När bara glass och choklad hjälper. Om att bli arbetslös.

 

Vi blir uppsagda. Besked idag, förhandlingar pågår. Företaget hävdar olönsamhet, arbetsbrist blabla. Det är inte mycket vi kan sätta emot. Bara se till att saker sker i rätt ordning.

  Jag är van. De som följt den här bloggen har läst om sånt här förr. Jag hör till de där som alltid kommer vara sist in, aldrig hinna få några år på nacken. Man jobbar på ett projekt till, därefter kommer företaget och harklar sig och skrapar med foten, "flaggar för nedskärningar", för att rätt vad det är inte kunna bli av med oss fort nog. Som när man försöker baxa ut en full och oregerlig kamrat från en fest där stämningen blivit mycket pinsam.

  Jag tänker inte skälla på företaget heller. Det sitter nån ekonom nånstans och har räknat ut att det blir billigare att importera arbetskraft från Polen/Estland/Rumänien/Whatever, utan att ha en aning om håldäck, formstag eller limträbalkar. För honom är vi ansiktslösa, en röd siffra i ett bokslut. En sån stod igår framför oss och mådde dåligt över att vara tvungen att bemöta konsekvenserna av sina kalkyler - för det var han inte van vid.

  De skyller på att vi tjänar för mycket pengar. Våra löner. Skitsnacksnivå. Vi kan ju bemöta dem i sak för varje krona - där våra löner är en bagatell jämfört med felaktiga betongelement, för små kranar, brister i planering och logistik. Men de som tar beslutet om att säga upp oss vill givetvis inte ta den diskussionen - det vill de aldrig. Ryggrad är en bristvara i byggbranschen, vad ni andra än tror.

  Visst, det kommer byggas som faen nu. Men av vem? Vi har haft låglönekonkurrens i byggsektorn i många år nu, underbetalt folk som ställer kåkar som likförbannat är svindyra. Det är därför det blir så larvigt när våra löner påstås bidra till höga bostadspriser - låga löner sänker inte priset på bostäder, låga löner ökar bara byggföretagens vinster.

  Det är alltid jävligare att få sparklappen på sommaren. Jag VET att det blir strul med a-kassan, för det blir det alltid. Man ska täcka det med egna medel, och så var det med det sparkontot. Det kan ta tre månader innan man får första, usla utbetalningen. Tack för den pungsparken, regeringen.

  Men livet går vidare. Jag kommer hitta ett nytt jobb, i ett år, kanske arton månader. Sen är det dags igen. Det bara är så i den här jävliga och älskade branschen. Träffa andra löshästar i min egen ålder, som aldrig heller hinner få fast fäste på ett företag, som bara kan garva åt pensionsbeskedet, som vet att jobba till sjutti kommer bli en bister verklighet. Med en kropp fylld av smärtstillande.

  Men man kommer ljuga på nästa anställningsintervju också. Ont? Njaä, jag mår ganska bra. Hälsointyg? Jaaaaa, det får vi väl ordna (det gör man inte). Fackliga uppdrag? Nä. (Man är ju inte dum..)

  Inte tänker jag snacka skit om företaget. Så här är det. Det är bara i den mest ljusblåa av  nyliberala världar som vinstintresset väger mindre än medmänskligheten. Och är det röda siffror - vilket de påstår, men vi kan ju aldrig kolla det - så ryker vi. In med gästarbetarna, vars fel det inte heller är - de kommer från länder som exporterar människor istället för produkter, från länder som faktiskt borde bygga bort sin egen slum istället för att skicka sitt yrkesfolk utomlands.

  Det enda jag vill är att det hela går korrekt till. Det gör det nästan aldrig i vår bransch, okunskapen kring lagen om anställningsskydd är ofta skrämmande. Personalpolitik är nåt man kanske har på de allra största företagen, de mindre företagen "bara kör"

  Så ikväll är det glass och choklad som gäller. I morgon är det söka jobb som gäller.

Ett blygsamt förslag för ökat byggande.

 Alla byggnadsarbetare är inte intresserade av bostadspolitik. Alla sjuksköterskor brinner inte inte för vårdfrågor. Man måste inte alltid tycka om skolpolitik bara för att man är lärare.
  Med det sagt är det dags att säga nåt om bostadspolitik. Eller avsaknaden av den.

  Inte för att det finns mycket att tillägga - det ser ut som det gör, med en bostadsbrist som är rent astronomisk, med priser och hyror som ligger ofattbart högt. Inget av detta är isolerat till just bostadsfrågan; flera orsaker beror på rent strategiska och ideologiska val av de som bestämmer. Det ser vi även på andra områden - att slå sönder skyddsnätet för de som blir arbetslösa ska få dem att ta vilka skitjobb som helst till vilka skitlöner och villkor som helst. Att se till att unga människor måste skuldsätta sig för att få en bostad, kommer för all framtid få dem att med näbbar och klor skydda sin investering. Att sälja ut hyresrätter skapar oerhört trogna väljargrupper.
  Strategi och ideologi alltså.

  Ända tills situationen blir ohållbar. Arbetslösa kan inte ta vilka jobb som helst. Unga människor bor kvar hemma istället för att köpa sig svindyra bostäder. Att sälja ut allmännyttan skapade inte alls nån rotation på bostadsmarknaden.  

  Man måste förstå att det finns ideologi bakom detta. Inte alls en vilja att skada eller såra eller förstöra, utan en barnatro på att marknaden kommer att lösa saker till individens bästa. Nån gång. Huvudsaken är att människor fria val är heligt. De som ramlar mellan maskorna i skyddsnätet? Tja, det är ju trist men....

  Jag tror inte heller på att vi kommer kunna bygga billigt och bra. Bra bostäder kostar. Vi ser idag att miljonprogrammet - snabbt och billigt - inte var särskilt bra, utan renoveringsbehovet är redan enormt. Så ska det inte vara i hus som är knappt fyrtio år gamla. Man kan inte bara bygga billigt för stunden, därför att då bygger man in slum och social misär precis lika mycket som mögel och energiläckor.
  Men det finns några saker som jag ändå skulle vilja lyfta fram.

  1. Enklare byråkrati. Det tar på tok för lång tid från idé till färdigt hus. Korta ner hanteringen. Minska möjligheten till överklaganden.

 2. Sätt press på byggföretagen. I min egen kommun, Järfälla, har JM köpt ett stort område av kommunen. Givetvis för reapris. Och sen behöver de bara bygga 80 lägenheter om året, enligt kontraktet. Det är rena skämtet, och det sker inte bara där. De stora byggföretagen äger idag mängder med mark i storstäderna, där de inte bygger. De väntar på att priserna ska öka. Så villkora köpen - kräv att de sätter spaden i backen illa kvickt.

3. Slopa vinstkraven i de kommunala bostadsföretagen. Kommunala bostadsföretag - där de inte sålts ut, av ideologiska skäl - ska inte vara kassakossor för kommunen. Lika lite som barnomsorg eller skolmat. Kommunala bostadsbolag ska ordna med bostadsförsörjning åt kommunens invånare. Punkt.

4. Sluta bygg för bilismen. Idag bygger vi stora garage under i stort sett alla flerfamiljshus i storstadsregionerna. Det är svindyrt, och fördyrar hyran även för de som inte har nån bil. Skulle bilägarna själva få betala kostnaden för garagen skulle ingen ha råd.
  Det betyder också att man måste ställa enormt mycket högre krav på kollektivtrafiken. Inte bygga tvärbanor eller tunnelbanor till alla hörn, men se till att det finns bussar och hållplatser. Och givetvis att det inte är dyrt att resa kollektivt. Men slutar man bygga dessa enorma esplanader - Hammarby Sjöstad - skulle man nyttja marken mer effektivt. Dessutom knyter man ihop kvarteren med smalare gator.
  Idag krävs det nästan matsäck för att korsa de här jättelika gatorna, och det gynnar ingen.



5. Sätt press på arkitekterna. En av fördelarna med miljonprogrammet var att man standardiserade byggandet på ett vis som inte tidigare skett. Strängt taget ser lägenheterna likadana ut i Umeå som i Lund, och sånt pressar ner byggkostnaderna.
  Själv bygger jag just nu ett kvarter där vi har ett tjugotal olika lägenhetstyper, i en total volym om 200 lägenheter. Det blir inte mycket rationalitet i det. Eller ekonomi. Det blir en fruktansvärd massa olika moduler som måste tillverkas, och sånt kostar enorma pengar
  Arkitekter - och om dem kan vi säga mycket - har en helt annan vision än politikerna om byggande, det måste man komma ihåg. De vill skapa monument, politiken vill ge människor bostad. En arkitekt som jag förolämpade - givetvis - vid ett byggmöte, pratade om att bygga "lyckliga hus".
 Ursäkta, men jag tror - vet! - att man är lyckligare av att bara betala tio papp i månaden i hyra för ett standardiserat boende, än sjutton papp för ett "lyckligt hus".

  Och där har politiken ett jätteansvar. Se till att ta det.
  
  Jag har ju varit med ett tag, och förväntar mig naturligtvis att få kastat i ansiktet liknelser om statskapitalism eller ghettofiering. Det tar jag med ro. Vi behöver alla ägandeformer som finns, det behöver byggas både småhus och höghus, och vi får inte vara rädda för att bygga jättehögt. I min egen kommun finns det tyvärr en radhusmaffia som vill lägga skyskraporna på tvären, som de sextiotalister de är. Själv skulle jag vilja se en stadsbebyggelse på Barkarbyfältet eller vid Jakobsbergs station, och det är fajt som vi måste ta själva.
 
Fast det viktigaste är ju att det byggs!



Det kommer mera....


Bilderna? Miljonprogram och miljonprogram

Jag och Botrygg version 2.0

Läget är som följer:
I måndags fick jag en kopia av den stämningsansökan som Botrygg sagt att de skulle lämna in. Med den följde ett kort mejl som jag klistrade in i den här posten. På detta svarade jag enligt följande:

Från: Calle Fridén [mailto:callefriden@hotmail.com]
Skickat: den 20 december 2010 20:11
Till: Kerstin Warvsten
Ämne: RE: Ang Ditt inlägg om Botrygg

Du är självklart medveten om att jag kan komma publicera detta på bloggen.

Mvh

Calle Fridén

Utsikt Från Ett Tak - Byggjobbarblogg
min blogg http://utsiktfranetttak.blogspot.com/

Hej!

Jag tar Ditt svar som ett nej. Vi kommer idag att skicka in en stämningsansökan mot Dig avseende förtal.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Tel 013-474 57 06

Och sen har jag inte hört mer. Vad jag vet är ingen stämningsansökan inlämnad, men eftersom den i såna fall ska ställas till rättsmyndigheten där bolaget är skrivet, dvs Linköping, är det väl inte omöjligt att de gjort fel. Där också.

Jag måste tacka för allt stöd jag fått - det här rörde upp en del kan jag säga. Helt plötsligt var mitt namn och Botrygg de mest sökta på knuff.se, och från att ha varit en blogg med ett par hundra besökare om dagen blev det ETT PAR TUSEN! Och stödet kommer från alla politiska håll kan vara värt att betona; det här kom att handla om vad man får tycka. Jag kan ju också se att här har varit folk från alla stora byggbolag och från väldigt många fastighetsbolag och andra aktörer på bostadsmarknaden.

Det var förmodligen inte det Botrygg hade tänkt sig.

Åtminstone tio jurister har hört av sig, både på bloggen och privat. Jag vill dock betona att jag inte primärt varit ute efter Botrygg annat än när det gäller arbetsmiljön (fast nu är det ärligt talat mer personligt!), även om det dykt upp förslag om att lämna in en egen stämning mot dem, för falsk anklagelse. För tillfället får det dock vänta.
Däremot finns det all anledning att återkomma till VAD man kan skriva, vad man får säga och hur man får yttra sig. Att bli stämd är inte farligt. Det är när man slutar tycka saker som det blir farligt.

Botrygg anmäler min blogg för förtal!

Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag skriver om saker som angår mig, saker jag tycker är roliga, saker jag tycker är upprörande. Från början var det ett sätt att berätta om mitt arbete som byggnadsarbetare, eftersom jag tyckte det saknades berättelser från arbetslivet. Med åren har det blivit mer politik och fackligt.
Inte nånsin har jag funderat på om jag gör skillnad, fast visst hoppas man. En del har fått folk att bli arga, annat har fått folk att fnissa. Och jag har ett par hundra besökare om dagen, av alla sorter.
Men en del gör folk argare.

Det kom ett litet brev häromdagen. Från Botrygg. Det är eftersvepet av en mejlkonversation som deras VD Michael Cocazza haft med mig, efter att jag skrev en bloggpost om en arbetsplatsolycka på Botryggs arbetsplats i Henriksdalshamnen i Stockholm. Den posten kan ni läsa här. Dessutom länkade jag till en artikel i Metro där samma olycka beskrevs. Jag gav som ni kan se i bloggposten uttryck för en del egna åsikter, och egna slutsatser, och avslutade med att tycka saker. Om detta tyckte inte Cocozza.
Därefter har det förekommit en del mejlväxling mellan mig och företagets VD och ägare Michael Cocozza, där han uttryckligen krävt att jag ska ta bort eller revidera bloggposten. Jag vägrade naturligtvis att göra det - däremot erbjöd jag honom att gå i svaromål på bloggen, vilket han inte gjort.

Därför var inte följande brev särskilt oväntat:

Vi har tagit del av Ditt inlägg om Botrygg på din blogg.

Då det som där skrivs är rena lögner föreslår vi att Du tar bort detta från nätet. Vi kommer annars att lämna in bifogad stämningsansökan.

Vi vill ha Ditt ställningstagande senast under tisdagen den 21 december.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Det var ju trevligt att de avslutade med "Med vänlig hälsning", eller hur?

Och i stämningsansökan stod följande:

Attunda tingsrätt

Box 940

191 29 Sollentuna

Linköping 2010-12-20

ANSÖKAN OM STÄMNING

Sökande: Botrygg Bygg AB, org nr 556502-6241

Box 335, 581 03 Linköping

Svarande: Carl Fridén, 62XXXX-XXXX

Månadsvägen 41, 177 42 Järfälla

Forum: 5 kap 1 § rättegångsbalken

Saken: Förtal

1. Bakgrund

Carl Fridén (Fridén) med bakgrund som byggnadsarbetare skriver enligt egen uppgift i sin blogg ”Utsikt Från Ett Tak” inlägg om bl a politik och jobb. Bloggen går att läsa via http://utsiktfranetttak.blogspot.com/.

I sin blogg 2010-12-13, se bil, går Fridén till angrepp på Botrygg Bygg AB (Botrygg) på ett osant och otillbörligt sätt och påstår att bolaget sätter vinsten före arbetarnas säkerhet.

Först skriver Fridén att ”de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik”.

Vidare skriver Fridén: ”Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt – hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen?”

I ett inlägg från en läsare låter Fridén läsaren kalla Botrygg ”ett skämt” och påstår att Botrygg inte bryr sig det minsta om arbetarskydd, kvalité och drägliga förhållanden på sina arbetsplatser.

Samme anonyme kommentator påstår att det förekommer fuskarbeten på vår fasad vid ett bygge i Hornsbergs strand.

Vidare antyds i bloggen att företag som Botrygg inte följer arbetsmiljölagarna och att arbetstagare kan få sparken om de protesterar. Sammantaget är allt detta rena lögner helt tagna ur luften. Botrygg kan genom skriftlig och muntlig bevisning styrka att säkerhetsarbetet varit av god kvalitet, att företaget har goda rutiner vad gäller arbetsskydd samt att företaget har ett gott resultat vad gäller kvalitet i sin nyproduktion. Botrygg har på alla sina arbetsplatser ett systematiskt arbetsmiljöarbete i syfte att förebygga arbetsplatsolyckor. Vi tar riskerna på byggen på högsta allvar.

2. Yrkande

Botrygg yrkar att tingsrätten fäller Fridén för förtal samt att Fridén skall dömas till böter.

3. Grunder

Fridén har genom falsk ryktesspridning utpekat Botrygg som ett företag som bryter mot Arbetsmiljölagarna och nonchalerar säkerhetsaspekter på sina byggarbetsplatser. Det otillbörliga sätt på vilket Fridén utpekat Botrygg har skadat bolagets rykte på ett sätt som kan vålla skada i bolagets framtida verksamhet. Fridén har därigenom brutit mot 5 kap 1 § brottsbalken.

4. Bevisning

Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13, bil 1

Till styrkande av Fridéns förtal av Botrygg

Linköping dag som ovan

Botrygg Bygg AB

Michael Cocozza

Bil Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13

Jag vet inte vad jag ska säga ärligt talat. Faktum är att jag får tycka precis vad jag vill på min blogg. Jag får till och med säga det högt. Det kallas för "yttrandefrihet". Nåt vi ska vara glada för att vi har. Han har haft alla chanser att bemöta mina åsikter på min blogg - och han har inte tagit de chanserna. Om jag däremot skulle haft ett ekonomiskt intresse av att baktala Botrygg hade det varit en annan sak. Fast nu har jag ju inte baktalat utan berättat.

Dessutom funderar jag ju med ett småleende på hur de tänkte. Att jag skulle vara tyst? Knappast. Då känner de inte den här byggnadsarbetaren. Botrygg skulle förmodligen behöva lite coaching när det gäller mediekontakter. Och hyfs.
Om de tyckte att jag skadade dem med en bloggpost där jag i stor utsträckning refererade till en artikel i Metro - och har de stämt Metro, tro? - undrar jag ju hur de trodde att det här skulle gynna dem?
Jag är inte heller särskilt oroad över hans hyfsat konstruerade kopplingar mellan min allmänt hållna skrivningar och hans företag. Om han läser min blogg kommer han finna att det finns andra företag som också fått på huden.

Ni behöver inte oroa er Botrygg - ni är kända bland de regionala skyddsombuden bland byggfackförbunden i Stockholm. Det finns god dokumentation kring brister på era byggen. Det finns bilder också. Vad som oroar mig är vad VD Michael Cocazza - apropå olyckan i Henriksdalshamnen, som alltså är en oerhört allvarlig incident - skrev tidigare till mig:

Det tillbud som hände i onsdags förekommer på byggen. Det fanns ingen på marken i närheten då balken föll, det är lögn som står i Metro om 5 meter från en person. Det fanns ingen där just därför att lyft sker över vattnet. Balken föll i vattnet, ingen skada har skett.

Grejen är att OM sånt händer på ett bygge så ska det bli ett jävla liv - då ska man avbryta arbetet, då ska Arbetsmiljöverket dit fortare än kvickt, då ska det upprättas vittnesmål och förloppsbeskrivningar. I synnerhet ska man säkerställa att ett likadant tillbud inte kan hända igen - genom att gå igenom utrustningen, se till att alla som ska koppla eller lyfta har korrekt utbildning. Framförallt ska inte den högst ansvarige avfärda det hela med en axelryckning om "att det är sånt som händer på byggen". I Henriksdalshamnen fortsatte kranen, enligt vittnen, omedelbart med nästa körning.

Ja, jag är oroad över folk som Michael Cocazza. Därför att han var tvungen att få drivor med påpekanden om arbetsmiljön på sina arbetsplatser för att få ordning på det, för att han tycker att medlemsföretag i Sveriges Byggindustrier och Byggnads använder arbetsmiljö som ett konkurrensmedel, och också för att han tycker att han kan kräva att en privatperson ska hålla tyst med sina åsikter.
Men du kan väl svara, Michael Cocazza - hur bra skulle din vinst smaka om nån dog därför att skyddet varit undermåligt? För att vara övertydlig kan jag berätta att det må vara en tendentiös fråga, men den är ändå relevant. För det finns i min värld bara ett enda svar.

Alla ska få komma hem efter jobbet. Ingen ska behöva dö på jobbet.

Förmodligen är Cocazza nån som är van att få som han vill. Nå, han kommer inte få det den här gången. Jag kan visst vika ner mig för sakligheter, vilket inte har varit fallet här (som Botrygg inte bidrar med i sin stämningsansökan eftersom jag hämtat fakta från Metro, Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet, och som därför inte kan ses riktade mot just Botrygg utan mot systemet), men så fan om jag tänker falla undan för hot.


Bilden? Om jag någonsin skaffar mig en tatuering ligger den här bra till....

Back to basic, tack. Tankar om ledarvalet.

Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om vem som ska leda det socialdemokratiska partiet. Hur gärna jag än vill det så spelar personen en för stor roll idag, och många av de som har till jobb att tycka drar stora växlar på det.

Alla vill att det ska bli rätt - högern för att de vill att personen ska vara ett sänke för oss, sympatisörerna för att de vill ha ett lyft. Alla håller fram vilka kvaliteter som en ny ledare ska ha. Ytterst få har ägnat sig åt vilka saker som är no-nos.

I en samling tänkbara kandidater ägnar man sig åt att leta de främsta och bästa egenskaperna. Och - i enlighet med traditionen - skrapar folk med foten och säger, Nääääääää, inte jag. Inte lilla jag inte.

I den skaran har jag ingen favorit. Jag har ett par jag skulle vilja se i spetsen, men de sitter idag för långt från maktens nav för att komma i fråga, så jag skiter i det. Också för att jag vet att en rekommendation i det här läget lika gärna kan vara en dödskyss

Men däremot vill jag att den som ska väljas ska kunna driva ett par saker.

1. En insikt om att vi aldrig, aldrig mer får sätta oss med armarna i kors och tro att marknaden kommer att lösa arbetslösheten. Om inte marknaden klarar det får vi använda samhällssystemen för att få fart på det hela. Så har vi alltid gjort. Den lätta kantringen mot tesen att "det löser sig om marknaden får råda", har varit, och kommer alltid att vara misslyckad. De senaste fyra åren har visat att inte ens i Sverige - inte ens här! - löser sig saker om politiken abdikerar. Fast det har väl knappt sagts ett ord om arbetslösheten sen regeringen Reinfeldt valdes om.

2. Skaka fram bostäder. Behovet är akut. Och det skriver jag inte för att jag är byggnadsarbetare - det skriver jag för att nyproduktion av bostäder skapar nya arbeten; en byggnadsarbetare som bygger hus skapar jobb åt fem andra. Samhällsvinsten är enorm. Bostadsbehovet är inte heller konjunkturbundet - ungar vill flytta hemifrån även i dåliga tider, människor behöver anpassa sitt boende oavsett kris.

3. Se till att hela Sverige kan leva. Det finns nämligen lite land utanför storstadsregionerna, och inte ens den galnaste nyliberal tror att alla kan bo här. Det behövs vägunderhåll, kommunikationer, skolor. Framförallt behövs det en trovärdig politik, och där har vi själva varit alltför ansvarstagande.

4. Sluta tro att man kan spara på mänsklig omsorg. Det finns en nedre gräns för hur glest det kan vara med vuxna i skolorna eller på förskolorna, och vi börjar nå den. Hittills har besparingarna fungerat, liksom privatiseringarna, därför att det funnits ett nedre skyddsnät. Men det finns alltid plats för två armar till i vården, eller ett knä till att krypa upp i på dagis. Och så småningom tar de lönsamma utförsäljningarna slut - liksom pengarna. Ingen verkar tänka på att sänkta skatter också ger mindre intäkter till vår gemensamma kassa, och det är ur den pengarna till köp av privata vårdtjänster tas. Än så länge kan omsorgsbolagen locka med högre löner men vad gör de den dagen penningpåsen är för liten?

5. Samtidigt måste man sluta se företagande som ett hot. Det finns fortfarande alldeles för många som ser småföretag som djävulens påfund, när det i själva verket är småföretagarna som är framtidens fattigpensionärer. Vi kanske ska hitta en möjlighet att blanda egenföretagande med anställning på ett sätt som är lättare än idag, det kanske behövs särskilda finansieringsformer för den som vill starta eget.

Sen finns det en massa andra saker som också är viktiga, men om ledarvalet i slutänden bara kommer att handla om att hitta nån tvålfager, vältalig typ är vi farligt ute. Väljarna är inte dumma - och den borgerliga pressen, de betalda drängarna, kommer garanterat att slita ihjäl sig för att hitta fel och brister. Om vi då samtidigt saknar en politik för framtiden är det kört i varje fall.

Men arbete och bostad har varit paradord för arbetarerörelsen i många, många år, och det har fungerat. Det finns ingen orsak att tro att det inte skulle fungera igen.

Bilden? Politik är en massa överraskningar. I ett paket ligger en bakelse, i ett annat Svarte Petter...

Byggbranschen ska nog passa sig för alliansen

I dagens SvT text uttalar Mats Odell undertryckta hot mot byggsvängen. Det vill säga - hans förslag för att öka bostadsbyggandet i riket är att hota med lagstiftning. Vid en träff idag har han redovisat sina insatser för byggandet under dessa fyra år. Att han borde skämmas är väl milt sagt en underdrift. Bygginvesteringarna i Sverige ligger i botten i Europa.

115 SVT Text         Fredag 10 sep 2010    INRIKES Publicerad 9 september                                                   Odell: Sänk byggbranschens kostnader                                              Kommun- och finansmarknadsminister       Mats Odell (KD) vill att bygg-           branschen ska sänka kostnaderna för      nya bostäder. Om inte väntar skärpt      lagstiftning.                                                                     Enligt Odell har Sverige bygg-           kostnader som ligger 55 procent över     genomsnittet i EU, men vilka lagar       som ska få branschen att bygga           billigare är Odell förtegen om.                                                   -Vi har en vapenarsenal som vi inte      visar upp i onödan, sade Odell när       han i dag summerade de fyra allians-     årens bostadspolitik.                                                              Inrikes 101 Utrikes 104 Innehåll 700  

Ska vi gissa vilka som ska drabbas av sanktionerna? Det lär knappast bli byggbolagen - för hur skulle det se ut? Är det nån som tror att alliansen skulle lägga nån slags straffskatt på bolag för att de inte bygger? Och inte låter det som det är morötter det är frågan om. Snarare piskor, men byggnadsarbetaren på den här sidan tangentbordet begriper inte vilka.
Om det nu inte är kollektivavtalen de är ute efter....
Jag är rätt övertygad om att Odell vet hur illa det är ställt. Men jag tror han skiter i det. I en borgerlig värld är inte bostaden en mänsklig rättighet, utan en handelsvara. Och man vägrar inse att folk faktiskt behöver lägenheter även i dåliga tider, till skillnad från nskrytbyggen, gallerior. och den där Greklandsresan som plötsligt blev en Ålandskryssning på 24 timmar.För det kan vara bra att påminna om att krisen inte är över än för de som fått betala det högsta priset. Där man fått spara på det som livet lite roligare.

Varför skulle nån vara intresserad av att det skapas nya bostäder i såna fall? För, återigen, den borgerliga politiken bygger på ekonomiska teorier: att marknaden själv ska begripa att det ska byggas. Har det funkat nånstans, egentligen? Och vad som kommer med bostadsbrist behöver vi inte ytterligare bevis på.
Idag har vi en rödgrön bostadspolitik, tyvärr alldeles för lite diskuterad och inte alls tillräckligt radikal, som faktiskt ändå vill något - här - eftersom vi faktiskt vet att ett bra liv hör ihop med hur man bor....


Bilden? Eget boende i Odell-Sverige

Nu vänder det i byggbranschen. Eller...?

Nu verkar det ha lossnat i byggsvängen. Orderböckerna är fulla, bodarna bokas och man skriker efter utbildat folk. Heter det.
Men är det verkligen så? Eller menar man egentligen att "nu kommer byggföretagen importera utländska byggjobbare som är antingen a) anställda av bemanningsföretag som skattar på Irland eller b) som har en F-skattsedel som påstås göra dem till egna företagare."?
I min bekantskapskrets har det knappast rört sig.
Kompisar som är småföretagare svär över utländska firmor som snor åt sig ROT-jobben, kompisar som lämnat byggbranschen temporärt för att slippa stämpla ser inte att det väller ut platsannonser. Det vi ser är att ett antal större infrastrukturprojekt ska sättas igång. Och en och annan arena. Om vilket vi återkommer.
Det tar nämligen lång tid att få igång saker som Nya Karolinska eller Norra Stationsområdet i Stockholm - under säkert ett år kommer man att förbereda; bygga transportvägar, gjuta kranfundament, ordna vatten och avlopp. Bostadssidan ska vi bara inte prata om - den magnifika ökning av bostadsbyggandet som borgarna är så stolta över är naturligtvis en bluff. I synnerhet som det som framförallt efterfrågas är hyresrätter, och det som byggs till största delen är villor, radhus och bostadsrätter. Idag går det nästan 70 sökande på varje ledig lägenhet i regionen.
I somras levererades en rapport om hur infrastrukturbyggena såldes ut till utländska företag (fast alldeles väldigt ofta med svenska huvudägare, kan man tänka sig) som fick på tok för lite spridning. Nån stjärna tyckte väl man skulle få åka på karnevalen i Almedalen och presentera den, och där försvann den ytterst effektivt. Jag har skrivit om det tidigare, och rapporten hittar ni här
Kära byggarbröder och byggarsystrar - jag hoppas innerligt att jag har fel. Men ju längre jag ser desto fler utlandsregistrerade firmabilar ser jag på villauppfarterna, desto mer jag lyssnar, desto fler språk jag inte talar hör jag i bodarna (jo, det är korrekt hel mening...). Och jag ser arbetsmiljö och villkor jag inte tycker om.
Nu rör det infrastruktur - tunnlar, broar, järnvägar. I morgon kommer det vara bostäder, var så säkra. Och det handlar inte bara om oss som är med i facket - det här är en överlevnadsfråga för alla dessa tusentals småföretagare som lever på privatpersoner, på enstaka inhopp på större byggen. Vem för deras talan? Vet de ens om det? Och vad säger Maud? Att Svenska Arbetsgivarföreningen skulle bry sig om dessa allra minsta är nog att hoppas för mycket.


Bilden? Genomslagsfest i Norra Länken

Dög det åt Andreas Carlgren så duger det idag!

Egentligen tänkte jag posta ett inlägg som är lite fortsättningen på drapan om Klasshatet, ett inlägg som skulle handla om klyftor, om en omdefinierad underklass och om att den socialdemokratiska sagan i Stockholm numera tydligen ska handla om en tvåbilsfamilj med radhus i förort alernativt ungt, smart designerpar i innerstan som har råd att tänka ekologiskt.
Men sen ser jag i Metro hur Andreas Carlgren ska lösa bristen på bostäder för unga. De ska bo sämre helt enkelt. Och sen tar han sig själv som exempel - för han kunde minsann bo uselt när han studerade.
Jag kan upplysa honom om att det inte råder nån brist på usla smålägenheter. Det finns massor av såna. Den sorgliga sanningen är däremot att det bor fullt med folk i dem. Och de kan inte flytta för att det byggs inget.
När Odell för fyra år sen stängde av investeringsstödet till byggandet dog det. Från regeringens sida tyckte man att det där skulle lösas med efterfrågan. Men bostäder följer inte samma regler som behovet av platt-TV. Man flyttar även i kristider. Kanske framförallt i kristider.
Dessutom är hans lösning rätt löjlig - det är inte sämre standard som sparar pengar. Det är skitpengar i sammanhanget. Det som kostar är konstruktionen och marken, och jag har svårt att tro att ens Carlgren tycker vi ska spara in på armering eller blanda in gråberg i betongen. Han andas inte ens ett ord om att han också på det viset vill slippa undan handikappanpassningarna. Fy dig, Carlgren.
En byggjobbare ger fem andra arbete. Under förutsättning att pengarna stannar i landet. Precis som jag och Bengt Ekström på Skanske tjatade om för länge sen (här) har de berömda infrastruktursatsningarna inte gett många jobb här hemma. De har hamnat hos importerad arbetskraft.

Och inte blev det billigare heller för att haka på en känd myt, nämligen att våra "höga" löner skulle vara orsaken till höga byggkostnader - mellanskillnaden mellan Byggnads lönenivåer och de som man nu betalar ut till slovener och polacker har hamnat - rätt gissat! - hos aktieägarna i Skanska och Bilfinger. Så det blev inte billigare för staten och Maud heller!
Staten har en möjlighet att se till att utländska entreprenörer följer kollektivavtal, gällande arbetsmiljöregler etc - gör det då.
Det kommer inte bli billigare att bygga trånga toaletter, små hissar eller sänka takhöjder heller. Och det är faktiskt lite läskigt att ansvarig minister tror det.



Hr Nyberg i Huddinge skriver om bostäder, Alliansfritt skriver om centerns bostadspolitik, och hr Holmlund i Umeå om högern och bostadsbyggande dessutom skriver alla andra om de vardagsnära tjänsterna. Men här kommer inte ordet b-tler att förekomma - det kan jag lova....

Du är ett geni, Mats Odell!!!

Man planerar att införa ett tak för hur höga bostadslån folk ska få ta: Det kommer med största sannolikhet betyda ännu sämre chans för unga människor att kunna skaffa ett anständigt eget boende.

Chokladkännaren i regeringen yttrar sig därför från sin upphöjda geniplats på Olympen. Och enligt Svt säger han såhär:

Finansmarknadsminister Mats Odell (KD) välkomnar förslaget. Att unga får det svårt att ta sig in på bostadsmarknaden ser han inte som något nytt problem.

-Det finns olika möjligheter men unga har det svårt överhuvudtaget. Det har byggts alldeles för litet bostäder under en lång period, säger Odell.

Såpass. Tänk så det kan bli. Men, undrar vän av ordning, vem är det som har ansvaret för att det byggts för lite?

Hmmmmmmm

Bilden? Den där jäkla strutsen har återkommit ett par gånger nu - synd att det bara är ett påhitt att den stoppar huvudet i sanden. Man kunde ju önska att Mats Odell var ett påhitt...

Var ska vinsten komma då?

Det finns ju alltid nån som ska betala. Det är den allra enklaste slutsatsen av alla besparingar. Nånstans ska pengarna tas. Vare sig det är inom vården och omsorgen, inom en kollektivtrafik som är så uselt rustad för vinter att det är rent häpnadsväckande, eller inom byggsektorn.
Efter att ha flinat rätt bra åt hur riksdagskandidaten Pettersson daskats omkring i media, kan vi kanske börja prata sakfrågan. För ingen ska tro att det där är en fråga som är ny - vi diskuterar varje dag hur vi ska kunna jobba smartare, snabbare, bättre.
Kan vi skapa bostäder som faktiskt är både billigare och bättre och energisnålare är det inte bara ett särintresse för byggbranschen - det rör precis alla i Sverige. Som social utjämnare, som ett sätt att få bli vuxen, eller för att kunna få åldras i trygghet.
På Newsmill tar Hans Tilly chansen, och det kan väl vara en smula upprättelse för Pettersson, även om jag fortfarande att han inte alls var ute efter den effekten. Han ville ge sig på byggjobbare, helt enkelt, och tala sig varm för låglönekonkurrens, i enlighet med den ideologi som nu håller på att sänka centerpartiet.
För diskussionen om bostäder och byggande är för viktig för att hamna i bakgrunden. Behovet av bostäder är lika stort vare sig det är låg- eller högkonjunktur. Och att klimatanpassa - som det heter så fint - industrier och offentliga lokaler är både bra ekonomi och bra för miljön.
Jag minns rätt bra känslan av att få stänga sin egen dörr, veta att från nu - NU! - bestämde jag själv när jag ville diska eller titta på TV eller hänga upp mina kläder. Och sen gled jag in i ett rätt trivsamt ungkarlsliv, bohemiskt och hyfsat ansvarslöst. Precis som det ska vara när man är i tjugoårsåldern.
Det finns likheter med mitt nuvarande ungkarlsliv, men man har ju lärt sig en del av sin boendekarriär - som naturligtvis innefattat sammanboende; dock nu enbart med arvtagarna. Ett och annat har man ju lärt sig på vägen, som att diska och tvätta och köpa toapapper och att inte borra i betongväggar klockan åtta en söndagmorgon.
Villkoret för att man ska kunna göra det är ju då naturligtvis att det finns nånstans att bo. Nånstans där man har råd att bo. Det blir allt viktigare eftersom så många unga inte har fasta anställningar idag, och knappt fyller de allt strängare kraven från banker och hyresvärdar.
Arvtagerskan vill flytta hemifrån. Det begriper jag. Jag vill också att hon ska kunna flytta - för att hon ska kunna växa som människa, men också för att jag ska kunna få ett liv där jag inte främst är pappa (eller kung i ett bankrutt konungarike...). Flytten hemifrån är precis lika viktig för de stackars föräldrarna som för barnen.
Även om vi älskar vår barn, är väl bäst att lägga till, så vill vi ju också att de ska bli vuxna. Få genomleva, eller genomlida, de där fantastiska åren.
Men då måste det finnas nånstans att bo!

Jag personligen ser inte att fler bostadsrätter kan lösa problemet - i själva verket tror jag det är rent politiskt självmord att avkräva nyss utflugna ungdomar ska sätta sig i skuld uppöver öronen bara för att de ska kunna komma hemifrån. Det är inte vad en tjugoåring vill göra idag. Frågan är om de ens ska göra det - de ska för fan resa i världen, sova på stränder i Asien, åka till Roskilde och ha bagaget i papperskassar. De lär nog komma in i den cirkusen så småningom i varje fall.
Lösningen heter istället hyresrätter. Precis som de rödgröna säger här. Och i min värld skulle det vara jättebra om man tog och byggde lite hyresrätter på Lidingö, eller i Danderyd, eller nåt annat av de segregerade reservaten....

Lite bostadspolitik kanske?

Som jag skrev för länge sen - arvtagerskan vill flytta hemifrån. Skaffa ett eget liv, slippa monarken, arvtagaren och det bankrutta kungariket. Men var ska hon flytta? Var ska vi ta'at?
Jag och väldigt många med mig är övertygade om att vi behöver en rejäl dos bostadspolitik, som inte är inriktad på att gödsla dyrbar mark med trånga och skeva egnahem. En bostadspolitik som tar många fler hänsyn, men som framförallt ser till att det byggs.
För det gör det inte. Det är riktigt bedrövligt.
Det trista, eller magiska, med boendet är att det inte styrs av ekonomin på samma sätt. Unga människor vill flytta hemifrån precis lika mycket i dåliga tider som i goda, och gör det också. Men inte till bra lägenheter, utan till något som långsamt håller på att bli en boende-katastrof.
Och än har jag då inte sett något röd-grönt som gör mig särskilt lycklig. Att det finns enstaka slattar i somliga kommuner gör då rakt ingen sommar. I min egen kommun skulle vi behöva många hundra lägenheter. Likadant är det på många andra platser. Men det handlar ju inte bara om många, det handlar om hur.


Bilden? Kanske kan vara framtiden...

Hyresrätter is teh shit!

Jo, jag visste att PEAB skulle starta ett bolag för att bygga hyresrätter, och nu har tidningarna fått tag i det. Naturligtvis gör de helt rätt och sätter också fingret på något jag och fler tjatat om länge - det behövs en hyresmarknad för att skapa rörlighet på bostadsmarkaden.
Och egentligen visar det på bristerna i den nyliberala teorin, vilket inte är konstigt eftersom den teorin är femtio år gammal och samhället inte alls ser ut så längre. När samhället ser annorlunda ut kommer också människors värderingar och basala behov att förändras. Men några saker kommer att kvarstå - till exempel att unga människor vill flytta hemifrån även i dåliga tider, och att samma unga människor inte har lust att betala förmögenheter för sina första lägenheter.
Vi har en usel regering som medvetet kört bostadsbyggandet i botten, och det kommer att ta åratal att bygga bort det.
Jag har inga förhoppningar om att det nya bostadskonglomeratet kommer producera billiga lägenheter. Det kommer de inte att göra innan en politisk ledning skapar förutsättningar för det - och det måste ske. I ett nyliberalt samhälle får de fattiga nöja sig med smulorna från de rikas bord, och i synnerhet när det gäller var man ska bo.
Det ligger naturligtvis ingen altruism bakom skapandet av Tornet - sluga affärsmän ser att det är en nisch där man kan tjäna pengar, och det har de väl all rätt till. Men risken är ju enorm att vi bara får ytterligare Hammarby Sjöstad; områden med höga hyror och krav på hyresgästerna.
Därför är det ju viktigt att vänstern börjar tala bostadspolitik igen. Den har varit nerlagd i för många år nu, men det är hög tid att lyfta fram boendet som en mänsklig rättighet igen.
Jag stör mig oerhört på socialdemokrater som utan vidare lanserar boendet som en främst ekonomisk transaktion - där en lägenhet ungefär ska vara en extra pensionsförsäkring. I ett samhälle där vi stoltserar med fina ord vore det väl fan om vi inte kunde skaka fram anständiga bostäder åt de som behöver, istället för att låta det bli en privatsak.
Och jag kan inte nog sparka på nyliberalerna. Det jag kan se av länder där nyliberala idéer fått råda är att det är länder med enorma samhällsklyftor, med elände och tragedier bortom beskrivning.
Var och en av er som förespråkar sånt får ta ansvar för det - man kan inte sitta hemma i den svenska ankdammen och prata sig varm för avregleringar och fri marknad, och sen titta åt ett annat håll när eländet knackar på. Är man nyliberal får man ta ansvar för Latinamerika och Korea och Tyskland och Lettland också. Kapitalismen ser inga gränser och släpper man den fri är det inget tamt keldjur som gör som den blir tillsagd.
Mest av allt syns det i våra miljonprogram, där misären och hopplösheten emellanåt når bedövande nivåer. Det kan vara bra att tänka på det när man nu applåderar PEAB.
Det finns ett gigantiskt renoveringsbehov i förorterna, och varför det inte tas initiativ där är fullständigt obegripligt. I min värld ska det finnas ett färdigt paket som kan sättas i sjön efter valet 2010 - där resurser som används för renovering av husen blir renovering av själar.

Bilden? Miljonprogram i Riga. Läs mer om förorten här

Arvtagerskan vill flytta hemifrån. Men vart?

Det kan inte ha undgått någon att det byggs på tok för lite bostäder i Sverige. I avsaknad av en egen bostadspolitik lyckades det egna partiet inget vidare med att öka takten, och nuvarande regering - eller vad man ska kalla dem, för regerar gör de inte - har slagit av på takten ytterligare.

Till skillnad från andra produkter - som en del envisas med att kalla ett eget boende - sjunker inte efterfrågan på egen lya i dåliga tider. Framförallt unga människor vill hemifrån. och det vill de alldeles oavsett ekonomisk konjunktur eller inte. Vi är rätt många som påbörjat vår bostadskarriär i andra hand (eller tredje eller fjärde eller femte) och haft det nödvändigaste i ett par pappkassar. Sedan har det torftiga bohaget - i mitt fall en TV som funkade när man slog på den, och en mycket väl begagnad stereo + skivor därtill - fraktats runt Stor-Stockholm i den Volvo 245:a som en stackars kamrat köpte billigt. Stackars, därför att han därefter konstant nyttjades och utnyttjades för olika panikflyttningar.

Och själv nyttjades man ju som flyttkarl under alldeles för många helger. Stor och stark har man kånkat boklådor och köksbord upp och ner för trappor. För att inte tala om pianospelande och pianoägande systrar. men det är en annan historia

Att få bo på egen hand är en viktig del för att bli vuxen. Allt från att göra fel i tvättstugan på egen hand - kom igen, alla killar (och säkert rätt många tjejer också) - har haft ljusblå eller rosa underkläder, till att upptäcka att glödlampor och toapapper inte materialiseras från ingenstans och placerar sig i rätt skåp.
Eller att det var hemskt vad mycket månad det var kvar av lönen - man såg plötsligt att det fanns ett samband mellan lååååånga telefonsamtal och en obegripligt hög teleräkning. Eller att det var märkligt så griniga de blev hos hyresvärden, när de fick vänta en vecka (eller två) på hyran - kom igen, ni får ju betalt, ni vet ju det.... Liksom.

Du som läser det här får jättegärna berätta andra minnen från de där åren - med fester och inhysingar...

Men villkoret för att man ska få göra den där spännande resan är ju att man kan börja nånstans. Och nu är det svårare. Det finns liksom inte nånstans att börja - hyresrätterna säljs ut i attraktiva områden, och det som byggs är överjävligt dyrt. Framförallt räknar geniet Odell tillsammans med t ex Joakim Larsson, "nytänkare" på bostadssidan, iskallt med att alla har föräldrar som kan ställa upp för inköp av bostadsrätt.
Och dom som inte har det kan trilla ner i ett hål, nånstans.

Istället för att få en rörligare bostadsmarknad har vi fått en stelare, där de som har mest pengar sätter villkoren. Man har nämligen glömt en massa saker när man tycker att marknaden ska reglera sig själv. Och det är INTE bostadspolitik att sälja ut allmännyttan.

Men framförallt måste man ju börja bygga. Inte bara för att hålla mig och mina kompisar med jobb, vilket vore rätt bra därför att vi drar med oss en massa andra bra saker när vi bygger, utan för att undvika en enorm bostadskris i storstadsområdena.
Min prinsessa hör ju till en gigantisk ungdomskull som nu börjar leta sig ut på bostadsmarknaden, och det som finns att erbjuda är en droppe i Atlanten. Inte nog med att det förlänger tiden innan de kan räknas som vuxna - det kommer driva deras föräldrar till vansinne också.
Av tradition har Arbete och Bostad varit honnörsord för socialdemokratin. Det är dags att damma av Bostad igen. Om det behövs subventioner för att bygga hyresrätter så får vi se till att sånt skapas. Om det behövs statliga åtgärder för att få snåla kommunalpolitiker att tillåta byggande så får det också ordnas. Om man måste sparka byggföretagen i arslet för att de ska sluta nischa sig i exakt samma segment - dvs dyra bostadsrätter för en liten klick människor - så får vi väl sparka.
Men vi kan inte bara sitta stilla och titta på. Jag vill att Arvtagerskan ska kunna flytta hemifrån, och få bli vuxen på egen hand. Därför är den avvecklade bostadspolitiken inte bara en fråga för de unga.

Andra om bostadsbristen
Peter Andersson, Löwdin i Bromma, Käringen mot strömmen. Foto-Lasse


Fotot föreställer flyttkillar i Gävle

Hur länge vågar Borg strunta i läppstiftsfaktorn?

Idag känns det som om Anders Borg för en alltmer ensam kamp för att slippa spendera pengar ur vår gemensamma kassa. Istället formligen haglar kritiken mot regeringen över hur de hanterar krisen. Och - vad värre är för regeringen - alltfler tycker att förslag från oppositionen är både konstruktiva och lätt genomförbara. I vår branchtidning Byggvärlden konstaterar Fredrik Karlsson att oppositionen tackar för inbjudan, och puffar för goda samhällsekonomiska insatser, som ett ROT-avdrag för flerfamiljshus, istället för det rätt magra Tack-för-hjälpen-avdrag som alliansen ger till sina trognaste. För att inte tala om att man vill se fler hyresrätter...

Men kritiken kan inte betraktas som annat än massiv. Det är inte ens lätt att hitta borgerliga bloggare - förutom de mest ingrodda - som försvarar den borgerliga politiken, och det skulle vara lätt att stå där på kanten till avgrunden och nöjt se Reinfeldt och hans regering kana ner.
Fast kanar regeringen så kanar Sverige. Ännu mer.
Det är därför man också kan hålla sig för skratt, och det är därför Anders Borg - som representant för den mest flexibla regering vi sett - säkert också kommer att öppna portmonnän och ösa ut några miljarder. Fast frågan är om det blir till saker som också hjälper till, eller om det bara blir till kosmetika.
I dåliga tider sparar vi. Fast inte på allt. Spel och tröstsaker går bättre än annat - det är ju storinvesteringarna vi håller i. I Plånboken pratade man om the Lipstick Index som ett mått på hur vi egentligen mår. Och då är det ju så att befolkningen mår som ekonomin - illa.

Den mest flexibla regeringen någonsin

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lycklades jag komma in på bloggen igen, och kan därför breda ut mig en smula om världens händelser sista tiden.
I takt med att lågkonjunkturen förvärras så börjar också snaran dras åt runt oss. Nu är det till och med så illa att Littorin tvingas till korset och får erkänna att det ser rätt mörkt ut. Jojo. Och Anders Borg erkänner i sin tur att det kanske var lite bryska förändringar i arbetslöshetsförsäkringen; med facit i hand kanske man kunde ha dragit ner mindre.

Tro det - men att därtill erkänna att man hade fel och att kritikerna hade rätt är det väl inte tal om.
Överhuvudtaget är man fylld av beundran över hur en regeringskoalition så kapitalt lyckas vända kappan efter vinden. Man funderar ju på om det kommer finnas några saker de inte kommer ångra, när de väl sitter med facit i hand. Man kan lätt få det intrycket menar jag.

Men nu är det naturligtvis inte så - jag tror knappt de ångrar nånting. Ingen, absolut ingen, ska påstå att de inte var medvetna eller upplysta om eventuella effekter och baksidor av deras beslut. Alldeles tvärtom skulle jag vilja påstå. Det som nu händer, och som Anders Borg uppenbarligen är besvärad av, är exakt det som förutspåddes.
Och ibland är det jävligt trist att ha rätt.

För min egen del innebär denna lågkonjunktur att jag med största sannolikhet kommer bli av med jobbet. Det är inga märkvärdigheter; sånt är återkommande bekymmer i byggsvängen. Man suckar, tar ett sämre knäck och väntar på att ens kvalifikationer ska komma i ropet igen...
PEAB går ju inte nåt vidare just nu, och vi kan nog misstänka att det varsel som lagts - 195 pers - kommer följas av fler. Frågan är ju om PEAB Bostad i Stockholm finns kvar som egen enhet om ett år, och vad då detta får för konsekvenser...
Det märkliga just nu är att det finns ett skriande behov av nya bostäder, gigantiska renoveringsbehov av skolor, sjukhus, vägar och broar, och ett om möjligt ännu större behov av upprustning av allmännyttan. Egentligen borde det inte kunna vara möjligt att skicka ut tiotusentals byggjobbare i arbetslöshet då, men ändå sker detta.
Jag efterfrågar inte statliga gratispengar, men faktum är att man just nu skulle kunna göra extremt mycket för rätt billiga pengar. Till skillnad från pengar som ska kastas in i finans- eller t ex fordonsindustrin, och som kanske bara -poff - försvinner, så kommer ju bostäderna, skolor, vägar och broar att stå kvar. Och skapa ett värde.
Man bör förmodligen vara civilekonom för att istället tro att arbetslösa tillför mer värde som just arbetslösa istället för i arbete. Eller borgare.

Vad blir då regeringens insats för att möta krisen i byggbranschen? Tänker man på risken av att åter förlora hela årskullar byggjobbare, eller satsar man på vidareutbildning? Inför ROT-avdrag för hyresrätter? Sparkar igång ett stimulanspaket?
Man låter Maud Olofsson införa ett ROT-avdrag för hushållsnära tjänster. Och hoppas på att detta kommer skapa en radda glada pigga hantverkare (F-skattare!!!) som rusar runt och gör burspråk, lägger in parkett eller byter några tegelpannor. Well, Maud, I've got news for you....
Men vi förmodligen vänta ett år innan de erkänner att också detta var tokigt....


Bilden föreställer regeringen, som till skillnad från strutsen gömmer huvudet i sanden för att slippa se och för att de tror att de inte syns. Vilket alltså inte strutsen gör.

Byggvarslen. Samma gamla historia

Jo, vi hade väl på känn att det inte skull dröja så länge den här gången - men att det skulle gå på ett par veckor från högkonjunktur till lågkonjunktur var lite överraskande. Normalt sett brukar vi komma åtta-tio månader efter att tillverkningsindustrin kraschat.
Det finns fler orsaker till det här också - och det löser man inte bara med att sänka räntor. Det är närmast att betrakta som kosmetika - för precis som experterna också säger, det räcker inte med att det blir billigare att låna. Man måste veta att man har ett jobb också. Vi blir försiktigare i dåliga tider, och kanske ännu mer nu eftersom det här inte liknar nåt vi tidigare sett. Men en del är precis som vanligt - som att byggbolagen är som ett gäng måsar. Lyfter en så lyfter alla.
Det är inte utan att man kan hålla med olika bedömare som skriver att det stora problemet just nu är att alla aktörer är så nervösa, och att de bara tittar på varandra, istället för att inrikta sig på att få hjulen att snurra.
Det är därför man kan bli helt galen av den passivitet som nu drabbar regeringen - man sitter och funderar strategiskt till valet 2010, men marknaden - detta av borgerliga politiker så älskade ord - vill ha besked nu. Helst igår. Även om man försöker se på borgarna med neutrala glasögon är det svårt att hitta exempel på hur de vill stimulera ett ökat byggande - i huvudsak har regeringens bostadspolitik varit inriktad på konstruktionen av upplåtelseformer, av att infria vallöften om fastighetsskatt, men mycket litet kan omsättas till produktion.
Byggnads vill återinföra ROT-avdraget, och se till att man påbörjar storskaliga renoveringar av miljonprogrambeståndet. Det är naturligtvis lovvärt, men man kan ju fråga sig varför ett fackförbund ska vara de som ger signaler om tänkbara vägar. Inte för att sossarna skött sig så mycket bättre - bostadspolitiken har inte varit en prioriterad fråga på säkert tio år, och det vi ser nu hade kunnat undvikas i stor utsträckning om man haft starkare politisk styrning av allmännyttan. Och givetvis kommer de olika bostadsbolagen att vädra morgonluft nu - HSB var snabba med att kräva avskaffande av byggmomsen
Frågan är hur djupt krisen kommer att gå, och hur många som kommer att drabbas. Och hur de drabbas. Att a-kassan försämrats kommer att ge omedelbara konsekvenser för de som får sparklappen. Och jag är tveksam till om det är så många som egentligen vet varför a-kassan kom till.*
Förr om åren fick man nästan räkna med att stämpla periodvis - framförallt om vintern, innan de tekniska hjälpmedlen eliminerade begrepp som vinterbygge, eller säsongsanställning. Och vi minns den förra krisen på nittiotalet, när alla var arbetslösa. Det fanns inte ens svartjobb som polarn minns.
JM varslar 600 anställda, Veidekke varslar på måndag. Fler byggföretag har anmält att de vill inleda förhandlingar. Och det rör bara de stora företagen - men för varje byggnadssnickare eller grovis som varslas så rycks mattan undan under fötterna på alla andra yrkesgrupper - rör, el, måleri, kakel, golv, maskinförare etc. Alla dras med. Och till den som säger att det alltid finns jobb kan jag meddela att det finns det inte. Det finns inte tillräckligt med bygga-om-kök eller fixa-ett-burspråk för att svälja den klump som drabbas.
Dessutom har även den branschen slagit i golvet - både köks- och småhustillverkare ser också sämre tider framför sig.
Just nu ser jag med spänning fram mot vad regeringen tänker hitta på. Om man nu tänker hitta på något, eller om man återigen ska luta sig mot den trygga tanken att det här ska nog marknaden fixa själv....


*Den är alltså inte bara ett försörjningsstöd, utan lika mycket ett sätt för den arbetslöse att slippa konkurrera, och därigenom dumpa lönerna. Kort och gott sammanfattat i det fackliga löftet

Byggandet dyker. Vad gör regeringen?

En av de främsta pelarna inom den smått anarkistiska modell för samhällsekonomi som vi kallar för nyliberalism (finns en massa länkar i det här blogginlägget) handlar om boendet. På alla möjliga plan skär sig den nyliberala tanken med den solidariska, både när det handlar om ägandeform, hyror och hur det ska byggas.
Nu slår finanskrisen mot bostadsbyggandet konstaterar Rapport. Professor Stellan Lundström tror på en halvering av redan modesta nivåer, det enda som kommer färdigställas är det som är för långt gånget. Var det vad Mats Odell hade i åtanke när man drog undan de statliga subventionerna till byggande av hyresrätter? Vi minns de s k Odellplattorna...
Det finns mycket man kan dra ner på i dyrtider - bilar, båtar, elektronik, äta ute etc - men en sak är säker: folk behöver bostäder att flytta till vare sig det är depression eller inte. Själv förälder ser man ju med fasa på möjligheten att ha barnen hemma tills de fyller trettio. Jag vet att det förekommer men det betyder ju inte att det är nåt bra.
Jag hoppas att den här nyheten inte försvinner i det stora flödet, för det här är allvarligt. Det finns ingen bransch som i sin tur genererar så mycket arbetstillfällen och kommers som just byggbranschen, och när luften går ur den går det inte långsamt.

Vi ska inte heller bortse från att en lågkonjunktur slår hårt mot byggnadsarbetarkåren. I förra stora svepet försvann flera generationer byggjobbare, vilket gör att pensionsavgångarna nu är mycket kännbara.

Ungdomar behöver bostäder. Överhuvudtaget behöver det alltid byggas för att inte marknaden ska kollaps totalt, och då räcker det inte med skrytbyggen, bostadsrätter, villor och radhus. Ungdomar som flyttar hemifrån idag kommer inte acceptera att behöva slänga upp enochenhalv miljon för sin första lägenhet - de vill göra annat med sitt liv, och det låter ju som en paradox att frihetens försvarare - liberalerna - är de som kommer att tvinga kidzen att avstå från resor, jobbhoppande och pröva-på-boende. Allt detta som generationer före dem har fått njuta av.
Bostaden är en social rättighet och ska ses som sådan. Inte en kapitalvara som ska generera vinst hela tiden. I ett modernt samhälle behövs en aktiv bostadspolitik, och att som regeringen skjuta ansvaret över enbart på de stora byggjättarna är ohyggligt naivt. Förr om åren har de kommunala bostadsbolagen -det vi kallar allmännyttan - alltid kunnat vara en räddningsplanka, men med nuvarande politiska ledning är det tveksamt om de är nåt att hålla i handen. Då ska man också vara medveten om att allmännyttan en gång i världen skapades just för att de privata värdarna inte såg nån anledning att bygga bort bostadsbristen.
Tvärtom - ett bristfälligt utbud höjde ju värdet på deras egna hyreshus, och tog bort valfriheten för hyresgästen.
Det är möjligt att det kommer att igångsättas en massa ROT-jobb - miljonprogrammet behöver det akut! - men det löser ju inte det nationalekonomiska fiasko som ett havererat nybyggande innebär...