Så vad vill Israel vinna i Gaza?

 Genom allt hänsynslösare attacker lägger nu den israeliska militären in en överväxel i kriget mot Hamas. De civila offren är alltför många, lidandet oerhört, metoderna förkastliga för en civiliserad människa. Befolkningen i Gaza har helt enkelt ingenstans att gömma sig.  Världen protesterar. Ändå fortsätter attackerna.

  Man måste fråga sig varför. Vilka vinster anser sig Israel göra som är värda världens avsky, de nästintill ofrånkomliga anklagelserna om brott mot mänskligheten och de lika ofrånkomliga attackerna mot judar världen över. Hur ska landet Israel kunna resa sig till anständighet efter det här? Hur ska de kunna fortsätta existera som demokrati - jodå, faktiskt - under den här formliga terrorn mot oskyddade, och ofta oskyldiga civila i Gaza?

  Man måste fråga sig det. Och om ett par år kommer reportrar från Washington Post skriva böcker om spelet i den innersta kretsen, få tillgång till protokoll, kunna berätta vilka som var hetsarna, vilka som var realisterna, vilka som var drömmarna och pragmatikerna. Innan dess får vi gissa. För det är ett stormaktsspel, där det finns en opinion att vinna, där kriget inte tar slut innan freden är vunnen.

  I ett kort perspektiv finns den rent militärstrategiska delen; den israeliska militären, och underrättelsetjänsten bedömde att Hamas måste stoppas innan de blivit så starka att de innebar ett större hot mot Israels existens. Det vi kan kalla ett förebyggande krig. Där Israel idag, efter kaskader av raketer, kan peka finger och säga att de hade rätt - sedan senaste kriget 2008-2009 har Hamas byggt både raketer och infrastruktur med insmugglade delar. Den arabiska våren och anarkin i Egypten gav också extremisterna i Hamas en skjuts i vapenproduktion och teknik. Det finns all anledning att tro att det också förekommit ett rent studentutbyte mellan Gaza och olika fundamentalistiska grupperingar i Syrien, Libanon, för att inte tala om Iran. Annat vore faktiskt att underskatta Hamas.

  Dessutom finns i den israeliska strategin två mer cyniska delar. Dels att döda så många av Hamas soldater som möjligt, oavsett ålder. I ett svenskt perspektiv är det givetvis horribelt men se verkligheten nu - det är bara i Sverige vi ser artonåringar som barn. I resten av världen är de vuxna män. Dels att banka Gazas civilbefolkning så gul och blå att de överger Hamas. Och detta är inte en illusion, vi har sett det ske både i Afganistan och i Libanon, där terror mot civilbefolkningen slog undan benen för talibanerna och tvingade Hizbollah att lugna ner sig.

  Det man kan fråga sig är om det kommer att fungera. Man ska ha klart för sig att Israel har ett oerhört starkt stöd i Västvärlden, inte minst därför att de kan gömma sig bakom en rädsla för extremistisk muslimsk expansion (som kanske kan hota oljeindustrin, hoho), men också för att det fortfarande finns starka skuldkänslor inför Förintelsen. I länder som deltog i det famösa "kriget mot terrorismen" är man säkert bara glada att israelerna sköter det här själva, det finns en oerhörd krigströtthet i både Storbritannien och USA. Men man minns också att Hamasmedlemmar varit synnerligen aktiva som volontärer i just det kriget.  Inget av detta stöd minskar när ISIS halshugger kristna eller när idioter försöker "hjälpa" de stackars palestinierna genom att prata om judiska komplotter och strävan efter världsherravälde.

 Därför  tror jag inte att Israel kommer tappa alltför mycket internationellt stöd; de flesta är medvetna om att om Hamas kunnat döda israeliska barn hade de gjort det, var så säkra. De flesta länder har egna underrättelsetjänster som till högre ort kan intyga att jo, raketramperna låg i tätbebyggda områden och jo, man lagrade raketer under skolor och sjukhus. Och med den kunskapen - som då givetvis kräver att ett land har en kompetent militär vilket Sverige numera inte har - har man svårt att på regeringsnivå gå i taket över israelernas agerande.

  Att genom tunnlar attackera israeliska mål bakom linjen hade varit otänkbart för tio år sen. Att göra det med grupper som agerar samtränat och effektivt visar på en högre nivå av strategiskt tänkande hos Hamas, för att inte tala om att det visar på ökade resurser, som måste ha kommit nånstans ifrån. Vi talar om militära enheter, väl utrustade, som också haft slutna system för kommunikation - samma system som Hizbollah ivrigt bygger i södra Libanon. Men bara för att israelerna inte kunnat avlyssna dem betyder det inte att de varit ovetande om det - Gaza har kryllat av tjallare under hela sin existens.

  Man har byggt raketramper, underjordiska ammunitionslager, gärna kamouflerat under eller i anslutning till civila anläggningar, som skolor eller sjukhus. Jag lägger ingen fy eller usch-värdering i det, jag konstaterar bara att det är så krig går till idag. Det finns inga fredade zoner idag. Man har säkerligen också utbildat sjukvårdspersonal, lagrat drivmedel, ordnat med fjärravfyrningssystem, försett sig med vatten och proviant i depåer. Man har kort sagt gjort exakt vad man ska göra när man förbereder ett krig. Att tro att det här är fråga om ungdomar med ärtbössor som kommit över lite fyrverkeripjäser är bara larvigt. Hamas är en militär organisation och man ska inte underskatta deras kapacitet.

  Allt detta, om än obevisat i omvärldens ögon, har naturligtvis israelerna vetat om. Om inte annat därför att den logistiska apparaten bakom allt sånt här är skör och ömtålig. Man kan nog också tro att den egyptiska cirkusen bidragit till detta - det som det Muslimska Brödraskapet släppte igenom under sitt korta maktinnehav lär knappast ha hållits hemligt när den egyptiska militären tog över.
  Alltså beslutar sig israelerna att slå till.

  Vilka avväganden som låg bakom lär vi som sagt få vänta på böckerna för att få veta, men något säger mig att man slog till i vad den israeliska militären antagligen tycker är sista sekunden. Man måste vara medveten om hur starkt den israeliska identiteten bygger på tanken om att vara osårbara, att varje offer ska återgäldas många gånger om. Att ens riskera att det ramlar ner Hamasraketer på kibbutzer, skolor eller flygplatser är politiskt självmord i Israel. Hotet utifrån är en annan mycket viktig del i den israeliska själen. Vi mot dem. Vi har sett det förut.

  Kritiken mot Israel har hittills handlat om bristen på proportionalitet, en slags konstig tanke om att det ska vara lika för lika. Att om du slår mig en gång får jag slå dig en gång. Så har krigen i Mellanöstern - eller knappt nån annanstans heller - aldrig sett ut. Krig handlar om att slå den andre så han inte reser sig igen och det är därför militärer inte gillar vapenstillestånd. Sånt är civilt tänkande och bäddar bara för nya konflikter. En fred innebär att någon ger sig, visar strupen. Nån måste vinna, nån måste förlora.
  Krasst kan man uttrycka det så här - omvärldens blödighet inför Gazas fasor förlänger bara kriget. Det enda som faktiskt gör slut på konflikten i militärens ögon för evigt är att bomba skiten platt och öde. Det är det bistra innehållet i de militärdoktriner som överlevt och segrat i modern tid. Alla tidigare "vapenstillestånd" har egentligen bara följts av diktaturer och ytterligare folkligt lidande; så resonerar militär världen över. Det är fred som gäller.

  Hamas å sin sida fick - och jag resonerar fortfarande bara ur ett fåtöljstrategiskt perspektiv - ett krig innan de var riktigt redo. De hade inte alla bitar på plats; det mesta tyder på att ju närmare de nådde sin tänkta färdiga position, desto mer uppenbara blev förberedelserna och de lär ha sprungit som förgiftade råttor sista tiden, väl medvetna om att allt de gjorde sågs av det allseende israeliska ögat. Förmodligen blev militärkuppen i Egypten ett streck i räkningen - helt plötsligt ströps tillförseln av modern teknologi genom tunnlarna, eller rätt över gränsen i kamouflerade lastbilar.

  För att det var ett krig Hamas ville ha är helt entydigt. Man utbildar inte prickskyttar och sjukvårdare i Iran för att ha som lärare i skolorna. Man bygger inte skyddsrum och kapslar in militära installationer i civila miljöer bara för att det är kul.

  Bakom Hamas agerande ligger naturligtvis flera saker; religiös övertygelse om att Klippmoskén måste finnas i ett strikt muslimskt land etc, drömmen om ett eget land, och inte minst den allt förhärskande tanken om politisk arvsynd, där dagens israeler måste ta ansvar för misstag deras farföräldrageneration gjorde, på samma vis som dagens palestinier förväntas göra avbön för terroraktioner deras föräldrageneration genomförde.

Detta ligger också i linje med den rent häpnadsväckande personifieringen av nationer eller politiska åsikter som slår igenom alltmer; man betraktar USA som en person, socialdemokraterna som en homogen familj och FN som en sträng magister som ska läxa upp alla som avviker från rådande konsensus. Visst, det är klart - det är lättare att säga att saker "är USAs fel" istället för att säga att det "är fel begångna av Reaganadministrationen, och som vann i kongressen med EN röst". Problemet är ju att de som idag ylar om att det är USAs fel inte sällan faktiskt tror att det som hände 1978 var något som precis alla amerikaner stod bakom då, eller att alla amerikaner står bakom det idag.
  Man får tycka saker, det är viktigt att man tycker saker, men det skadar inte att man nån gång emellanåt öppnar en bok och tar reda på fakta. Detta är givetvis viktigt om man vill bli tagen på allvar. Själv har jag svårt att att ta vänsterpartister på allvar i frågan, eftersom de verkar ha kopplat bort existensen av fd Sovjetunionen i hanteringen av Palestinafrågan, för det är en inte oviktig detalj i skapandet av dagens situation.

  Idag skriver Carl Bildt i Dagens Nyheter om det här (länk); han påpekar ett par viktiga saker. Jag har inte mycket till övers för Carl Bildts åsikter annars, men att betrakta honom som en novis i ämnet utrikespolitik är att göra sig själv larvig. Han är en pragmatiker, och det han säger i artikeln är sedan länge känt. Han tar upp fyra saker:
- Blockaden måste hävas.
- Israels säkerhet måste garanteras.
- Gaza måste införlivas i den palestinska administrationen.
- Gaza måste ges möjlighet att utvecklas.

  Givetvis angreps han blixtsnabbt av oppositionen, som igen visade på osmaklig okunskap om situationen. Urban Ahlin visade med tydlighet att han kanske inte ska vara så säker på en utrikesministerpost, och Sjöstedt bekräftade bara mina fördomar. vare sig Bildt, Ahlin eller Sjöstedt tar nämligen upp det oerhört viktiga femte ben som måste till, att stärka den legitima administrationen på Västbanken. Att Carl Bildt inte vill ge extra resurser till Fatah har sina historiska orsaker, men att Ahlin och Sjöstedt missar det är obegripligt.

  Det är lika obegripligt att Ahlin hakar upp sig på att kritiken mot Israel inte är starkare i Bildts debattartikel. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att debatten hittills, och säkert ett tag framåt, kommer att vara emotionell och icke-konstruktiv, där bilderna på döende barn är vad som engagerar debattörerna. På det viset påminner det om Balkankriget, där man var tvungen att se förbi slakten för att komma framåt. Det rimliga vore ju att Israel också stärkte sina band med Fatah, för att förminska Hamas. Välstånd på Västbanken - hyfsat enkelt ordnat - skulle skapa enorma svallvågor av fredsiver i Gaza, tro mig.

  För till sist är det vid förhandlingsbordet man kommer att hamna. Där de trista diplomaterna och förhandlarna kommer få ta itu med det hela. Där omvärldens ylanden spelar mindre roll. För vi vill väl inte ha ett Sri Lanka igen, där freden kom därför att den ena parten krossades, slaktades, förintades. Männen i slips - för det är nästan bara män - kommer att titta på kartor och tabeller, inte på bilder av blod och sprängda hus.

  Det är israelerna som har tidtabellen. Den haltar en hel del, upprördheten i Israel över att så många israeler dödats är stor och inte minst frågar man sig varför militären inte agerat tidigare, innan Hamas blev så här starka. Därför finns det ett folkligt stöd för markoperationen. Man spränger tunnlar, förstör depåer och kommunikationslinjer, och den dagen man anser att man skadat Hamas infrastruktur tillräckligt kommer man att dra sig tillbaka, förklara operationen avslutad och därefter slicka sina sår. Och görs ingenting därefter kommer Hamas att om fyra fem år vara starka nog för att det hela ska upprepas.

  Man kan och ska kritisera Israel. Folk kommer att anklagas och åtalas, några kommer att dömas. Mängder med människor har traumatiserats, alldeles för många har dött. Men jag återkommer till vad jag tjatat om i tjugo år - nyckeln är Västbanken, och att det skapas en demokratisk palestinsk stat i Gaza där människor kan leva i välstånd.