Vem ska kolla arbetsmiljön hos småföretagen?


I senaste LO-tidningen redogörs för hur regeringens sparkrav på Arbetsmiljöverket nu slår - det görs färre kontroller, och inspektörerna själva anser att de missar allt mer. Neddragningarna innebär att Sverige inte längre når upp till ILO:s rekommendationer om antalet inspektörer per 10,000 arbetstagare. Sverige ligger nu på 0,8, på väg mot 0,7, medan de övriga nordiska länderna ligger kring 2,0 inspektörer. Och vi talar inte här om strukturella neddragningar - själva antalet inspektörer minskar.
Det betyder alltså att vi närmar oss en EU-nivå, fast från fel håll så att säga. Det här är en fråga som jag personligen, och många fler, tycker är en av de viktigare att både föra fram i debatten, men också att fundera på hur man ska kunna återställa vid en eventuell valseger 2010
Eftersom man också frågat regeringskansliet hur man tänker kan det vara värt att klistra in vad de svarar...

"Regeringen anser dock inte att ILO:s rekommendation är ett rättvist mått på arbetsmiljöarbetet i Sverige.
– Det kan inte ensamt ligga till grund en bedömning av hur mycket resurser som ska läggas på arbetsmiljöarbetet, säger Anna Bergsten, politiskt sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet.
Hon framhåller att Sverige har ett statligt stöd till regionala skyddsombud, vilket är ovanligt i andra länder, och att regeringen satsar mycket på rehabilitering och företagshälsovård.
– Man ska inte stirra sig blind på ILO-måttet utan se vad vi faktiskt gör i övrigt på området.
Anna Bergsten anser också att neddragningarna på Arbetsmiljöverket måste ses i ljuset av regeringens samlade politik.
– Den främsta prioriteringen är att få fler i arbete. Det har lett till flera omprioriteringar i budgeten, säger hon."

Nu ska vi se här - alldeles nyss läste vi att rekryteringen av skyddsombud blir svårare och svårare. I takt med att allt fler små företag skapas blir det allt mer bekymmersamt att hinna kolla arbetsmiljön där - utan att kunna dra siffror har jag bestämt för mig att små och mindre företag redan nu är överrepresenterade i tillbudsstatistiken. På ett litet företag har man sällan en rejäl skyddsombudsorganisation, utan är beroende av de regionala skyddsombuden, som är för få, och av arbetsmiljöinspektörerna, som minskar....
Jag har personligen träffat på inspektörer tre gånger - en gång i samband med en allvarlig olycka, en gång på ett Skanskabygge och en gång när inspektören - på sin fritid - upptäckte grabbar utan skydd på ett tak. De flesta som jobbar på skutt har aldrig sett vare sig regionala skyddsombud eller arbetsmiljöinspektörer.
För oss som inte har en fast arbetsplats är det här viktiga personer - på en verkstad har AMV alltid möjlighet att besöka och kontrollera. På ett bygge som varar kanske sex månader är man beroende av att det finns en fungerande lokal skyddsombudsorganisation. Jag har varit på ställen där chefen varit skyddsombud...
Nu är det ju så att vi vet att Arbetsmiljölagen och dess verkningar länge varit en vagel i ögat på SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), precis som en del annat, som Arbetslivsinstitutet, som man raskt lade ner när man kom i regeringsställning. Exakt varför är lite svårt att veta, men det verkar vara svårt för Anna Bergsten att göra den för mig naturliga kopplingen - nämligen att det förmodligen är bättre att avbryta ett farligt arbete innan det blir en gigantisk kostnad för månads- eller livslång rehabilitering.
Istället ska man, om man läser vidare, "koppla ihop jobbpolitiken med arbetsmiljöpolitiken för att få fler i arbete"... Har hon verkligen sagt så funderar man ju på hur människan är skapt - arbetslösheten minskar marginellt men man leker med folks hälsa? Cyniskt och obegripligt igen.

Hos tidningen Arbetsliv utvecklar hon sitt resonemang:
"– Vi har i dagarna presenterat en tankeram där vi tar avstamp i principiella utgångspunkter. Det vi har sagt är att arbetet med en ny arbetsmiljöpolitik ska bedrivas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter, liksom med bland annat myndigheter och forskare.

Regeringen menar att arbetsmiljöpolitiken blivit för reaktiv och ambitionen är nu att den ska bli mer offensiv och positivt laddad.

– Vi vill inte bara förhindra dåliga arbetsmiljöer, utan också främja de goda. Arbetsmiljöfrågorna måste komma upp på styrelseborden och ses som något som kan bidra till en ökad konkurrenskraft för företagen, säger Anna Bergsten."

Jo, vi vet. Littorins små glada smiliesar som ska klistras upp för att visa att det här är en god arbetsplats med god miljö. Det är inte utan att man känner en viss vanmakt inför hur dumheten, naiviteten får råda. Men snälla Anna Bergsten - vi har för höge farao försökt föra upp arbetsmiljöfrågorna på styrelseborden i många år och titta hur bra det går. Arbetsgivarna_vill_inte_satsa_om_de_inte_är_tvungna. Så jävla enkelt är det. Och jag funderar på hur en god arbetsmoljöpolitik ska kunna bli mindre reaktiv? Är det att strunta i att rapportera???

Väl medveten om vilka det är som producerar de här promemorierna - de hukar sig bakom sina glasfasader också - kan jag inte heller låta bli att fundera på om det finns andra och mer långtgående motiv för deras handlande. Genom att försvaga den organisation som kunnat stötta lokalt skyddsarbete hittills, kommer vi nu allt mer att hamna i ett läge där det är arbetsgivarens goda vilja som ska avgöra vilka förebyggande åtgärder som ska genomföras.

För, precis som alla som gjort sig illa på jobbet vet, det är ingen större glädje att någon döms när skadan redan skett.