Att inte kunna skriva "Mitt Sommarlov!" när skolan börjar

 
Vi kan kalla henne Ellinor. Hon är elva. I helgen, när hon kom tillbaka till sin pappa efter att ha varit ett par veckor med sin mamma och syskon, fick han klart för sig att hon var rädd att skämmas för sin fattiga semester när hon kom tillbaka till skolan. Fattig, för att hon bara varit hemma.
  Det här ska inte bli nåt om barnfattigdom. Däremot lite om barndom.

  De är ett rätt vanligt par. Lägre medelklass. Men rätt mycket av världens jävelskap ramlade över dem på samma gång. För ett och ett halvt år sen - ungefär - insåg de att de inte skulle leva samman längre. De bröt inte upp under stora scener. De var överens. Försökte lösa saker. Samtidigt blev han arbetslös, vilket effektivt käkade upp besparingarna. Visst, han fick nytt jobb efter ett par månader, men då fanns det ingen inarbetad semester.

 De gjorde upp om att han skulle bo kvar. Hon skulle skaffa nåt eget. Tre barn. Elva, fem och tre. Det skulle väl funka. Samhället finns ju där. Tryggheten. Ordning. Rättvisa.

  Icke så. Hon tjänar för lite, och är sjuk en del. Lån till bostadsrätt var helt uteslutet. Alltså bodde hon kvar, i en lätt absurd tillvaro, där han dessutom ganska snart skaffade sig en ny kvinna. Som också hade barn. Givetvis.

  I år fick hon äntligen en hyreslägenhet. För stor, för dyr. Men flyttade gjorde hon. Och som den hyfsat moderne man han är, och som dessutom tjänar mer, har han hjälpt till långt mer än man kanske kunde tro. Med hyra, bil, mat ibland. Med förhoppningen att hon ska kunna byta till en rimligare lägenhet snart.

  Det betyder att man måste hålla på slantarna. Det betyder att Ellinor inte kommer att kunna skriva något annat än att hon varit på stranden med mamma, eller hemma hos farmor. Inget illa i det. Om det inte vore så att detta flickebarn är omgivet av andra flickebarn, som varit utomlands, på landet, hunnit med både Liseberg och Gröna Lund, Allsång på Skansen och Öland. Som kommer skriva dessa underbara elvaårsuppsatser om kossor och cykelturer och smultronplock och skärgårdsbåtar och lånehundar och spökkvällar och grillning och att bada i havet i timmar. Om att ha fått en ny cykel eller en ny mobil eller en jättefin klänning.

 För Ellinor är rädd att hennes uppsats inte kommer vara lika fin. Som hon viskade till sin pappa när de satt nära ihop i soffan, sådär nära som döttrar bara sitter precis innan de slutar sitta nära.

  Ellinor är inte avundsjuk; hon vet att hennes mamma inte tjänar så bra. Hon vet att pengarna inte räcker till. Hon vet att pappa var tvungen att jobba hela sommaren för att vuxna bara måste det ibland. Det är inte det saken handlar om. Hon är bara rädd att hennes upplevelser hemma på hyreshusgården i förorten inte ska vara lika fina. På det där viset som bara elvaåringar kan oroa sig.
 
  Ellinor kommer att fixa det där. Naturligtvis. Hon kommer lära sig att det alltid finns de där som ska svassa runt och visa hur fint de har det. Lära sig att det finns de som alltid kommer vilja gnugga andras ansikten i sin egna framgång. Vi har alla fått lära oss det. Några kommer aldrig över det, de flesta lär sig att leva med det. Det kommer alltid att finnas de som inte har något att skriva, i höstens första uppsats: Mitt sommarlov!

Och nej, det kommer ingen moralkaka här. Jag bara skriver om ett barn jag känner. Jag tänker inte säga åt någon att be sina barn vara lite dämpade med sina underbara sommaräventyr, för naturligtvis måste alla barn få berätta vad de gjort. Det är inte vad det här handlar om.

  Det här var om Ellinor, som inte har något särskilt att berätta.

















Bilden har inget med Ellinor att göra, eller med hennes mamma eller pappa.