glömmas bort bara för att jag fått lägre skatt. Mina föräldrar ska inte bli fattigare för att jag blev rikare, och sjuka ska inte straffas för att de jobbat hårt. Jag vill inte ha ett Sverige där människor glöms bort.
Det handlar om att vara människa. Att våga vara det. Ingen människa är en ö.
Man ska inte behandlas annorlunda för att man inte är född här. För hur ser ett samhälle ut där man bedöms efter sin klädsel eller hårfärg? Efter sitt namn? Vad är det för samhälle man ska integreras i? Ett land är inget statiskt tillstånd - hur ska man kunna bli svensk när vi inte ens kan tala om vad som är svenskt? Det finns en massa usla saker i Sverige - är det meningen att man ska acceptera sånt också för att bli accepterad? Knappast, va?
Jag vill ha ett samhälle där alla människor får möjligheter. Alla ska kunna ha ett bra liv. Ett samhälle där några lämnas åt sitt eget öde är ett samhälle som gör mig förtvivlad.

Därför kommer jag att rösta på socialdemokraterna i morgon.



Videon? Timbuk3. Texten här