Att vara garanterad högre lön. Om svensk kapitalism


När man suttit i löneförhandlingar med chefen - jodå, det förekommer rätt ofta även i byggbranschen - är det inte sällan man känner sig rätt liten och okunnig. Man glor på sina ärriga nävar och funderar på om man vågar yrka på en krona till, eller om man ska acceptera "hans sista bud".... Och efteråt brukar man alltid vara rätt häpen över hur lätt det gick, och ångra just att man inte klämde till med ett par ören till.
Lika ofta förekommer det att man sitter med en sammanbiten chef som meddelar att det kan bli lite kärvt ett tag framåt, eftersom man hamnat i tvist med kunden och inte får sista lyftet (lyft = periodiskt utbetalning av överenskommen summa). Och man vet att chefen kommer att vara den som tar första smällen själv - dvs om han är seriös, motsatsen är också friskt förekommande - och att det är dags att se sig om efter andra bodar att sitta i, innan det drabbar en själv.
Marginalerna är inte stora hos de småföretagare som befolkar branschen, och jag har svårt att tro att det skulle finnas nån större förståelse för de enorma bonusprogram som varit frekventa hos olika storföretag. De har dessutom nu i en undersökning beställd av Svt:s Agenda visat sig vara kort sagt värdelösa. Inte nånstans kan man finna någon koppling mellan bonusprogram och företagets långsiktiga vinst.
Är det nån som är förvånad?
Tvärtom är det väl så att det omtalade entreprenörskap som skapar välstånd rätt ofta får stryka på foten för ett kortsiktigt vinstintresse. Om nu nån skulle vara förvånad över det. I själva verket ligger det ju inbyggt i systemet - på samma vis som man inte kan anklaga enstaka vårdentreprenörer för girighet om de efter flera års slitgöra faktiskt säljer av sin verksamhet till en vårdkoncern och drar sig tillbaka till Medelhavet (eller vart de nu tar vägen; jag vet inte).
Men frågan är om det är bra för landet?
Jag måste säga att jag är tveksam - idag talar ingen om maktkoncentration men det är färre som bestämmer över svenska företag idag än någonsin, och det betyder att de också har ett enormt inflytande på Sveriges framtid. Det är inte utan att man saknar de där gamla kapitalisterna som verkade, stannade och dog i Sverige.
I den sevärda TV-serien om imperiet Wallenberg var Peter Wallenberg på hugget mot de girigas diktatur, även om han själv knappast kan anses vara nån bleksiktig liberal. Man ska göra sig förtjänt av sin lön, var ett uttryck han använde. Även inom Wallenbergsfären har man kritiserats för höga ersättningsnivåer, men skillnaden lär ju ändå vara att om det inte var bra för företaget så blidde det inga pengar.
Den demoniske Stefan Fölster hade tidigare i år mage att ha synpunkter på låglönesatsningarna, men var mycket undanglidande när det gällde hysteriska arvoden och bonusar. Det var ju, som han sa, en fråga för styrelserna, och knappast något han som som SAF-dräng skulle yttra sig om. Istället fick han det att låta som en icke-fråga.
Men i ett samhälle som uppenbarligen ska förlita sig på enskilda företag för att säkra vår framtid är det inte alls en fråga enbart för styrelser. Istället ska man verkligen fråga sig - är de värda sina pengar? Och vems fel är det när det blir fel?
I det perspektivet börjar man onekligen fundera på de som sitter på fackliga mandat i olika bolagsstyrelser - vad har de för uppgifter, och hur mycket styrs de av att de också har saftiga ersättningar? Jag blir mer och mer bekymrad över att de kanske kommit att sitta som nån slags gisslan, där de egna ersättningarna blir skäl nog för att se längre. För uppenbarligen gör inte VD-arna det.
Efter att ha kikat litegrann på den senaste Skandiarättegången måste man ju fråga med Leif Lewin: Det är mycket konstigt att ingen har ett ansvar när så mycket gått fel.... Men pengar ska de ha!