Vem ska man skriva för?

  Det är möjligt att man blir snällare ju äldre man blir, men när ska det komma då? Jag är arg mest hela tiden, och det verkar aldrig gå över. Det finns för mycket att vara arg på helt enkelt.

  Idag sa en byggnadsarbetare att han numera aldrig läste vad jag skrev. Det var för krångligt och för långt, och för besserwissrigt. Hans ord.

  Det sved. Han saknar byggbilderna - som jag valt bort med hänsyn till företag och kollegor. Men jag saknar också det.

  Och hans och andra kollegors åsikt är viktig. Kan inte jag klämma ur mig vad jag vill berätta på ett par rader så har jag hamnat fel. För hittills har aldrig nån kollega sagt att det är underbart med texter på 7000 tecken (det är jävligt långt).
 
  I augusti ska jag delta, dvs lyssna, på såna där proffs på nätkommunikation. Hur fackliga människor ska kunna använda bloggar och twitter för att övertyga osäkra väljare. Oerhört förväntade föreläsare.
  Jag är tveksam, minst sagt. Det är inte på twitter man vinner människors hjärtan. Det är inte med en blogg man övertygar någon.

  Lätt för mig att säga, givetvis. Jag kanske är för gammal hund för att lära mig sitta. Jag kanske är förbannad på för mycket. Men min erfarenhet av fackliga nätsatsningar är att det oftast bara blir skit. Liksom fackliga bokprojekt eller medlemssatsningar. Beundrat av den inre kretsen, ovidkommande för de som borde ta del.

  Faktum är att jag hellre har tie byggnadsarbetare som läser min blogg än hundra ledarskribenter.

Bara så ni vet.