Israel kommer alltid att finnas där. Det bara är så.

  Det finns knappt något så inflammerat att skriva om som Palestinafrågan. Det är kort sagt en minerad stig där allting riskerar att slå tillbaka mot en. På de mest märkliga sätt - själv fick jag bloggen avstängd för påstådd antisemitism hejochhå i samband med att jag skrev om Ship to Gaza (läs gärna kommentarerna); inte för nån längre tid eller med nån annan sorts komplikation än att jag var mycket undrande, men det säger också en del om klimatet.

  Kloka människor struntar därför i att tycka om det. Det är synd - så snart debatten lämnas fri betyder det att den kommer att bli emellanåt absurd, fylld av krav hit och dit, nästan alltid ställda av människor som faktiskt inte riskerar något, vare sig att dödas av Hamas raketer eller av Israels bomber. Men det finns frågor som måste ställas. Och jag har aldrig varit särskilt klok.

  I en upphetsad debatt måste man sluta titta på extremisterna. De är intressanta men på sikt oviktiga, de kommer inte att uppnå någonting. Vare sig de högröstade israeler som är mycket raska att dra alla palestinier över en kam (här till exempel) eller Hamassympatisörer, nästan alltid förlorade i ett träsk av hopplösa förväntningar.

  Det finns en hel del att säga om Israels bombningar, men man måste också sätta det i ett perspektiv. Som det här med folkrätten, som alltid dras upp av människor som faktiskt tror att krig och konflikt omfattas av regler. Det som finns är ett ambitiöst regelverk som bygger på en massa principer. Men i ett krig finns bara en regel, och den övertrumfar alla andra regler. Nämligen att besegra den andre. Sen kan vi ta folkrätt och brott mot mänskligheten senare, om vi har lust. Riskera en domstol i Haag, eller ett fördömande från ett land vi knappt hört talas om.

 Jag tänker inte heller tjata om politisk naivitet, om nyttiga idioter åt alla håll och kanter. Det är lönlöst. Vad som är mer intressant är varför den här konflikten dyker upp just nu. Det finns en massa olika orsaker till det.

  - Störtandet av Mubarak och det tillfälliga styret av Muslimska Brödraskapet ökade den illegala införseln av material och vapen till Gaza. Att tro nåt annat är bara dumt - vi pratar tonvis med komponenter till raketer, och även tydligen drönare. Västvärldens handfallenhet inför den arabiska våren bidrog givetvis till detta, när demokratiska krafter snabbt sattes ur spel av folk med mörkare planer, medan EU tjafsade sinsemellan om flygförbud, buhu.

  - Frisläppandet av Hamasaktivister från israeliskt fängelse. Som alla andra politiska fångar bärs de fram av en gemensam politisk idé; det här är något vi kan se från många andra ställen. När politiska fångar i Nordirland. Peru, Colombia, Baskien, Tjetjenien, Aghanistan släpps fria, i nån form av utbyte mellan parter, ökar genast de militära aktionerna, efter ganska långa perioder av fred. Det är osvikligt. Detta följer en militär doktrin som USA upptäckte redan på 1800-talet, när man helt enkelt deporterade våldsamma grupperingar, som apacher, långt bort från sina hemtrakter, eller samlade in dem på reservat. Vilket fungerade, ur ett strikt militärt perspektiv. Guantanamo är alltså bara en logisk följd av hundra år av erfarenhet, och finge militärer bestämma skulle fångarna där vara tusentals. Eftersom deportationerna också gav tid att bygga strukturer som de deporterade vare sig ville eller kunde anpassa sig till.

  - Framgångarna för de militanta muslimska grupper i Syrien och Irak. Som dels gett råg i ryggen åt muslimska fundamentalister, och dels skrämt skiten ur israeler och amerikaner. Och inte bara där - eftersom Iran, som hör till en annan gren av islam, plötsligt befinner sig på samma sida som USA, dvs mot ISIS. Det är en märklig värld. Mellanösternkonflikten är fylld av den sortens komplicerade partnerskap, bygga på principen om att "min fiendes fiende är min vän"

  - Den mediala uppmärksamheten. Det finns knappast nån konflikt som är så välbevakad eller uppmärksammad som den här. Trots att den storleksmässigt ligger långt efter andra krig, läs här, eller rena slakter, som i paradiset Sri Lanka, där den lankesiska armén i skymundan bedrivit folkmord och utrensningar i sanslös skala. Där finns kriget/krigen i Kongo och i övriga Afrika, som tillsammans hamnar under ett kollektivt ointresse av svenska medier (det är faktiskt bättre rapportering i resten av Europa) som knappast kan förklaras med nåt annat än nån form av rasifierad bedömning av nyhetsvärdet.

  - Skapandet av den kurdiska staten, och låt oss för GUDS SKULL hoppas att detta blir verklighet. Här finns också de goda exemplen, givetvis uppradade av de där som kräver ett omedelbart visa-strupen-eller-dö av den palestinska rörelsen. Men olikheterna är fler än likheterna, vilket gör att den pragmatism som lett fram hit inte är överförbart på den palestinska frågan.

  - I svenska medier handlar det ofta om hur många som dött, hur många raketer som fallit uddlösa. Detta är trams. För det är ju inte så att Hamas inte vill döda israeler, åh nej. De vill döda massor av israeler. Det är enbart den - hittills - mer tekniskt starka krigsmakten i Israel som gör skillnaden. Och att israelerna har ett flygvapen. Minns att inga krig idag vinns utan flygvapen.

  - Man måste hitta de som vill förhandla. Punkt. Det finns inte en chans i helvete att lösa detta annars. Armodet, eländet, förtvivlan i Gaza kommer att växa. Nya ursinniga unga män kommer att krypa upp i knät på religiösa extremister - jag använder det ganska generellt här - och lära sig sätta ihop fler raketer som de kommer att gömma under skolor och sjukhus. Givetvis i strid med folkrätten, men se vad jag skrev ovan om Den Enda Regeln i krig. Och sen kommer de att blåsas i luften av smartare, effektivare robotar och bomber. Att de skulle vinna är helt utsiktslöst.

 - På Västbanken finns också palestinier. En mer moderat, pragmatisk gruppering, som trots alla möjliga svårigheter och förtryckta av en grinig israelisk stat, faktiskt inte dör. Konflikten mellan Hamas och Fatah är långt mer bekymmersam än vi kanske tror, och bidrar också till eländet. Det vill säga, den största delen av alla palestinier slåss inte idag. De försöker bara överleva på Västbanken, Syrien, Jordanien och Libanon. Ett förslag är ju att stärka den palestinska myndigheten under Abbas, skapa bättre villkor för de som lever i fred. Det goda exemplet.

  - Hamas kan inte vinna. Punkt. Och det finns inget en upprörd omvärld kan göra åt det. I det israeliska samhället har fredsförhandlingarna passerat trovärdighetsgränsen. Liksom de gjorde i Colombia, Peru, Tjetjenien, Afghanistan och en massa andra ställen. Idag finns det bara misstro och motvilja på bägge sidor. Att ens tro att Israel idag, efter åratal av brutna vapenvilor, för ett ögonblick skulle ge Hamas respit (som israelerna dessutom misstänker bara skulle syfta till att stärka sin vapenarsenal) är oerhört naivt.

  - Israel finns där och kommer att finnas. Det är den bistra sanningen. Det är detta man måste förhålla sig till. Jag kan ha åsikter om det, om israelisk oförsonlighet, om israelisk brutalitet, om illegala bosättningar, om lidande och om generationer som växer upp i hat ditpressade av en fullkomligt obegriplig israelisk repression. Jag har massor av åsikter om det, men i slutet av dagen är det enda absoluta att Israel finns där, och till detta måste man förhålla sig. Det är först när Hamas, och andra militanta palestinska grupperingar accepterar detta, som förhandlingar värda namnet kan komma igång. Därefter får vi ta itu med folkrätt, brott mot mänskligheten.

Till dess kommer många fler palestinier att dö. Tyvärr.


Andra om saken
Ledarsidorna