Eftersom vi idag avhållit manifestationer för den svenska modellen och bevarandet av kollektivavtalen, finns det anledning att fundera en smula kring Liza Marklunds angrepp på fackföreningsrörelsen i Expressen. Inte för att hon har fel i sak - mer om det nedan - utan för att hon ger uttryck för en känsla som rätt många välmående medelklassmänniskor har - den som säger att jag är stark själv, och behöver ingen annan. Till intäkt för detta har hon tagit ett par fackliga aktioner - bl a Vaxholmskonflikten.
Själv har jag träffat åtskilliga som gått ur facket på sistone och jag väntar fortfarande på de där som gått ur av ideologiska skäl, därför att de anser att facket går för hårt fram. De jag träffar är övervägande äldre byggnadsarbetare som har sitt på det torra, de kommer aldrig att bli arbetslösa, och de har karat av livets investeringar. De går ur för att det är mer lönsamt att gå ur. Men samtidigt ska man minnas att de flesta i de deras situation faktiskt stannar kvar.
Att i en hel artikel undvika att ta upp den ökade kostnaden är inte särskilt smart. Inte heller att dra upp Zarembas gamla artiklar; de är lögnaktiga och tendentiösa, och han har aldrig vågat gå i svaromål kring de faktafel som finns där.
Men Lizas ursinniga ursäktande av sitt eget agerande är ändå intressant - hon gick ur facket för att hon tyckte att de misskötte sig. Så fegt. Så oerhört fegt. Istället för att stanna kvar och slåss. Men också typiskt för välmående medelklasskvinna - för det är naturligtvis vad hon är, oavsett hur hon levde då - klass är icke enbart en fråga om pengar. Om de inte gör som jag vill så sticker jag.
En inte helt ovanlig känsla bland många som är kritiska till fackföreningsrörelsen. Deras problem är ju att de inte kan hantera vare sig mothugg eller majoriteter. Istället för att helt enkelt inse att deras argument inte håller, börjar de beskylla rörelsen för att var toppstyrd och rigid. Förmodligen inser Liza att hon då både misskrediterar och förolämpar mig som medlem,eftersom hon förutsätter att jag både är lydig och korkad. Och dessutom alla andra som fortfarande är medlemmar.
När vi skulle ta ledigt idag för att närvara vid manifestationen för kollektivavtal på Sergels torg hade det gått ut ett påbud hos de större arbetsgivarna om att om en större del av arbetsstyrkan tog ledigt del av dag skulle det i varje fall betraktas som helledigt. Antagligen hopritat i hopp om att det skulle avhålla folk från att gå dit.
Effekten blev precis motsatt. Grabbarna dängde kaffekoppen i bordet och ställde upp mycket mer mangrant än på tidigare år. Undrar om det var meningen?
Det finns all anledning till självrannsakan av hur fackföreningsrörelsen fungerar, men det skorrar rätt falskt när det uttrycks av någon som inte varit medlem på tjugo år. För det som skedde i Vaxholm, det som skedde i Göteborg eller i Örebro har ju skett i många, många år - utan att reta upp folk som Liza Marklund tror. Tvärtom skulle jag vilja säga att medlemmarna vill ha MER av den varan.
Byggettans ordförande Johan Lindholm har svarat på kritiken här, och det kan broderas ut ytterligare. Jag kan tänka mig att lägga till att än så länge är det bara facket som är garant nför att individer inte ska slitas ut och slängas på arbetsmarknaden, vare sig de är letter eller inte, och jag har förmodligen träffat åtskilligt fler baltiska byggjobbare än Liza har.
Det här är bara ännu ett uttryck för det vi kallar de duktigas diktatur - att leva i förvissningen att om JAG klarade av det så kommer alla att göra det. Och då är det naturligtvis ohyggligt irriterande att svenska byggjobbare tjänar mer än journalister, för att inte tala om att vi tjänar mest i Europa - eftersom vi tillsammans skapat detta.
Det här är också ett nyliberalt budskap - att de duktiga ska ta ansvar bara för sig själva och inte bry sig om andra. Eller rättare sagt - vi ska hålla tillgodo med de smulor som de duktiga i all sin välvilja sopar ner från bordet till oss. Att vara beronde av arbetsgivarens välvilja.
Att tro att alla ensamma skulle kunna skapa sig en drägligare framtid visar egentligen bara på en sak - att man inte vet hur det funkar....
9 kommentarer:
Marklund:
Jag lämnade facket 1989. Jag lämnade Journalistförbundet av solidaritet med deras allra mest utsatta medlemmar: vikarierna.
Nu är hon alltså "välmående medelklasskvinna" och enligt Peter Hultqvist en "överklassdonna". Hon behöver alltså varken facket eller behöver känna sympati för arbetarklassen ... längre. Men det är först nu som hon kan göra sin röst hörd. Och visst är det väl fegt, oerhört fegt, av en 26-årig ensamstående mamma att inte se till att hålla sitt fackförbund rent från alla "Ola Raskare" som inte har samma uppfattning om facklig verksamhet som hon själv.
Liza Marklunds version av solidaritet och oförmåga att hålla käften - är alltså antifacklig.
Tack för klargörandet, men försök inte slå i oss att hela fackföreningsrörelsen står bakom den uppfattningen bara.
Roland Gustavsson
Roland, jag är osäker på vad du menar. Hur var hennes avhopp från Journalistförbundet ett stöd för deras mest utsatta medlemmar? Om du inte visste det så kryllar det av ensamstående mammor som väljer att vara kvar i facket, trots att det är de som får betala dyrast för det just nu. De anser förmodligen att de har nytta av facket
Calle, då skall jag förklara närmare.
Hon DROG BORT sitt stöd till ett förbund som trakasserade utsatta medlemmar, och det är ju det enda hon säger också. Dessutom så tillhörde hon inte den utsatta gruppen själv, och då är det en solidaritetshandling. Att det kryllar av ensamstående mammor som i egenintresse är med i facket har således inte ett dugg med saken att göra.
Inte nog med det. Nu när hon fått en röst i media så riskerar hon egen inkomst genom att stöta sig med mäktiga intressen, trots att hon inte behöver göra det heller. Ytterligare en solidaritetshandling alltså.
Solidaritet och svågerpolitik är inte samma sak.
Roland Gustavsson
Nej Roland - jag förstår fortfarande inte. Du menar att hon gjorde en insats genom att sluta göra något alls? För det var ju den möjligheten hon avsade sig när hon gick ur Journalisförbundet - är man inte med kan man inte påverka.
Det förtjänar att upprepas - är man inte med har man ingen talan. Och eftersom jag följt Liza Marklund under ett antal år måste jag ju säga att hon inte direkt har agiterat för sin ståndpunkt.
Den har istället andra drivit, och framgångsrikt också. Men det har de gjort inom sina fackförbund, och utan uppmärksamhet.
Å vem är du att lägga detta stora ansvar på en 26-årig ensamstående mamma, eller skulle det vara nån sorts medborgerlig plikt på nåt sätt, att slösa bort sin tid på att försöka förändra ett gäng mobbare som inte ens delar ens grundläggande mänskliga värderingar? Det kan väl finnas bättre saker att göra? Som att skapa sig en författarkarriär t.ex. Det är inte det minsta fegt. Fegt hade det däremot varit att fortsätta stödja mobbarna.
Mona Sahlin var inte med i nåt fackförbund, kunde hon inte påverka arbetarrörelsen då? Marklund är inte med i ett fackförbund, men visst tusan kan hon påverka, och framgångsrikt också, de enda argument mot henne jag sett hittills sett är rena personangrepp.
Förstår du fortfarande inte, eller låtsas du bara, eller får du inte?
Roland G
Vem jag är framgår väl av den här bloggen. Vem du är har jag inte en aning om - vem är du Roland G?
Jag har inget mot Liza Marklund, men eftersom mängder av andra ensamstående morsor väljer att vara kvar i facket undrar man ju en smula över varför du så starkt stöder just hennes ställningstagande, som f ö skedde för snart tjugo år sen, långt innan blockader av skolor och barer.
Är man missnöjd med hur facket sköter sig ska man naturligtvis göra något åt det. Att gå ur är en sak, men det måste sägas vara oerhört defensivt - som att sälja sin amerikanska bil för att visa sitt missnöje med kriget i Irak ungefär.
Jag stöder alla ensamstående mammor, mobbade och svaga grupper på arbetsmarknaden, ibland företräder jag dom också. Men nog är det väl ganska onödigt att redovisa mina bevekelsegrunder för ett sådant ställningstagande här. Det förändras inte heller av att en överklassdonna gör gemensam sak.
Får man reda på att kötthanteringen missköts på ICA och vid påpekande blir arrogant och otrevligt bemött ... då vill man inte ha mer med ICA att göra. Det är väl bra, men det förutsätter ju självklart att ICA är införstådd hur det fungerar. Och en mycket viktig sak till ... att ICA har kraft och förmåga att kasta ut dom ICA-handlare som inte fattar.
Roland Gustavsson
Pja, du frågade vem jag var och jag svarade. Men du vill inte svara på vem du är.
Eftersom Mona och Liza är mycket goda vänner känns det lite som en del av din argumentation haltar, liksom resterande. Eftersom Liza Marklund inte alls tar avstånd från fackligt engagemang.
Däremot vet hon mycket lite - dvs enbart vad hon läst i media - om hur dagens fackliga arbete fungerar. Det är inte alls så att m3edlemmarna tycker att facket är för aggresivt. Tvärtom.
Medlemmarna vill ha mycket mer av konfrontation, strejker och blockader. Det är klart att det blir tokigt när ung söt tjej hamnar emellan, men efterspelet till den historien har ju gagnat facket.
Det var just det faktum att hon var ung och söt (och svensk, kan man förmodligen tillägga) som gjorde att hon fick sympatier. HRF tappade inte särskilt många medlemmar på det - istället har man faktiskt lyckas värva nya, och just i Göteborg.
Vi har inte heller sett samma typ av solidaritetsgärningar från kändisar när det gäller blockader av bagerier, åkerier eller byggfirmor. Det kan ju bero på att de har anställda som far illa.
När man som Liza Marklund tror att medlemsflykten beror på att folk tycker att facket är för aggressivt är man ute i ogjort väder.
Är man redigt duktig, har framgång och ett bra skyddsnät klarar man sig säkert utan facket. Men för oss andra är det inte lika enkelt eller lätt. Frågan är ju inte alltid vad facket kan göra för mig, utan emellanåt måste man kanske fråga sig vad jag kan göra för facket...
Och jag talar naturligtvis inte för hela fackföreningsrörelsen, Inte ens för hela Byggnads eller Byggettan. På den här bloggen framför jag mina egna åsikter
Skicka en kommentar