När bara glass och choklad hjälper. Om att bli arbetslös.

 

Vi blir uppsagda. Besked idag, förhandlingar pågår. Företaget hävdar olönsamhet, arbetsbrist blabla. Det är inte mycket vi kan sätta emot. Bara se till att saker sker i rätt ordning.

  Jag är van. De som följt den här bloggen har läst om sånt här förr. Jag hör till de där som alltid kommer vara sist in, aldrig hinna få några år på nacken. Man jobbar på ett projekt till, därefter kommer företaget och harklar sig och skrapar med foten, "flaggar för nedskärningar", för att rätt vad det är inte kunna bli av med oss fort nog. Som när man försöker baxa ut en full och oregerlig kamrat från en fest där stämningen blivit mycket pinsam.

  Jag tänker inte skälla på företaget heller. Det sitter nån ekonom nånstans och har räknat ut att det blir billigare att importera arbetskraft från Polen/Estland/Rumänien/Whatever, utan att ha en aning om håldäck, formstag eller limträbalkar. För honom är vi ansiktslösa, en röd siffra i ett bokslut. En sån stod igår framför oss och mådde dåligt över att vara tvungen att bemöta konsekvenserna av sina kalkyler - för det var han inte van vid.

  De skyller på att vi tjänar för mycket pengar. Våra löner. Skitsnacksnivå. Vi kan ju bemöta dem i sak för varje krona - där våra löner är en bagatell jämfört med felaktiga betongelement, för små kranar, brister i planering och logistik. Men de som tar beslutet om att säga upp oss vill givetvis inte ta den diskussionen - det vill de aldrig. Ryggrad är en bristvara i byggbranschen, vad ni andra än tror.

  Visst, det kommer byggas som faen nu. Men av vem? Vi har haft låglönekonkurrens i byggsektorn i många år nu, underbetalt folk som ställer kåkar som likförbannat är svindyra. Det är därför det blir så larvigt när våra löner påstås bidra till höga bostadspriser - låga löner sänker inte priset på bostäder, låga löner ökar bara byggföretagens vinster.

  Det är alltid jävligare att få sparklappen på sommaren. Jag VET att det blir strul med a-kassan, för det blir det alltid. Man ska täcka det med egna medel, och så var det med det sparkontot. Det kan ta tre månader innan man får första, usla utbetalningen. Tack för den pungsparken, regeringen.

  Men livet går vidare. Jag kommer hitta ett nytt jobb, i ett år, kanske arton månader. Sen är det dags igen. Det bara är så i den här jävliga och älskade branschen. Träffa andra löshästar i min egen ålder, som aldrig heller hinner få fast fäste på ett företag, som bara kan garva åt pensionsbeskedet, som vet att jobba till sjutti kommer bli en bister verklighet. Med en kropp fylld av smärtstillande.

  Men man kommer ljuga på nästa anställningsintervju också. Ont? Njaä, jag mår ganska bra. Hälsointyg? Jaaaaa, det får vi väl ordna (det gör man inte). Fackliga uppdrag? Nä. (Man är ju inte dum..)

  Inte tänker jag snacka skit om företaget. Så här är det. Det är bara i den mest ljusblåa av  nyliberala världar som vinstintresset väger mindre än medmänskligheten. Och är det röda siffror - vilket de påstår, men vi kan ju aldrig kolla det - så ryker vi. In med gästarbetarna, vars fel det inte heller är - de kommer från länder som exporterar människor istället för produkter, från länder som faktiskt borde bygga bort sin egen slum istället för att skicka sitt yrkesfolk utomlands.

  Det enda jag vill är att det hela går korrekt till. Det gör det nästan aldrig i vår bransch, okunskapen kring lagen om anställningsskydd är ofta skrämmande. Personalpolitik är nåt man kanske har på de allra största företagen, de mindre företagen "bara kör"

  Så ikväll är det glass och choklad som gäller. I morgon är det söka jobb som gäller.