Ett litet budskap till Wanja

Ibland behöver man inte skriva så mycket - Sverker Sörlin skriver om dubbelmoralen i DN, och frågan kom naturligtvis upp på Byggettans repskap - där debatten är frejdig men hård. Det finns en tragik i vad som nu händer Wanja, men det var ju bara att vänta sig.
Makt korrumperar och så gör pengar - det kan vara bra att tänka på för kamrater med mångdubbelt i lön mot de som de förväntas representera. Jag tycker att duktigt folk ska ha bra betalt, och det stör mig inte nämnvärt att duktigt folk kan tjäna miljoner. Vad som stör mig är att det finns en uppenbar automatik i löneutvecklingen. Jag störs också av att mina förtroendevalda kan sitta med och sanktionera system som syftar till att undkomma skatt - se till att direktörerna får en skälig ersättning för sitt arbete, men betrakta det som en inkomst, och dra skatt på det.

För de flesta av oss är det också med avsmak vi ser harvandet med pensioner. Jag får sätta av ett par hundra själv varje månad för att få en anständig pension - tjänar man 100 000 i månaden kan man säkert också göra det, för att inte tala om de som tjänar mer.

Och alldeles oavsett om Wanja gjort fel eller inte måste hon nog avgå - förtroendet för henne är förbrukat, och jag tänker inte ägna en valrörelse åt att försvara henne. Det är nämligen där vi hamnar i såna fall. Yxan måste gå, tyvärr.

Facket och bonusar...

Vad håller de på med?
Det är väl första tanken när man läser att Erland Olausson medverkat till de generösa bonussystem som finns inom AP-fonderna. I synnerhet som det idag finns skapligt ny forskning som visar att bonusar inte alls är särskilt bra för ett företags utveckling - något vi vanliga dödliga misstänkt länge. Allra minst när "bonusen" utfaller vare sig företaget gått bra eller inte - en win-win-situation som en nöjd bekant kallade det.
Att sedan veta att AMF Pension ville dela ut många miljoner i bonusar till sina inte särskilt underbetalda direktörer, var ju inte särskilt överraskande. Värre var ju att Wanja Lundby-Wedin och Per Bard, som efterträdde Erland Olausson som LO:s avtalssekreterare, hade skrivit under det.

Hur tänkte ni då? Det är ju en fråga som faktiskt dyker upp.
Att näringslivets toppar hugger för sig som De Fyrtio Rövarna är ju inte att förvåna sig över, men det slår in skapliga kilar i förtroendet för våra egna högsta valda företrädare när de bidrar till det.

Det är naturligtvis helt galet att ha olika belöningssystem inom företag. Varför kan man inte betrakta alltihop som "lön" och dra "skatt" på det. Istället har man olika mer eller mindre förmånliga avarter, vars primära syfte givetvis är att undkomma skatt. En återkommande fråga är ju alla dessa pensionsavtal - som alla har gemensamt att de är lägre beskattade.
Vän av ordning frågar sig ju varför folk med miljoner i inkomst inte kan tänkas sätta undan i varje fall ett par hundra i månaden till sin egen pension. Det får ju jag göra... Men de kanske inte har råd.
Men det är lite äckligt faktiskt att veta att LO:s ordförande godkänner system som syftar till att undkomma skatt.
- Det är helt enkelt käpprätt åt helvete att personer som arbetar för oss kan bete sig på det här sättet, säger ordföranden i Västsveriges LO-distrikt Hasse Andersson till SvD.

Man kan bara hålla med. Och det är dags att ställa hårdare krav på de som ska representera oss i de här bolagen, men det är nog ämnet för en alldeles egen post


Bilden föreställer Christer Elmehagen, som tydligen måste vara en överjävlig förhandlare. Eller så har han bara mesiga motpartners...

Att vara garanterad högre lön. Om svensk kapitalism

När man suttit i löneförhandlingar med chefen - jodå, det förekommer rätt ofta även i byggbranschen - är det inte sällan man känner sig rätt liten och okunnig. Man glor på sina ärriga nävar och funderar på om man vågar yrka på en krona till, eller om man ska acceptera "hans sista bud".... Och efteråt brukar man alltid vara rätt häpen över hur lätt det gick, och ångra just att man inte klämde till med ett par ören till.
Lika ofta förekommer det att man sitter med en sammanbiten chef som meddelar att det kan bli lite kärvt ett tag framåt, eftersom man hamnat i tvist med kunden och inte får sista lyftet (lyft = periodiskt utbetalning av överenskommen summa). Och man vet att chefen kommer att vara den som tar första smällen själv - dvs om han är seriös, motsatsen är också friskt förekommande - och att det är dags att se sig om efter andra bodar att sitta i, innan det drabbar en själv.
Marginalerna är inte stora hos de småföretagare som befolkar branschen, och jag har svårt att tro att det skulle finnas nån större förståelse för de enorma bonusprogram som varit frekventa hos olika storföretag. De har dessutom nu i en undersökning beställd av Svt:s Agenda visat sig vara kort sagt värdelösa. Inte nånstans kan man finna någon koppling mellan bonusprogram och företagets långsiktiga vinst.
Är det nån som är förvånad?
Tvärtom är det väl så att det omtalade entreprenörskap som skapar välstånd rätt ofta får stryka på foten för ett kortsiktigt vinstintresse. Om nu nån skulle vara förvånad över det. I själva verket ligger det ju inbyggt i systemet - på samma vis som man inte kan anklaga enstaka vårdentreprenörer för girighet om de efter flera års slitgöra faktiskt säljer av sin verksamhet till en vårdkoncern och drar sig tillbaka till Medelhavet (eller vart de nu tar vägen; jag vet inte).
Men frågan är om det är bra för landet?
Jag måste säga att jag är tveksam - idag talar ingen om maktkoncentration men det är färre som bestämmer över svenska företag idag än någonsin, och det betyder att de också har ett enormt inflytande på Sveriges framtid. Det är inte utan att man saknar de där gamla kapitalisterna som verkade, stannade och dog i Sverige.
I den sevärda TV-serien om imperiet Wallenberg var Peter Wallenberg på hugget mot de girigas diktatur, även om han själv knappast kan anses vara nån bleksiktig liberal. Man ska göra sig förtjänt av sin lön, var ett uttryck han använde. Även inom Wallenbergsfären har man kritiserats för höga ersättningsnivåer, men skillnaden lär ju ändå vara att om det inte var bra för företaget så blidde det inga pengar.
Den demoniske Stefan Fölster hade tidigare i år mage att ha synpunkter på låglönesatsningarna, men var mycket undanglidande när det gällde hysteriska arvoden och bonusar. Det var ju, som han sa, en fråga för styrelserna, och knappast något han som som SAF-dräng skulle yttra sig om. Istället fick han det att låta som en icke-fråga.
Men i ett samhälle som uppenbarligen ska förlita sig på enskilda företag för att säkra vår framtid är det inte alls en fråga enbart för styrelser. Istället ska man verkligen fråga sig - är de värda sina pengar? Och vems fel är det när det blir fel?
I det perspektivet börjar man onekligen fundera på de som sitter på fackliga mandat i olika bolagsstyrelser - vad har de för uppgifter, och hur mycket styrs de av att de också har saftiga ersättningar? Jag blir mer och mer bekymrad över att de kanske kommit att sitta som nån slags gisslan, där de egna ersättningarna blir skäl nog för att se längre. För uppenbarligen gör inte VD-arna det.
Efter att ha kikat litegrann på den senaste Skandiarättegången måste man ju fråga med Leif Lewin: Det är mycket konstigt att ingen har ett ansvar när så mycket gått fel.... Men pengar ska de ha!