Är jag en gräsrot?

Efter mitt inlägg om att låta nån annan granska valrörelsen, kanske till och med folk som inte med automatik delar våra grunduppfattningar (men som jag ändå är övertygad om skulle kunna hålla isär sina politiska åsikter och sitt uppdrag) har det kommit en hel del kommentarer som inte vill publiceras. Och en del som vill publiceras.

Företrädesvis - jag måste sluta använda såna ord! - är det folk som har, lindrigt sagt, synpunkter på toppstyrning och elitpolitiker. Och ett inte så litet mått av Stockholmsförakt...

Jag måste ta mig en funderare på det där. I våras kallades jag för partimegafon av nån som borde veta bättre, och det är inte utan att man kallas politiker när man sitter i byggboden (jag sitter i en pytteliten Kultur- och Fritidsnämnd i min kommun Järfälla). För att inte tala om de som vill beteckna Byggnads medlemmar som "mina medlemmar", att de på nåt vis skulle vara Calle Fridéns medlemmar, och att jag därmed skulle båda vara ansvarig för deras åsikter, och dessutom den som ska skämmas för eventuella dumheter de säger. Nå, icke så kan jag meddela.

Men i likhet med Stig-Björn Ljunggren, vars åsikter jag emellanåt inte alls delar, blir jag en smula bekymrad över den här utedass-romantiken. Det finns ett stort mått av omvänt klassförakt bland många sympatisörer, vilket i sig förmodligen är en klassmarkör. För vad är en gräsrot?

I stort sett alla med framträdande roller i partiet har gedigen erfarenhet av det vi kan kalla fotarbetet. Politiken formas ju nämligen i organisationen, hur otymplig och trettiotalsmässig den än må vara, och oppositionsråd och ombudsmän och riksdagsledamöter är ju med där. Hela tiden dessutom - att de inte skulle träffa medlemmar eller väljare måste vara en av de mest seglivade myter som finns. En myt som dessutom skadar idéerna och debatten.

För vad är en gräsrot? Utan att framhäva mig själv särskilt mycket känner jag mig då rakt inte som nån toppfigur. Jag jobbar heltid, är singelpappa, tjänar en del pengar (vilket tycks vara fult) på kroppsarbete (vilket tycks vara bra) och ränner på möten till den grad att jag har dåligt samvete för det. För att jag tror på något. Visst är det knäppt?

Dessutom bor jag i Stockholm. Något som emellanåt läggs mig till last. OK, jag ber om ursäkt för att jag inte bor i ett rackligt hus i nån avkrok, men å andra sidan kan man knappast sin historia om man tror att det var där den tidiga arbetarerörelsen hade sina största avstamp.

Vi kan inte fortsätta se på framtiden med glasögon från sjuttiotalet. Vill vi ha företrädare som kan föra vår politik framåt får vi faktiskt också se till att de kan något. Det betyder att man inte måste ha haft pump på gården, slitit vid löpande bandet eller trängts i för små lägenheter för att kunna vara socialdemokrat. Man behöver faktiskt inte ha suttit i fängelse för att ha en åsikt om sånt heller.

Jag är rädd för att de här eftervalsanalyserna kommer få en slagsida just åt det hållet. Inte på "officiell" nivå - men nedåt. I bodsnacket, i affären, på gymet hör jag ungefär samma saker hela tiden, och jag är inte säker på att man kommer våga ta upp det i den så kallade kriskommissionens rapport.

För visst måste man våga ta upp Monas roll och betydelse. Dels att hon släpar på ett större följe där i stort sett alla har kopplingar till Göran Persson, dels för att jag alldeles för ofta mötte synpunkten att det var HON som var orsaken till att folk inte röstade på oss.

Jag kan bara konstatera att högern lyckades - de lyckades förtala henne såpass att det blev en belastning. Och tro inte annat än att jag försvarat henne - jag gillar henne, och vet vilken oerhört duktig människa hon är.

Men i en valanalys MÅSTE man våga ta upp saker som är tabu. Efter valet 2006 gjordes det en valanalys där man bara snuddade vid vilken roll Göran Persson hade i nederlaget - där vi gräsrötter fick ägna på tok för mycket tid åt att skademinimera. Och samma sak 2010. Dessutom är jag svårt nyfiken på hur de borgerliga partierna kommer behandla hennes roll för resultatet. Det är ju knappast så att de kan förbigå det, även om de lite skamset kommer att hymla om det - det kan ju vara så att de vann valet på våra svagheter och inte på sin egen styrka, vilket den raska ommöbleringen på den sidan faktiskt indikerar. De byter ett vinnande lag - varför då, borde man ju fråga sig.

Nu organiserar man om sig på socialdemokraternas högsta nivå. Men inte för att det är nödvändigt för politiken, utan för att det handlar om stålar. Då kan man ju fundera på hur effektivt det kommer att bli. Jag ser fortfarande inga tecken på att man kommer skapa nån slags motpol till den borgerliga mediadominansen - snälla, gör en BRA webbtidning och börja NU! - eller att man kommer att sprida den interna partimakten på ett bättre sätt.

Vad hände med sjövilda diskussioner med billigt rödvin? Utan protokoll eller dagordning? Vad hände med visionerna? Måste man alltid vara så jävla ansvarstagande? Måste man alltid vara sams? Måste varje intressant förslag alltid dräpas med en diskussion om finansieringen? Pappa min muttrar ibland om att det var roligare förr, och inte bara av nostalgiska skäl - jag tror han menar att man vågade saker på den tiden. Man vågade också vara osams.

Jag vill våga saker nu också. Slänga fram galna förslag som är bra. Tandvård för gamla. Gratis kollektivtrafik. Höjd a-kassa. Fler vuxna i skolan. Det finns ju ett helt skafferi med saker som fortfarande borde göras. Som måste göras.

Valet 2014 började den 20de september. För gräsrötterna också.