Den döende detektiven och den döende romanen

Prolog:
Polisprofessorn Leif GW Persson har skrivit en sista bok om polisen Lars Martin Johansson. Istället för att bara göra en vanlig recension fick jag för mig att leka lite. Har man läst något av GW förstår man mer än den som inte läst...

Johansson vände på boken och läste genom läsglasögonen "Den döende detektiven, i en alldeles egen division i svensk kriminallitteratur" på omslaget. Från Helsingborgs Dagblad. Han flinade lite. Hoho, det var inte direkt de tunga recensenterna som hade yttrat sig.
Åren hade farit illa fram med Romanen om brottet. Johansson tog emellanåt ner de tummade exemplaren av Grisfesten och Profitörerna och läste igen - fast bara vissa delar. Böcker där det verkligen gnistrade till i prosan, där varje ord hade en tyngd. När Johansson själv fortfarande hade något han kunde kalla en midja, och när han och Jarnebring fortfarande kunde springa ikapp vilka rövare som helst. Ja, det var ju mest Jarnebring som sprungit, vilket knappast framgick i den senaste romanen, där han mest framstod som nån slags korsning mellan John Wayne och Alexander Karelin. Jarnis skulle inte bli glad åt den beskrivningen.
Johansson hade kommit långt från hemmanet vid brinken i Näsåker. Han var tydligen ohemult välbeställd numer, och mest plikttroget socialdemokrat. Fan vet om han inte hade bytt till Det Nya Arbetarpartiet han också - han gjorde en mental anteckning om det. Var det så skulle det bli ett jävla liv. Han fanns ju gubevars på Wikipedia numer.
Johansson läste epilogen om sitt liv bekvämt tillbakalutad i fåtöljen. Pia hade förlupit hemmet för kvällen; det var nån tjejkväll. Rödvin och skvaller, som han tänkte, men inte sa. Glaset med Talisker, Distillers Edition stod bekvämt inom räckhåll; han hade tagit hem lite marinerad oxfilé och några ostar. Ett glas rött. Uppenbarligen var det så att hans matvanor i boken inte var att rekommendera - i själva verket hade han ju gått ner rätt rejält sen Pia ställde ultimatum. Han var trots allt tjugo år äldre än henne, och detta i ett land där en sådan relation länge varit både tveksam och föremål för skvaller. Han mindes med visst vemod hur Fylking, gamle Fyllskalle, dunkat honom i ryggen och med dånande stämma inför hela matsalen i Polishuset frågat om "hur fan en gammal bock som Johansson kunde få ihop det med en sån kalaspingla.."
Fyllskalle kunde göra sånt. De hade ju delat framsäte under en tid. Visserligen med Fyllskalle som bas, tio år äldre i tjänsten. Och med den tidens märkliga kombination av respekt för tjyvarna, för ludren, och med kryperi för överheten.
För visst var det mycket som förändrats, men Johansson var ändå inte helt bekväm med det han läste. Hade han verkligen blivit sån?
Han mindes mordet på Yasmine, och visst var det så att ett sexmord på en liten utländsk flicka inte hade samma prioritet i media som senare övergrepp på svenska barn. Men i kåren - där var det en annan sak. Man hade yrkesstolthet, man gjorde ett bra jobb. Han hade aldrig gillat borttappade trådar men i boken hittade han flera - med en grimas genomskådade han snabbt den första. Nittonårig blondin som hoppar i säng med utländsk charmig läkare som såg ut som shahen av Iran? Det hade inte ens Bäckström missat.
Bäckström ja. Undrar om han ens sträckläser en bok där lappjäveln Johansson är huvudperson. Surströmmingsätaren, geniet från Näsåker, mannen som kan se runt hörn. Den jävla bläcksuddaren som hade förpassat Bäckström till hittegodset under en period innan rättvisan segrat. Vad är det för mening att läsa böcker som inte handlar om riktiga poliser, tänkte Bäckström och rapade lätt.
Johansson flinade elakt - i verkligheten var Bäckström förtidspensionerad. Med vanhedrande avsked, som det sades i Polishuset. Hade det varit i England hade han befunnits skyldig till att ha satt eld på Hennes Majestät Drottningens skeppsvarv, och därefter avpolletterats till en grå vardag. Fast i Bäckströms fall handlade det om att han inte kunnat redovisa var våtvarorna från ett större tillslag tagit vägen, och sen hade han retat upp internrevisionen till den milda grad att de gick genom hans deklarationer, jämförde det med hans leverne, och dessutom lade ihop det med malisen. Exit Bäckström.
Det var många som fått göra sorti. Fylking. Berg. Jansson. Walltin. Herregud, Walltin ja. Men det hade dykt upp många nya. Holt. Mattei.
De nya poliserna hade inte mycket till övers för det gamla kameraderiet. De hade samma inställning som han själv hade haft för trettiofem år sen. Man kunde inte se mellan fingrarna. Caesars hustru. Det var Berg som hade sagt det när de suttit på älgpasset hemmavid, dit Johansson bjudit med honom. Fint besök minsann hade storebror Evert sagt. Chefen för Rikskriminalen tog med sig säkerhetspolisens operative chef på älgjakt. Både Berg och Johansson mindes den bedrövliga historien med Grisfesten, där de tvingades ta politiska hänsyn och låta en polis komma undan med mord. Ja, det var ju Berg mest, men Johansson hade inte ens andats om saken. Inte ens Caesars hustru fick misstänkas
Nu hade hans liv passerat revy genom nio böcker. I några i utkanten, men aldrig marginell. En mindre än en Roman om ett brott, av Sjöwall & Wahlöö. Den polisiära miljön återgavs med knivskarp skärpa, med kunskap och med ett språk som bubblade av berättarglädje. Hur fan det nu kunde passa ihop med den rätt torra polis-prosa som lyste genom, tänkte Johansson bistert.
Den här historien, ett cold case, var rätt ordinär. Föga nära genialiteten som Janne Lewin visade i Profitörerna, föga nära hans egen genialitet i En annan tid, ett annat liv.
Det kanske var en gammal mans desperata jakt på att vara i centrum en gång till. När före detta underordnade och gamla vänner bryter både mot lagar och kodex för att vara sin gamle chef till lags. Och inte tyckte han om att ha blivit gubbsjuk på gamla dagar. När han läste om sina konversationer med hemtjänsttjejen Matilda vred han sig som en kålmask. Vad fan stod det? Hur troligt var det att en tjugotreårig tjej vid sina sinnens fulla bruk skulle delge en sextiosju år gammal tjockis detaljer om sitt sexliv?
Man blev illa berörd, det blev man. Om man legat med ficklampan under täcket i pojkrummet och tjyvläst nån harmlös pinupblaska på femtiotalet ville man inte ens prata om sånt. Händerna på täcket. Hår i handflatorna. Sånt sitter djupt.
Han var tvungen att gå på toaletten. Satte sig ner. Ett av Pias absoluta krav var att han satt ner. Eller så fick han städa själv. Han hade själv satt upp en gammal skämtteckning på väggen om att här satte sig alla. Efter en gladare tillställning i hemmet hade Jarnebring varit tvungen att pinka, och Johansson hade upplyst om husets nya regler, lite generad för att visa hur han fogade sig, men Jarnis fnyste att han suttit ner sen han och Annika köpte radhuset. Bättre för sexuallivet. Det var som fan, tänkte Johansson.

Hans polisiära gärning kunde fått ett bättre slut. Man kunde kanske hoppas på något postumt. Något med mera action. Han mindes knappt hur många spaningsmord han varit inblandad i, men det var länge sen böckerna gav nån bild av hur det faktiskt var. Ändlösa förhör, upplysningsvis. Dörrknackning. Spaning. På kända och okända. När buset kunde lukta sig till en illa förklädd spanare. Faktum var att Svedelid gjort det bättre. För att inte tala om Martin Beck. Stycket om när Kollberg och Beck spekulerar sig fram till vem som är mördaren i Den skrattande polisen var fyrtiofem år gammalt, men tidlöst.
Men det kanske var så här det skulle vara - gammal och trött. Vid vägs ände. Drömmar om en ungdom som försvann. Livet som blev som det blev. Och hade han verkligen blivit så reaktionär? Låta folk ta lagen i egna händer för att till sist skipa nån slags rättvisa? Fan trot. Det var nog mer den galne polisprofessorns ålderdom det handlade om. För inte var det om honom själv, Ådalens Martin Beck som det stått i något fasaväckande kvällstidningsreportage. Han som fortfarande såg fler glädjeämnen i livet än bara mat och älgjakt.

Johansson la ner Den döende detektiven. Han var nog tvungen att göra det själv. Om det skulle bli något av det.


Bilden? Även om Johansson var en smula avundsjuk på att Jarnebring spelades av Sven Wollter i filmatiseringen av Grisfesten, som kom att heta Mannen från Mallorca, var det ändå rätt skönt att han själv porträtterats av Tomas von Brömssen. Elaka tungor i herrturken i Polishuset hade annars förordat Thor Modén...