Japp, Sverigedemokraterna kom in. Och sen?

Så de kom in.
Det uppgivna raseriet i bekantskapskretsen, och långt därutöver, är stort. Och alla ryar om att nu måste man ta debatten, nu måste vi avslöja dem, nu måste vi ta DEBATTEN!!!!
Vilken debatt?
Det är ju inte så att SD gödslat med sakfrågor, om man tänker efter. På det viset skiljer sig deras valframgång från andras - går jag ut och frågar deras väljare varför de röstat SD, är det ett fåtal som faktiskt satt sig in i vad de tycker. Finns det nån debatt att ta? Och varför tog vi den inte? Det var ju inte så att vi slapp debattera ämnet; det måste ju ha varit uppe i varenda valstuga.

Och visst är det så att man behöver se våra främsta företrädare in action? Inte minst för att vi - som i varje fall fick ta debatten - behöver den sortens ideologisk skolning, formuleringar, infallsvinklar. Beslutet att marginalisera SD's företrädare skadade oss, eftersom vi inte kunde komma undan ämnet. Fast i rimlighetens namn måste man ju också säga att de flesta ville prata om andra saker.

Jag tror inte heller att alla de som röstat högerextremt hatar invandrare eller är rasister; det är en löjlig förenkling. Visst, de finns där - i skymningszonen - men de flesta röstar SD för att de är rädda. Frågan vi andra måste ställa oss är varför de är rädda.

Med den enklaste matematiken ställer man ytterst effektivt grupp mot grupp, klass mot klass. Och i det läget tjänar man inte på att skicka fram den vassaste, mest briljanta debattören för att mosa en Sverigedemokrat. Man kan nämligen vara för briljant - och ingen gillar en stöddig vinnare, i något läge.
Människor är oroliga, och den etablerade politiken har inte lyckats inge förtroende. I min egen yrkesgrupp finns det en rädsla - en ytterst påtaglig rädsla dessutom - för att förlora jobbet till låglönekonkurrenter. Den som i det läget säger att vi ska stänga den dörren vinner sympati. Och det handlar inte om främlingsfientlighet - det handlar om rädsla.
På samma sätt är det när någon kille får spö på stan av ett gäng. Eller en tjej trakasseras. Därför blir det lite larvigt när Hanne Kjöler skriver ledare om att man borde förbjuda män, om det handlar om överrepresentation av våldsbrott. Det är inget argument som biter på de som röstar på Sverigedemokraterna. Det är för övrigt ett vanligt fel hos politiker i alla läger - man skriver för sina likar.
Man kan däremot fråga sig om det nyliberala experimentet med en permanent hög arbetslöshet var värt priset. Den som inte sett kopplingen mellan arbetslösa människor och fientlighet mot andra grupper behöver nog fräscha upp sina skolkunskaper - hör du det Björklund? Det är rätt magstarkt att tala sig varm för bättre kunskaper och ändå så fatalt missa tavlan.
Inte heller tror jag det handlar om integration. För vad fan är integration? Att Jimmy Åkesson kommer i folkdräkt till kyrkan? Att de ska bli som oss? Vad är integrerat i det? Vem vill bli som Jimmy Åkesson? Man kan till och med ställa sig frågan om vad som är svenskt?
I grunden handlar det om trygghet. Trygga människor är inte rädda. Men idag finns rädslan långt in i väletablerade medelklassområden, långt från schablonbilden av den som röstar SD. För de är rädda på sitt sätt.

Nånstans har de etablerade partierna tappat bort kommunikationen. Man kanske har varit för smarta - allt från Reinfeldts tidigare påståenden om att det är besvikna sossar som röstat brunt, via påståenden om att det är fackets och trygghetslagarnas fel, till att det skulle vara en ren och skär rasism som blommar upp.
Förutsättningarna för ett stort främlingsfientligt parti är ju hög arbetslöshet och sociala motsättningar ihop med tidningar som spekulerar i nån sorts anonymt invandringshot (Jyllands-Posten är ett bra exempel). Och med makt kommer resurser som de kommer utnyttja till att organisera sig ännu bättre. De som röstat på SD har tänt en tändsticka i ett lager med brännbart material.
Som alla ytterlighetsrörelser har de varit duktiga på nya sätt att kommunicera - de finns överallt där vi inte finns, och framförallt på nätet. Släng ut en kommentar om SD på valfri kommentarsplats så kommer den att svämmas över av deras sympatisörer.

Man måste komma ihåg att de som ska representera SD i riksdagen har en massiv bakgrund inom högern. Att tro att de skulle slå sina påsar ihop med arbetarerörelsen för mer långtgående samarbete får nog sägas vara hyfsat uteslutet. OM de skulle stödja ett Rödgrönt förslag kommer det att vara för att sticka lite i Allianspälsen, på jävelskap. Och då har vi inte ens nämnt deras samarbetspartners i Europa - där kan man prata om löntagarfientlighet, om man får vara lite megafon.
Det är väl bra med manifestationer mot rasism. Men jag hade inte blivit överraskad om SD kommit och velat vara med - jag tror inte ens att de har nån rasbiologisk tanke. De vill ha makt för att kunna driva konservativ politik, av ett slag som liksom tappats bort när högern gick mot mitten. Så inte har de där demonstrationerna fått några SD-väljare att skämmas.
I ett samhälle där det blir allt lättare att tappa fotfästet vill man ha livlinor. För många har SD framstått som en sån; drömmen om ett femtiotal där alla var blonda och blåögda, där alla talade samma språk och utlandet var ett ställe man åkt till, inte nåt som kom hit. Trygghet, egna hem, frugan hemma med ungarna.
När chocken släpper måste vi våga tala med varandra om var det gick fel. Och berätta det. Det innebär inte att jag tycker att man ska till sig deras idéer - de är populistiska och läskiga. Men de har slagit an en sträng som funkade. Nu handlar det om att se till att den brister till nästa val.