Liten och ensam. Om ensamföretagare

Jag har länge tyckt att egenföretagare i byggbranschen skulle kunna bli medlemmar i Byggnads. De jobbar ofta precis som vi som jobbar som anställda, har en mycket osäkrare tillvaro eftersom de aldrig har långa kontrakt, och de saknar en organisation som bryr sig om dem. Visst finns Småföretagarna, men när man läser att de är till för små och medelstora företag står det ju tämligen klart att han med den enskilda firman, där personnumret är organisationsnumret, inte har mycket att hämta där. Till kongressen 2006 fanns en motion som föreslog just detta, vilket förbundsstyrelsen avslog - mest med hänvisning till att det skulle bli extra jobb. Såpass.
Många av dem är också tidigare medlemmar, som blivit nödda och tvungna att starta eget för överleva olika konjunktursvängningar, och flera vill inte annat än kunna gå med igen. Det kan ju inte ha varit roligare att höra att SAF skiter i dem och vill öppna för ojämlik konkurrens från utlandet.
Just nu hänger dessa F-skattare i tomma luften. De kommer knappast att omfattas av det trygghetspaket som Luciano Astudillo idag presenterade, och som trots att det sågas av olika bloggare faktiskt får beröm av Littorin. Flera undrar varför Astudillo lanserar ett förslag som verkar ofinansierat, eller där underlaget är bristande. Svaret är naturligtvis självklart - fundera litegrann så kanske ni kommer på det.
Jag ser inte det här förslaget som stommen i ett program som ska ge småföretagandet bättre villkor i Sverige, utan som en liten del, för det handlar naturligtvis inte om sänkta skatter eller avgifter som främsta morot. För en enmansföretagare skulle de sänkningar olika högerorgan propagerar för vara rent skrattretande. En procent sänkning av arbetsgivaravgiften för en normallön motsvarar ungefär 80 spänn i månaden - nån som tror att det är dessa åttio spänn som avgör lönsamheten för en enmansföretagare???
Istället handlar det om tryggheten - det är en sak att som ung och obunden med högskolekompetens kunna starta ett företag som enbart behöver en bärbar dator. För det är ju sådär märkligt att de högutbildade, som kommer tjäna mest pengar, inte behöver grundinvestera lika mycket som maskinföraren som tvingas öppna eget för att kunna bo kvar på orten. Och måste belåna sig till tänderna för en grävare på en ett par miljoner, och som måste snurra sextio timmar i veckan för att ge något överskott.
Samma sak gäller ju de som ska ha städservice, byggfirma eller åkeri, eller andra klassiska enmansföretag - det är människor med grundmurad erfarenhet i yrket som inte sällan tvingas till det dramatiska ställningstagandet att öppna eget. Och de får genast slåss på en marknad där prisdumpning är det vanligaste konkurrensmedlet, vilket man nogsamt bortser från hos de som alltid förespråkar egenföretagande (de där som märkligt ofta aldrig haft eget). Naturligtvis måste dessa människor också kunna ges någon form av grundtrygghet - ett uppdrag för Luciano Astudillo.
Man ska inte heller underskatta hederligheten - en konkurs för en enskild firma innebär personlig katastrof, men trots det finns det de som ändå tar ett banklån och betalar tillbaka vartenda öre staten har att kräva. Hör du det, höginkomsttagare Federley? Gör rätt för dig!!

Bilden föreställer en Caterpillar 988H hjullastare